Hessens nationalhelgon fyller 35
Grattis på födelsedagen, Alexander Meier.
If they ever tell my story, let them say I walked with giants. Men rise and fall like the winter wheat, but these names will never die. Let them say I lived in the time of Lionel Messi, tamer of footballs. Let them say I lived in the time of Alexander Meier.
Alexander Meier är för många en ganska anonym figur. Han säger inte mycket, är ganska blyg och tyst och ställer sällan upp för intervuer av olika slag. Inte heller är han den mest vokala personen i omklädningsrummet, han är inte heller någon som varken tycker om uppmärksamhet eller som söker det. Han är ingen som man ser på stan och ser man honom så är det ingen man rusar fram och tar ett foto med. Man skulle kunna kalla Alexander Meier för Eintracht Frankfurts Jocke Berg.
Men han har fått en ikonstatus, sin anonymitet till trots. Det har i vår historia funnits spelare som gjort fler mål, som har spelat fler matcher och som kanske har gjort viktigare mål. Med Alexander sitter man ändå och undrar vad som kunde ha blivit om det där skadehelvetet inte förstört halva hans karriär. Kanske hade han lett oss någon annanstans? Kanske hade han inte varit kvar? Eller ännu mer otroligt vore om han trots det skulle varit kvar. Men Meiers ikonstatus härstammar inte från hans uppenbara gudabenådade fotbollskvalitet. Inte heller hans stora explosiva hjärta som bankar öppet och härligt för klubben. För inget av de två är en del av hans essens.
Alexander Meiers ikonstatus kommer från att han stod bi. Han har alltid varit där och kommer alltid vara kvar. Ända sedan han satte sina stora fötter och sin gängliga kropp på den där gräsmattan i södra Sachsenhausen i Hessens största fria stad har han varit fast. Han har aldrig klagat. Han har aldrig gnällt. Han har alltid funnits där, redo att tas för givet, med en stilla önskan att inyte bli intervjuad efter matchen. Det enda han någonsin velat är att göra mål. Helst av allt för den klubben han så introvert avgudar.
Hans kanonisering i Hessens pärla beror på mycket. Han har en uppenbar kvalitet framför mål. Han är en ganska spektakulär targetspelare som kan spela i en drös olika roller. Han kan spela som offensiv Raumdeuter, som en lite mer defensivt skolad anfallare, vilket är hans bästa roll utan tvekan. Men han har även uppvisat klara kvaliteter som en renodlad anfallare som framför mål står och stöter in bollar. En Sturmer, men en flexibel sådan. En döende art, som han är bland de sista att representera.
Tyskland enda riktiga Fussballgott. Få har betytt så mycket för en klubb under en så lång tid. Få har pratat så lite, men ändå älskats så mycket. Alexander Meier bevisar en drös. Men framförallt är han ett levande bevis på att det ibland kan löna sig att bara hålla käften.
Ne me quitte pas, Alex.
