Mönchengladbach - Frankfurt
7 - 8

"Heute trinken wir nur Bier"

Hrrrmmm... JAAAAAAAA

Det är mars. I Köln vaknar en 19-åring alldeles för sent efter att ha snoozat för länge. Planen var att åka ut till Mönchengladbach tidigt för att kunna njuta av atmosfären som han börjat älska så mycket. Nu strandas dessa planer och han får istället skynda sig till stationen och efter att ha kollat på sin Interrail-app bestämmer han sig för ett tåg. På vägen till spår 7 stannar denne unge herre för en currywurst vid ett hak på Kölns magnifika centralstation. Det är en minnesvärd wurst, kanske den bästa korven han någonsin käkat. Det är väl egentligen bara Järnvägscaféet i Linköping som kan slå denna korven. Ojojoj, vad den smakar. Han står vid rälsen, samtalar med tre norrmänn som också ska ut till Gladbach. Den ene av dessa frågar om den unge killen hejar på Borussia Mönchengladbach, han skakar på huvudet. "Eintracht", lyder svaret och norrmännens intresse svalnar.

Tåget lämnar perrongen och utanför fönstret visar Rührområdet upp sin fulla repertoar med kraftverk och grustag, men även en viss grönska som envist smyger sig fram lite här och var. Solen lyser för första gången denna helg och den unge herren börjar känna sig sugen på en öl i vädret. Denna får han vänta på. Tåget rullar in på en perrong, "Rheydt" står det på skylten. Nästan alla med Borussia-kläder kliver av och så gör även vår unge hjälte. Han vandrar genom trapphuset och när han kommer ut hör han "Eintracht Frankfurt Allez, Schwarz-Weiss wir Schnee". Leendet vet inga gränser.

Hn känner att han bör ha kommit rätt, men är ändå förvirrad. En sådan stor arena bör man kunna se på håll. Men den ser han ej. Har han klivit ur fel? Han kollar på klockan, men väljer att bara följa strömmen. Han vandrar genom staden och kommer till ett torg. På torget står stolt en kyrka. Förbryllat vänder han sig om ooch går tillbaka. "Var är arenan?" Efter att ha virrat omkring ett tag hör han några diskutera om de ska ta bussen ut till arenan nu eller den som går om en kvart. Då fattar han, i detta ögonblicket faller poletten ner. Ack ja, nu så! Han hittar bussen, men vänder och stannar för en Bitburger på en uteservering. Nu vet han hur han tar sig dit i alla fall.

Bussen tar inte lång tid och han kan nu tydligt se arenan torna upp sig framför. Skytteln stannar och det väller ut fans, han börjar sin trampning bort mot de stora pelarna. Han blir hänvisad till bortasektionen, ty det är där han har biljett, och blir gediget och rigoröst visiterad, eftersom Frankfurts fans har en viss våldsam tendens ibland. Efter visiteringen börjar han vandringen uppför trapporna.

Han sätter sig och söker wi-fi, nope, och börjar sedan titta mot planen och eintrachts del i synnerhet. han minns kvickt att detta är den nye tränarens första match! VAd var det ha hette, just ja! Niko Kovac. Han ser ju fruktansvärt cool uut. Och hans bror som står bredvid, värsta maffiabröderna. Men han visste även att Mönchengladbach var ett bra lag och att detta skulle bli en illavarslande match. Så blev även fallet. 0-3 efter full tid, Eintracht var på nedflyttningsplats och den unge herren börjar uppgivet vandra tillbaka mot bussen. Han tar sig tillbaka till Köln och upplever dialekten på nära håll när han käkar pasta och servitören frågar om "schmackt alles Gütt?"

Nästan exakt ett år senare, en månad sånär, sitter samma unge herre, nu 20 år fyllda, i en soffa med sin flickvän och är mer spänd än han varit under en match sedan Arsenals cuptriumf 2015. Eintracht ställer upp med ett tveksamt lag. Hector och Hrgota? Är Kovacarna höga? Pressen är prima, Gladbach kommer knappt ur sin egen planhalva och Kovac 3-4-2-1 fungerar felfritt. Ytterbackarna kliver upp och tar bollen så fort Gladbach är osäkra, anfallarna pressar så hårt så felpassar blir en del av Borussias spel.

Taleb Tawatha ett- noll och unge Falk flyger i taket. Det var väntat, men ändå sensationellt. Nu behövde det bara hålla igen, vilket de gjort otaliga gånger under säsongen mot otaliga lag. Men strax före halvtid faller det och genom ett tveksamt offsidemål gör Gladbach 1-1. Game on.

Andra halvlek är en lek med mina inälvor där Gladbach anfaller och Eintracht försvarar. Jag har nog aldrig varit så nervig under en fotbollsmatch, men det skulle ju bara bli värre. Förlängning och ännu inga mål. Några mindre lägen från Eintracht, ganska stora lägen hos Gladbach som hela tiden sökte en straff med ganska löjliga försök. Domare Aytekin blåste av och det blir straffar. Straffana är ju tamejfan också bland de bästa man sett, omgång efter omgång, men Yann Sommer känns närmare en räddad en. Tills Lukas Hradecky gör en finfin räddning på Christensens straff. Guillermo Varela kan bli hjälte. Premier League sviker oss och han missar. Gladbachs yngling Djibril Sow kliver fram i ett pressat läge. Hradecky räddar igen. Branimir Hrgota kliver fram.

Brane har varit i hemsk form och har vait hårt kritiserad av många, inklusive mig själv, sedan hans match mot Leverkusen. Jag var någonstans övertygad om att han skulle missa. Stegen fram känns som timmar långa och när bollen tillslut träffar hans bredsida kan en ung Falk endast se bollen rulla in i nätet. Jublet var kopiöst. Gutturalt även. Skrämde allt från områdets katter till småbarn, så pass så tantten tre lägenheter bort skrek "håll käften", men jag brydde mig inte. Eintracht Frankfurt var i cupfinal.

Lite mer än ett år sedan Kovac första match och första nederlag på Borussia-Park har man genom en visnt på samma arena tagit sig till en minst sagt otrolig cupfinal. Cirkeln är sluten, Kovac har gjort detta lag stabilt, till någonting annat än blott en rödsvart jojo. Fansen är euforiska, Falk samt spelarna likaså. När bussen till slut klockan 1 på natten rullar från Borussia-Park står enligt Lukas Hradecky bara en sak på menyn. "Heute essen wir keine glutenfreie Pasta, Heute trinken wir nur Bier!"