Min absurda svaghet
För vissa supportrar är det frejdiga dribblingsräder som gör att de börjar gilla eller älska en fotbollsspelare. För andra kan orsaken vara stenhårda tacklingar eller en oväntad aktion av lojalitet från fotbollsproffset. För egen del har jag dock märkt att det väldigt ofta är något helt annat som gör att jag börjar gilla en viss fotbollsspelare.
Om man följde U21-EM i Polen förra sommaren lite halvhjärtat var det nog ganska lätt att dra slutsatsen att Tyskland hade fostrat ytterligare en stortalang på målvaktsposten. En ung bayrare vid namn Julian Pollersbeck ”storspelade” nämligen mellan stolparna genom hela EM-turneringen. Höjdpunkten för Pollersbeck var under semifinalen mot England, när den tyske målvakten blev matchhjälte genom två räddade straffar i straffläggningen. Efter att sedan ha vunnit finalen mot Spanien kändes det som att Pollersbeck målades upp i både tysk och svensk media som den nye talangen som skulle gå i samma fotspår som Manuel Neuer och Oliver Kahn. Själv tyckte jag mest att folk skulle lugna sig lite och hålla i hästarna så att vi inte skulle skena iväg allt för långt. Visst såg jag också en bra och duktig målvakt i Pollersbeck, men jag såg också en ganska valpig och inte speciellt bolltrygg fotbollsspelare. Potentialen trodde jag skulle räcka till att kunna bli en duglig Bundesligaspelare – inte så mycket mer.
Att Pollersbeck under den nuvarande säsongen till stora delar har blivit förvisad till en bänkplats i sin nya klubb Hamburger SV har därför inte förvånat mig avsevärt. Oftast är det den mediokre Mathenia som har fått ställa sig mellan stolparna för Bundesligas jumbo, och ibland har till och med tredjemålvakten Tom Mickel konkurrerat ut U21-europamästaren Pollersbeck till läktaren.
När jag på lördagen för två veckor sedan lite slumpmässigt fastnade vid min dator för att se matchen mellan Hamburg och Herta Berlin, samtidigt som jag stekte min lunch, blev jag smått överraskad när jag såg Pollersbeck vakta målburen för hemmalaget. Dels var jag förvånad att han stod där överhuvudtaget, men jag blev även överraskad över att Pollersbeck gjorde en riktigt bra insats. Den unge ”talangen” stod för några riktiga kanonräddningar, och överlag såg han ut att vara lika stabil som en toppmålvakt. Trots en riktigt bra insats kunde dock Pollersbeck inte rädda Hamburg från en ny förlust, men efter att ha sett matchen fick jag känslan att Pollersbeck faktiskt kan bli den där målvakten i världsklass.
Jaha, här går det snabbt, tänker säkert några av er. På en match går alltså Pollersbeck från att vara en medioker Bundesligamålvakt till att ha potential att bli en målvakt i världsklass. Eller så undrar ni kanske var det var jag egentligen stekte och så småningom åt till lunch. Men jag kan lova er att det inte var något hallucinerande tilltugg som fick mig att drastiskt ändra min åsikt. I grund och botten handlar min svängning inte heller om svettiga fotparader och reflexräddningar. Nä, skälet till min nya uppfattning har att göra med något så banalt som Pollersbecks nya blonderade frisyr. Nu kanske ni insisterar på att det måste ha varit något hallucinerande som jag åt, men saken är den att ända sedan jag var ett litet barn har jag alltid varit fascinerad av fotbollsspelare som har blekt sitt hår på skallen, och märkligt nog har jag haft väldigt lätt för att börja gilla dem – och möjligtvis även blivit lite naiv och enögd över deras prestationer.
Trots sin nya frisyr kunde Pollersbeck inte rädda sitt Hamburg från en ny förlust.
