Reinkarnationen av Grifo
Efter Vincenzo Grifos sagolika två år i Freiburg im Breisgau har Sport-Club Freiburg tappat en viktig pusselbit i det offensiva spelet. Det är därför nu dags att någon av de nuvarande yttermittfältarna i truppen kliver fram och visar vägen.
David Bowies mäktiga röst har etsat sig fast i min skalle, tillsammans med Win Butlers och Régine Chassagnes ljuvliga stämmor. Turligt nog är det ingen störande melodi som ekar i huvudet på mig, utan istället den mångfasetterade låten Reflektor av det kanadensiska musikbandet Arcade Fire. ”Thought you would bring me to the resurrector”, sjunger Bowie i djupt tonläge, och Butler svarar uppgivet: ”Turns out it was just a Reflektor”. Letandet efter den person, the Connector, som kan foga samman Butlers liv igen verkar vara evigt hopplöst då Butler endast kan hitta reflexionen av denna person.
När låten upprepande spelas i mitt huvud kommer jag osökt (eller möjligtvis fullständigt sökt) att tänka på SC Freiburgs problematik kring sina yttermittfältare, som har dykt upp efter att Vincenzo Grifo lämnade klubben förra sommaren. Likt Win Butler är nämligen Freiburgs supportrar fortfarande på jakt efter en ny ”Connector” på yttermittfältspositionen som kan dyrka upp både motståndarnas försvar och de egna fansens hjärtan.
Sommaren 2015, när SC Freiburg precis hade blivit nedflyttade till Zweite Bundesliga, presenterades yttermittfältaren Grifo av klubbens sportchefer Hartenbach och Saier. Tysk-italienaren tillkännagavs som den spelare som skulle vara navet i Freiburgs offensiva spel – och mycket riktigt blev det även så. Nästan direkt kunde man se att Grifo egentligen var en diamant som var för fin för att befinna sig i en kolgruva likt Zweite Bundesliga. Grifo visade genast att han hade en bollbehandling, en passningsfot och ett spelsinne som många bara kan drömma om. Dessutom var han en frisparksspecialist av högsta rang. Under debutsäsongen i Freiburgs schackrutiga tröja gjorde Grifo 14 mål och 15 assist, och från läktaren kunde alla Freiburg-fans – tillsammans med sportcheferna Saier och Hartenbach – nöjt konstatera att man hade hittat sin ”Connector”.
Likväl visste alla att Grifo skulle lämna så småningom. Han var för bra för att storklubbarna i Europa inte skulle bli intresserade av hans tjänster. Grifo blev visserligen kvar i Freiburg en säsong till, och han gjorde sex mål och elva assist i Freiburgs återkomst i Bundesliga, men när Borussia Mönchengladbach kom och knackade på dörren blev lockelsen allt för stor. Grifo tog sitt pick och pack och flyttade till Oscar Wendts vänsterkant i Gladbach, och han lämnade ett stort tomrum efter sig i Freiburg.
Efter Grifos exodus förra sommaren agerade sportcheferna Hartenbach och Saier direkt. Man letade efter Grifos ersättare i Europas alla mörka hörn, och resultatet blev att man hittade hela fem olika yttermittfältare. Florian Kath hämtades hem efter en lånesejour i Magdeburg. Ryan Kent lånades överraskande in från Klopps Liverpool. Den polske stortalangen Kapustka lånades även han in från England och Leicester City. Den lite mer ålderstigne fransmannen Yoric Ravet anslöt från Young Boys i Schweiz. Och Marco Terrazzino återvände till SC Freiburg efter tre år i Bochum och Hoffenheim.
Förhoppningarna hos supportrarna låg i att Saier och Hartenbach skulle kunna skapa en reinkarnation av Grifo genom åtminstone någon av nyförvärven – det vill säga att vi skulle få tillbaka vår Connector som kunde foga samman laget i sista tredjedelen på fotbollsplanen. Men efter drygt halva säsongen av Bundesliga har det tyvärr ännu inte blivit någon återuppståndelse på ytterkanten, då det än så länge inte är någon som har visat sig ha samma kvalitéer som Grifo. Just nu känns det därför som att vi Freiburg-supportrar endast är fångade i en prisma, där det mesta ser ut som en reflexion av Vincenzo Grifo.
Florian Kath gör det bra efter sina förutsättningar. ”Katho” springer och kämpar varje match, och det uppskattas alltid, men han kommer tyvärr aldrig bli ens en återkastning av Vincenzo Grifo, utan snarare är han en modernare variant av Karim Guédé.
