Hamburg tur och retur
En kort spårvagnsresa från Alexanderplatz ligger en sportbar med bikeraura.
När Hamburg och Berlin nämns i samma mening tänker kanske många på Hamburger Bahnhof. Den gamla tågstationen som numera är museum för samtidskonst är ett givet stopp, i det Berlin som på senare år blivit något av ett Disneyland för hipsters. En annan helig plats på rutten genom denna nöjespark är gallerigatan Auguststrasse. Här ligger fina gallerier vägg i vägg eller i vissa fall tak i golv. På vissa platser har en hel trappuppgång förvandlats från lägenheter eller statliga DDR-institutioner till konstinrättningar som kränger åtråvärda verk till saftiga priser. Allt är dock inte konst. Där två utbombade eller kanske bara fallfärdiga hus en gång stod bildas en lucka. Här ligger istället en konstgräsplan där småpojkar under organiserade former dribblar bort koner i aprilsolen.
Inne i Alfred Ehrhardt Stiftungs mörka lokaler kan svettiga turister och andra konstintresserade gömma sig undan högtrycket som intagit det kustlösa Brandenburg. Här visar slovenske filmmakaren och konstnären Andrej Zdravic projektioner av rullande vågor, men även stilla solglittrande hav. Rimligen borde även den som är ointresserad av konst, men har en marinromatisk ådra kunna uppskatta det meditativa i Zdravic’s verk. Det är välgjort, trevligt och lagom utmanande, vilket skulle kunna sammanfatta denna del av Berlin.
En sunt skeptiskt bartender
Där gatan slutar börjar strax området Prenzlauer Berg. Under DDR-tiden var det en stadsdel där intellektuella gärna bosatte sig. Efter murens fall stod många lägenheter tomma och det blev framför allt unga människor, artister och konstnärer som flyttade in just här. Med tiden har priserna stigit och en oundviklig gentrifieringsprocess är nästan fullt genomförd. Samma visa och samma story som upprepats otaliga gånger tidigare. En plats sticker dock ut. Nästan mitt på centrala Prenzlauer Allé ligger HSV:s nya näste Hally Gally 2.0. Hipsterland Berlin slutar ett kliv över tröskeln.
Lördagen den 1:a april visas vänklubben Hannovers match på ställets fem skärmar. Bartendern ser sunt skeptisk ut när tre svenska turister i vita T-shirts med olika tryck stolpar in. En hel del bord är lediga och utan att tänka oss för gör vi en ansats att slå oss ner. Vi avbryts av ett bryskt “Stammtisch”, från den bastante herren bakom disken. Det visar sig att i princip alla bord i främre rummet är stambord. På dem står vimplar med klubbemblemet. Mannen i baren grymtar fram ett “dort”. Han gör en kort nick in mot nästa rum i lokalen. Minen är bister och blicken uppfodrande.
I det inre rummet står en spelmaskin. Vid den sitter en minst sagt bred man med tatuering i nacken och skinnväst. Han bryr sig inte mycket om att lilla HSV utökar till 2-0 efter självmål av Union Berlin i toppmötet i andraligan. Andra i den glesa skaran människor applåderar en aning och kommer med uppmuntrande tillrop. Det finns en upphöjd yta med ett avskiljande räcke på vilken en HSV-fana hänger. Platserna närmast TV:n är tydligt för stammisar. Nedanför står två långbord avsedda för gäster. Här går det bra att sätta sig. En av mina medresenärer konstaterar glatt att det känns som att vi hamnat på ett av de Kiez Kneipen vi tidigare frekventerat i Hamburg. Den andre tänder en cigarett.
Horn får dubbla långfingrar
När det börjar närma sig avspark för matchen HSV - Köln strömmar det till i lokalen. En äldre herre med HSV-keps och hans betydligt yngre spenslige son i full mundering tar plats vid ett mindre bord. Platån intas av en långhårig man i jeansväst som ser ut att ha levt hårt. Vid det ena långbordet slår sig ett stort grabbgäng från Hamburgtrakten ner. Vid vårt bord får vi sällskap av ett yngre par. När domare Siebert från Berlin blåser igång matchen finns det inte längre en stol ledig i det yttre rummet knappt heller i det inre.