För att hitta anledningen till min fascination för fotbollsspelare som blonderar håret på hjässan behöver vi backa bandet cirka 16 år tillbaka i tiden – till VM 2002. Som åttaårig grabb blev världsmästerskapet i Japan/Sydkorea den första riktiga turneringen som jag kunde följa någorlunda aktivt, och som således är den första turneringen jag har minnen ifrån. Jag kommer ihåg hur min skolklass fick bevittna Julius Aghahowas volter och Henrik Larssons utsträckta tunga från skolbänken. Jag minns att skolavslutningen fick skjutas fram några timmar för att hela vår nation skulle se måstematchen mellan Sverige och Argentina. Och jag kan erinra mig hur Roberto Carlos pangade in ett frisparksmål mot Kina, hur tårarna rann på Joaquíns kinder efter straffsumpen mot det ena värdlandet, och hur Ronaldinho, medvetet eller omedvetet, lurade brallorna av David Seaman. På många sätt blev sommaren 2002 och dess mästerskap startskottet för mitt fotbollsintresse och en ständigt framtida referenspunkt.
Men det är framförallt en specifik fotbollsspelare från mitt första världsmästerskap som uppenbarligen har påverkat mig allra mest – Dario Silva. Jag skulle kunna säga att jag minns hur den uruguayanske anfallaren fullständigt pulveriserade de franska, danska och senegalesiska försvaren i gruppspelet. Jag skulle också kunna säga att jag minns vilken fantastisk avslutare han var, och att hans speluppfattning var helt briljant. Men då skulle jag också ljuga. Faktiskt är det så att jag aldrig såg Dario Silva spela en endaste minut i VM för Uruguay. Ja, faktum är till och med att jag aldrig någonsin har sett Dario Silva spela fotboll överhuvudtaget, och jag skulle inte kunna uttala mig på ett trovärdigt sätt om vilken typ av spelare han var. Ändå tänker jag än idag orimligt ofta på uruguayanen. Skälet till min närapå besatthet av Dario Silva har att göra med att jag och min tvillingbror under sommaren 2002 köpte fotbollbollskort – snarlikt Panini – och Dario Silva var en av de första spelarna i vår samling. Direkt fattade jag tycke för anfallaren från Uruguay, vilket jag tror berodde på estetiken kring honom. Hans slagkraftiga namn, hans mörka hy i kombination med det ljusa håret, och den himmelsblå tröjan han bar ihop med den soliga flaggan han representerade, skapade en fascination inom mig. För mig och min bror blev Dario Silva vår egna Fußballgott.
Genom åren har jag märkt att jag aldrig har släppt min fascination kring Dario Silva, och jag tror det främst beror på hans hår. Varje gång jag ser en fotbollsspelare med inslag av artificiellt ljust hår beträda en gräsmatta, flyger mina fantasier iväg till Dario Silva. Och jag har också märkt att jag ofta har väldigt lätt för mig att börja gilla dessa typer av fotbollsspelare – nästan oavsett deras karaktär. Ett bra exempel är det notoriske ärkesvinet El-Hadji Diouf. Även han en spelare från VM 2002 med blekt hår, och som jag direkt fick upp ögonen för som åttaåring. El-Hadji både dansade och dribblade sig fram till en kvartsfinal i mästerskapet tillsammans med Papa Bouba Diop och de andra senegaleserna, och det var nog ganska lätt för många barn i min generation att känna lycka när man såg Senegal spela – trots att de faktiskt slog ut Sverige ur turneringen. Till skillnad från Dario Silva var dock El-Hadji ung när han fick sitt genombrott i Japan/Sydkorea, och därmed fick jag ”privilegiet” att kunna följa senegalesen under i stort sett hela hans karriär. Följaktligen har även jag kunnat dra slutsatsen att Diouf inte är fotbollsgudens bäste barn. På grund av handlingar som att spotta på motståndare, att köra bil utan körkort och att bli häktad för misshandel är det få som idag känner någon större sympati för senegalesen. Dessutom har uttalanden som ”Muammar Gaddafi är en man jag alltid beundrat” inte renderat i pluspoäng från allmänheten, och de gör inte direkt att man känner att detta är en kille jag skulle kunna tänka mig att rösta på i ett presidentval. Ändå finns det något konstigt inom mig som alltid kommer att försvara den ökände fotbollsspelaren (Observera! inte människan) från Västafrika. Och jag tror – eller snarare vet – att det har att göra med något så simpelt som hans hårfärg från VM 2002.
Alex Song springer runt med popcorn på huvudet.
