Höstens åtta utmärkelser
I traditionell stil sätter redaktionen punkt på den första halvan av säsongen med en sammanfattning i form av åtta olika utmärkelser.
2017 är nu förbi och likt de senaste åren bestod det av många intryck och känslor när det kommer till Hamburger SV. Redaktionen, i form av Filip Wollin och Karl Jansson, sätter ord på några av dem då det blivit dags att sammanställa hur den första halvan av säsongen varit – vilket vi gör med hjälp av åtta olika utmärkelser.
Höstens spelare
Filip: Klyschan ”kärlek vid första ögonkastet” stämmer bra in för mig när det kommer till Kyriakos Papadopoulos iklädd HSV-dressen. Det märks att han älskar att spela för klubben och aldrig har jag varit besviken på honom då han ständigt visar moral, passion och hjärta. Även så om vi skulle ligga under med fem mål fortsätter han kämpa och försöker elda på sina lagkamrater. Papadopoulos är helt enkelt vår egen grekiska gud och är det någon jag vill se skriva på ett livstidskontrakt är det den 25-årige mittbacken (samt Jann-Fiete Arp).
Karl: Det har varit glädjande att se hur expressloket Dennis Diekmeier växt in i laget som en av få som höjt ribban och konstant stått för goda insatser. Han har alltid varit lite av en personlig favorit som alltid gett allt, varit lite grisig och kan kasta riktigt långa inkast. Att han är från området, höll på laget redan som barn och är den av spelarna som representerat klubben längst bidragit till att han vunnit mångas sympatier. Inför säsongen var han lite av en hackkyckling bland en del av fansen. Ett återkommande tema var att man hävdade att han inte kunde spela fotboll. Med förtroendet som Gisdol gett honom denna säsong har han motbevisat sina belackare och tagit ett stort steg. En förklaring kan vara att han när laget spelat med trebackslinje fått offensivare uppgifter som gett blodad tand. Han har fortsatt varit ett hot på högerkanten när Gisdol återgått till en fyrbackslinje. Tre assist så här långt och första målet har varit nära flera gånger, senast i hans avslutande match då han hade en boll inne, men det dömdes tyvärr bort för knapp offside. Om han får vara skadefri borde första målet komma under våren.
Höstens talang
Filip: Tatsuya Ito får ursäkta, men det går inte att svara något annat än Jann-Fiete Arp här. Blott 17 år gammal har han blivit startspelare i Bundesliga och lovordas ständigt av både spelare, tränare och experter – som menar på att han mycket väl kan vara Tysklands näste storstjärna. Två mål har det blivit under hösten och fler lär det bli om han får fortsatt förtroende av Markus Gisdol.
Karl: Redan under förra året hörde man talas om hur föreningen hade en spelare vid namn Fiete Arp som öste in mål och dominerade i lagets ungdomsled och tyska ungdomslandslagen. Mot Hertha fick han göra sin riktiga debut och han satte ett mål direkt. Därefter tog han en startplats och gjorde mål även mot Stuttgart. Transferrykten gällande 17-åringen surrade igång direkt. Sedan har det kanske som “tur” är gått lite sämre. Han har ofta försvunnit mycket ur matchbilden och inte varit tillräckligt giftig för att överlista målvakterna av Bundesligakvalité. Det råder dock ingen tvekan om att han är den största talangen klubben har haft sedan Jonathan Tah. Varje gång han får bollen på fötterna händer det något. Han har utmärkt teknik, spelsinne och kommer ofta till avslut som sitter innanför målramen. Utifrån de få intervjuer som han gett verkar han vara en intelligent och sympatisk ung människa. Förhoppningsvis får klubben behålla honom ett tag till.
Höstens utropstecken
Filip: Rent allmänt har skadorna och avbräcken varit få jämfört med tidigare säsonger, vilket får betraktas som positivt. Givetvis är det blytungt med Nicolai Müllers korsbandsskada som med otur kan hålla honom borta från spel resten av säsongen, men i övrigt har det mest varit småskavanker som ställt till det. Låt oss hoppas vi även under våren får klara oss undan tyngre skador.
Karl: Den lille Tatsuya Ito från HSV II stod överraskande uppskriven i startelvan mot Werder Bremen. Med en längd på endast 163 cm såg 20-åringen ut som en pojkvasker bredvid storvuxna gröna motståndare. Ett överraskande val av Gisdol kan tyckas, men mer överraskade blev Bremenförsvararna när Ito gång på gång lurade upp dem på läktaren. Blixtrande teknik utförd med låg tyngdpunkt i hög hastighet har gjort Ito till något av en ny favorit för många. Ytterligare en överraskning är att han inte kan spela hela matcher. Runt 60:e minuten har han flera gånger fått dubbelsidig kramp. Det har läckt ut att detta har något med tidigare knäoperationer att göra.