Ryan Kent är en spännande spelare, och under tiden i Freiburg visade han stundtals upp fina aktioner med sin bollbehandling och teknik. Kent har potential att kunna bli en prominent Premier League-spelare i framtiden, men han var heller aldrig en långsiktig lösning för SC Freiburg. För cirka två veckor sedan kastade engelsmannen därför in handduken och återvände till Storbritannien för att få mer speltid.
Värvningen av Marco Terrazzino hade jag från början en väldigt positiv känsla över. Jag tyckte han hade utvecklats under sin tid i Hoffenheim, även om det inte blev så mycket speltid på fotbollsplanen under Julian Nagelsmann. Dessutom hoppades man lite på att Terrazzino var den som kunde bära vidare det fina arvet av fantastiska yttermittfältare med tysk-italiensk härkomst som Grifo och Daniel Caligiuri hade skapat. Terrazzinos återkomst i SC Freiburg har dock än så länge inte blivit så lyckad som jag förväntade mig. På 17 matcher har Terrazzino endast gjort ett mål – och noll assist. Han har dessutom sett väldigt långsam ut med bollen, och passningarna har oftast inte varit lika precisionssäkra som vi kunde se hos Grifo. Tyvärr är Marco Terrazzino just nu bara en skugga av sin tysk-italienske vän.
Den spelare som har varit närmast att komma upp på samma nivå som Grifo är det mer rutinerade nyförvärvet – Yoric Ravet. Fransmannen fick visserligen en riktigt tuff start på sin tid i Freiburg. I sin debut mot Dortmund blev det rött kort efter endast trettio spelade minuter, och därefter blev det endast ynka 70 minuter speltid de följande tio omgångarna för Ravet. Fransmannen hade det i början svårt att anpassa sig till Christian Streichs taktik, och när han väl fick chansen var han ofta ganska klumpig i det avgörande momentet när bollen skulle sparkas in i mål. Ravet såg ut att ha långt ifrån samma dignitet som den graciöse Grifo. Men sedan vända allting för fransmannen. Han är förvisso fortfarande ingen elegant spelare, men urkraften som har kommit fram på högerkanten har vässat sin passningsfot och sina skott, och Ravet har varit en stor bidragande del i SC Freiburgs storartade, obesegrade form de senaste sju matcherna. I dagsläget är Ravet skadad, men när han kommer tillbaka till fotbollsplanen är han den mest givne yttermittfältaren i Streichs lagbygge. Samtidigt är jag fortfarande lite skeptisk till Ravet. Jag vill se att Ravet kan prestera på en jämnare nivå under längre tid innan jag ropar ut att ”Connectorn” har återuppstått.
Även om jag var glad och förhoppningsfull över värvningarna av Ravet, Kent och Terrazzino förra sommaren, så var jag mest entusiastisk över värvningen av Bartosz Kapustka. Första gången jag såg Kapustka var sommaren 2016 i Polens EM-premiär mot Nordirland. Då var Kapustka en 19-årig stortalang som dribblade sig fram på kanten och visade stor mognad i det taktiska spelet. Efter EM i Frankrike var det en Kapustka med stort självförtroende som flyttade till Leicester City. Men på de brittiska öarna gick allt snett. Kapustka blev direkt utsorterad och fick för det mesta spela med Leicesters reservlag. När flyttlasset gick vidare till SC Freiburg efter ett år i England var jag som sagt ändå lyrisk. Kapustka hade förvisso ingen bra fysisk form när han kom till Schwarzwaldstadion, och självförtroendet var antagligen bortblåst, men jag var ändå säker på att Kapustka skulle bli Grifos ersättare. Tyvärr har det så här långt inte blivit så. Kapustka har kunnat visa upp några enstaka bra aktioner med sin teknik, men polacken har oftast varit obeslutsam när han har fått bollen. Kapustka har dessutom varit väldigt svag i närkampsspelet och Christan Streich har offentligt kritiserat talangen för att i dagsläget ”inte vara någon Bundesliga-spelare”. Beklagligt nog håller jag faktiskt med SC Freiburgs tränare. Just nu är Kapustka långt ifrån att vara en spelare för Polen i världsmästerskapet i Ryssland, och han är långt ifrån att vara ”Connectorn” som Freiburg söker efter. Just nu är ”Bartek” Kapustka kaputt, och har bara knappt kommit upp till nivån att vara en reflexion av den spelare som Grifo var.
Så vem tar då steget fram och visar vägen? Kath? Terrazzino? Eller kanske till och med nyuppflyttade Mo Dräger ”der Torjäger” från reservlaget? Jag tror nog inte på någon av dem. Jag tror i så fall istället på Ravet – men jag kommer också alltid att hoppas på Kapustka. Oavsett är det i alla fall dags att någon kliver fram nu under våren, så att Freiburgs fans inte behöver famla i mörkret likt Win Butler och Arcade Fire efter en ny ”Connector”.