Två andra spelare som jag började gilla på grund av deras val att byta frisyrer är kameruniern Alex Song och walesaren Aaron Ramsey. Som Newcastle-sympatisör i det engelska ligasystemet finns det två klubbar i England som jag ”rent av föraktar” – som Gusten Dahlin hade uttryckt det. Med tanke på rivaliteten är det ganska logiskt att en av klubbarna är Sunderland AFC – en klubb som bara känns allmänt oskön. Lite mer ”ologiskt” är den andra klubben Arsenal FC – som jag ogillar mer än någon annan klubb i hela världen. Anledningen är att jag tycker att Arsenal andas likgiltighet och meningslöshet som ingen annan klubben, och jag har ofta därför ställt frågan till mig själv och mina bekanta: varför existerar Arsenal FC ens? Med en ägare och en tränare som ser ut att värna mest om Status quo, och fans som verkar tro att deras hemmaarena är ett bibliotek (förutom när de stundtals sjunger ut ”aaaaaarrrrssseeenaaaaaall” på det mest enerverande sättet), hittar jag sällan goda argument som svar till min fråga. Därmed är det kanske inte konstigt att jag genom åren har uppskattat väldigt få Arsenal-spelare. Egentligen är det nog bara Eboué och Fredrik Ljungberg – apropå VM 2002 och märkliga frisyrer – som jag direkt fattat tycke för. Men det finns alltså ytterligare två spelare som jag har ändrat min inställning till över en natt, trots att de har representerat London-klubben.
I samband med att Alex Song kom fram och fick allt mer speltid för Arsenal började jag bilda mig en uppfattning av kameruniern. Det jag såg var en defensivt kompetent mittfältare som likt de flesta Arsenalspelare hade en irriterande fäbless för att passa bollen i sidled. Med andra ord en ganska grå figur. Därför var det inte så konstigt att Olivia Song, Alex Songs fru, vädjade till sin man att han borde blondera håret så att han kunde sticka ut i mängden. Och faktum är att det fungerade! För det var inte endast Olivia Song som nu lättare kunde se sin man – även jag fick upp ögonen för Alex Song och började uppskatta hans kvalitéer. Alex Song hade plötsligt gått i samma fotspår som sin legendariske farbror Rigobert, som minst sagt såg ut som ett otämjbart lejonen i sina färgade dreadlocks, och det gav en hel del poäng i pluskontot från åtminstone mig. Dessutom vill jag minnas att det var i samband med frisyrbytet som Alex Song blev allt mer offensiv och allt mer dominant i Premier League-matcherna, och som även gjorde att han kort därpå värvades till FC Barcelona.
Den andre Arsenal-spelaren som jag blev svag för först efter att han byte frisyr är Aaron Ramsey. Inför EM 2016 i Frankrike kände walesaren för en förändring, och valde därför att färga håret. Lagkamraten och landslagsmålvakten Wayne Hennessey tyckte Ramsey såg ut som musikartisten Justin Bieber, och på sociala medier var det många som milt sagt inte var speciellt imponerade av Ramseys nya stil. För egen del gick associationerna direkt till Dario Silva, och till skillnad från de flesta personer tänkte jag: bra Ramsey, du är nu för evigt klassisk! Dessutom var det Ramsey som fick skratta både bäst och sist, då han tog sitt Wales till en historisk semifinal.
För övrigt börjar jag se ett mönster här. Pollersbeck börjar prestera i klubblaget, Diouf tog Senegal till en historisk VM-kvartsfinal, Song imponerar så pass mycket att han säljs till FC Barcelona och Ramsey leder Wales till semifinal i EM. Så fort samtliga spelare skaffar samma hårfärg som Alexander Lukas verkar de få turen på sin sida. Det verkar ju nästan som att framgången sitter i hårfärgen? Visst, tänker några av er, och minns tillbaka till det rumänska landslaget från VM 1998 – det gick ju väldigt bra för dem. Efter att ha vunnit sina två första gruppspelsmatcher mot Colombia och England blekte de vidskepliga rumänerna sina frillor – och därefter spelade man endast oavgjort mot Tunisien och förlorade mot Kroatien i åttondelsfinalen. Saken är bara att den håriga historien inte tar slut här. Kroaten Mario Stanic blev nämligen så pass inspirerad av de blonda motståndarna från åttondelen att han själv blekte håret – och sedan förde han VM-nykomlingen Kroatien till en bronsmedalj. Kanske det var så att rumänerna förde över turen till Kroatien på något sätt? Jag börjar i alla fall undra om det inte är dags för Jimmy Durmaz, Marcus Berg eller någon annan i det svenska landslaget att färga håret innan sommarens VM i Ryssland.