Det blir en svängig första halvlek. Kölns forward Modeste är nära att ge gästerna ledningen efter en sevärd cykelspark alldeles i matchens inledning. Rätt tidigt blir det istället Nicolai Müller och Hamburg som gör mål. Det är som att en viss spänning i lokalen släpper när alla förbrödras i ett unisont “JAAAA!”. Tyvärr dröjer det inte länge innan det är utjämnat. Modeste trycker bort mittbacken Papadopoulos som ska nicka undan. Han missar varpå en Kölnspelare ostört kan nicka in bollen. Fansen inne på Hally2 reagerar knappt. Med nollställda miner ser de Adler plocka ut bollen ur nätmaskorna. De flesta följer sedan fokuserat och rätt stillsamt den chansrika, men resultatlösa återstoden av halvleken. Den härjade mannen på platån lever sig däremot in i varje situation och visar upp dubbla långfingrar mot domare och motståndare vid lämpliga situationer. Han verkar ha ett horn i sidan på motståndarmålvakten. När kameran vid ett tillfälle zoomar in vid en utspark passar han på att opåkallat använda sig av nämnda gest. I princip hela skaran av övriga åskådare i rummet brister ut i skratt.
Långsökta Columboteorier
Något som är mindre muntert är att flera spelare i HSV bär svarta sorgebindlar. Den unge killen i HSV-mundering har inte riktigt koll på varför utan hör efter med farfar Keps. “Det är p g a managern som dog.” Med managern menar mannen Timo Kraus, chef för HSV:s merchandising som under mystiska omständigheter försvann vid Landungsbrücken natten till onsdagen den 8:e januari. Den sista signalen från hans mobil ska ha kommit från närheten av museéskeppet Rickmer Rickmers. Efter en följetång inkluderande en taxischaufför som gått upp i rök, spårhundar från Bayern, ett mystiskt fax om en container och en efterlysning i TV-programet Aktenzeichnen XY kom upplösningen. Under landslagsuppehållet innan matchen bärgades hans lik ur Elbe efter att det flutit upp vid museéskeppet Cap San Diego.
En som som har följt vad som skrivits om det sorgliga dramat är Alexandra vid bordet intill. Hon har i sällskap med sin kille tagit sig till huvudstaden för en minisemester, men vill för den sakens skull inte missa en match när die Rothosen spelar. Alexandra tror inte på några på några långsökta Columboteorier. Som att det skulle röra sig om ett mord av någon som vid tiden hade motiv att vilja skada klubben. Timos fru Corinne Kraus har dock gått ut i pressen och talat om att hon tror att ett mord eller överfall låg bakom. Hon menar att Timo var en ansvarsfull chef och en man som gillade livet. “Det är vad hon säger ja”, säger Alexandra. Hennes tes är att det snarare rör sig om att han var väldigt berusad och halkade. “Det är jättehalt på de där bryggorna. Jag har själv varit där.” Jag frågar vem det då var som ringde och fick honom att åka tillbaka till Landungsbrücken. “Ja, kanske var det den där taxichauffören ändå”, avslutar Alexandra.
Eufori och något ätbart
Spelarna tågar in på planen och andra halvlek startar. Det intensiva spelet fortsätter och det är HSV som börjar bäst. Wood trippar in från vänster och får så när in ledningsmålet. Strax därefter kolliderar målskytten Müller med en Kölnspelare. Situationen ser dråplig ut och flera brister ut i skratt. Det visar sig dock bli till ett bittert skratt när Hamburgs bästa spelare ligger kvar och tar sig åt knät. Han är så illa däran att han måste bytas ut. Efter matchen visar det sig att han blir borta flera veckor. HSV krigar på utan att få utdelning och det börjar luta åt delad poäng.
Det är endast några få minuter kvar när fansens favorit Lewis Holtby akrobatiskt sätter 2:1. Alla stämmer upp segervrål, men kommer av sig. Målet är bortdömt för offside. Reprisen visar tydligt att beslutet är korrekt. Nu är det inte mycket tid kvar, men Köln är skakade och nordtyskarna skapar kaos i straffområdet. På övertid kommer en HSV-spelare med blond kalufs och drämmer till en lös boll på volley. Skottet blir hårt och går i mål. Det är Holtby igen. Det stäms upp i ett nytt segervrål, denna gång med djupare botten. Människorna tittar på varandra och säger med blicken. “Såg du vad jag just såg”. Efter avblås vrålas det åter i eufori. Grabbgänget vid långbordet utbrister i diverse “chants”. Efter matchen töms lokalen rätt snabbt på folk. Stället serverar inget ätbart.
Ett steg utanför börjar Berlin igen. På Via Lattea längre upp på gatan serveras noggrant tillagad pasta som passar tre hungriga svenska turister utmärkt. Ställets alltiallo Emanuale var en gång i tiden hängiven supporter till Bari. Han minns hur han kuskade runt i Italien vid bortamatcher. Eftersom att vi är svenskar kommer Kennet Andersson osökt på tal, men det är framför allt Klas Ingesson verkar ha varit en favorit. “Han var väldigt kraftfull och kämpade alltid”, numera har Emanuele släppt fotbollen och fokuserar på familj och pasta. Bundesliga intresserar honom inte nämnvärt.
- NUR DER HSV -
/Karl Jansson