Listan över mina blekta kämpar från fotbollsplanen tar dock inte slut här. Bland de blonderade spelarna som jag ögonblickligen fattade ett tycke för hittar vi en offsidespringande gaisare, Eric Bassombeng, en frenetiskt kämpade kosovo-schweizare, Valon Behrami, en japan med artistisk stjärnglans, Keisuke Honda, en fransman som ändrar hårfärg snabbare än en kameleont, Djibril Cissé, och en karismatisk alban vars hårfärg möjligtvis är äkta, Igli Tare. Även den extravagante Kevin Kampl, som testade flätor, mohikanfrisyren och åtta olika hårfärger innan han klokt nog kom fram till att ljus konstlad hårfärg var det bästa, gillade jag direkt – trots att han kom fram i osympatiska Red Bull Salzburg. Jag märkte även att jag blev mer imponerad av Lionel Messis bolltrollkonster först efter att han blekte håret – och nu är jag plötsligt en av dem som skriker att Messi garanterat är den bäste genom tiderna. Personligen kan jag känna att min fascination blev som värst när jag höll på att börja tycka att Samir Nasri såg sympatisk ut i sin nya blekta hårstil – och då vet man att ens besatthet har gått alldeles för långt.
Som ni ser kan listan nästan göras oändlig över de blekt hjältarna, men jag ska erkänna att det också har funnits de vars frisyrer även har gjort mig lite spyfärdig. Vad det var som fick Robert Lewandowski och Fabio Borini att vilja se ut som penntroll vet jag inte - men jag utesluter inte att duon är masochister. Jag är också ännu inte helt övertygad om sockervadden som Fellaini sprang runt med under EM 2016, eller tigerkakan som sitter på Paul Pogbas huvud – som nuförtiden verkar ha börjat mögla. Dock är samtliga dessa spelare bara en del av en minoritet.
Så vad är det egentligen som göra att jag generellt är så absurt svag för dessa blonderade fotbollsspelare? För det ska sägas att det endast handlar om fotbollsspelare. Hade jag träffat på en ”vanlig dödlig” 25-åring med syntetiskt blonderat huvud hade jag inte direkt blivit knäsvag, snarare till en början varit lite skeptisk. Jag vet ju som sagt att det var Dario Silva som var början på min fascination, men exakt vad det är som gör att jag än idag väldigt lätt fastnar för dessa typer är svårare att peka på. Möjligtvis har det att göra med någon form av nostalgi. Att när jag ser en blonderad Alex Song, Aaron Ramsey eller Lionel Messi minns jag tillbaka till barndomen och det där samlarkortet på Dario Silva och den varma VM-sommaren år 2002. Kanske frisyrerna också ger de vanligtvis gråa och restriktiva fotbollsspelarna en intressantare karaktär, och blir lite mer som hur Dario Silva är för mig – en mytomspunnen figur som endast existerar i min fantasi. Jag tror också att det märkligt nog finns en estetik kring deras stil som gör att de sticker ut från mängden och som enligt mig gör dem klassiska. För jag vill nog ändå argumentera för att spelare som Dario Silva och Djibril Cissé hade en look som fungerade. Sedan tror jag även att det är viktigt för mig att de är kompetenta fotbollsspelare från början. Jag menar, hade Jan Tauer skaffat samma hårfärg som Törnrosa hade jag nog inte börjat kasta slängkyssar mot tysken. Som sagt, jag vet inte exakt vad anledningen till min fascination är, men jag kan tänka mig att det har att göra med en kompott av nostalgi, karaktärsdrag, estetik och fotbollskunskaper.
Slutligen, den stora frågan jag ställer mig själv är: kommer jag själv blecka mitt svarta hår någon gång? Svaret är nog nej. Med två trasiga knän och en halvtaskig kondition är jag ju trots allt ganska långt ifrån att bli en professionell fotbollsspelare – så varför skulle jag?
P.S.
Är det bara jag som kommer följa André Carrillo i Perus landslag lite extra under VM i Ryssland?