Höstens glädje
Filip: Tabelläget och den skrala poängskörden till trots anser jag ändå att vi har gjort framsteg. Truppen känns yngre och hungrigare än på länge och att ett generationsskifte är i antågande kan vi slå fast. Arp, Ito, Jung, van Drongelen och Pollersbeck är bara några av spelarna som förhoppningsvis ska leda oss ur den misär som varit (och är), för att inom en snar framtid åter ta oss tillbaka till toppen.
Karl: Att det kommit nya unga spelare från egna in i A-laget är kanske det som spontant känns mest glädjande, men när man tänker efter så finns det två saker till. Att Papadopoulos varit skadefri har varit viktigt. Det har gett laget behövlig stabilitet bakåt. Det andra är det ofattbara att HSV toppade ligan om än temporärt i efter vinsten i omgång två mot Köln. Jag och säkert flera med mig har skärmdumpat tabellen från tillfället. Den märkliga känslan av att toppa tabellen är höstens glädje.
Höstens besvikelse
Filip: Även om jag ansåg att offensiven var något tunn kände jag mig inför säsongen hyfsat nöjd med att ha Wood, Hahn, Kostic och Müller i truppen. Redan i första matchen slet den sistnämnde av korsbandet och bortsett från Kostic då och då är det ingen av de andra som imponerat på mig. Tillsammans har Wood och Hahn stått för tre mål på 27 framträdanden, vilket inte är något annat än uruselt. Förhoppningsvis får vi se en klar förbättring från duon under våren.
Karl: Att Hamburg inte lyckats vinna eller ens ta poäng när man varit det tydligt bättre laget. Det var man i min mening mot Bremen, Mainz, Wolfsburg, Frankfurt och Mönchengladbach. Att övervintra på 17:e plats känns onödigt med tanke på att spelet sett bra ut överlag. Det är målen som saknas tillsammans med individuella misstag gjort att man givit bort poängen till konkurrenterna. Ett lag som agerade på liknande sätt var VfB Stuttgart under Zorniger. De degraderades. Det känns väldigt illavarslande.
Höstens misslyckande
Filip: Från etta till under strecket. Återigen slåss vi för vår fortsatta existens och det börjar bli (läs: är) tjatigt att poängtera hur trött jag är på det. Men det går inget annat än att spy galla över att det återigen ser ut att bli en vår bestående av ångest och magknip då vi kliver in i det nya året på en nedflyttningsplats. När ska det egentligen vända för oss?
Karl: Jag är inte mycket för att hänga ut enskilda individer och tycker att kontinuitet är en bra sak, men besluten under sommarens transferfönster måste återigen ses som ett misslyckande. Att knyta till sig Papa permanent var ett riktigt bra beslut, men att släppa iväg talangen Gregoritsch som redan visat sina kvaliteter i HSV-färgerna var ett stort misstag. Det finns mycket där som går att diskutera. Lasogga som inledningsvis gjorde succé i Leeds fick också gå och Woods nya guldkantade kontrakt efter en säsong med endast fyra mål visade sig likt Obamas fredspris vara precis så oberättigat som man hade på känn. Tyvärr har dessutom klubbens Königtransfer André Hahn inte motsvarat förväntningarna. När Nicolai Müller skadade sig fanns det ingen riktig backup. Allt det här faller någonstans på sportchefen Jens Todts bord. Att laget fått in nya tillskott från juniorerna känns mer som man har Gisdol att tacka för. Förhoppningsvis är herr Todt mer lyckosam under vinterfönstret, vilket han till sitt försvar var januaritransferfönstret 2017.
Höstens mål
Filip: Få snygga mål har det bjudits på, men Gideon Jungs spik i kistan hemma mot Hoffenheim var skön att bevittna från läktarplats. Tre säkrade poäng och fest natten lång.
Karl: Mål har som bekant varit en bristvara de senaste åren. Denna höst har det inte varit något mål som rent estetiskt direkt tilltalat mig. Papadopoulos täckning mot Freiburg där han först gick ner efter en skottfint, men sedan liggande sträckte sig och täckte det följande skott kanske är den snyggaste aktionen. Om jag ska välja något mål blir det nog Holtbys 3-1 mot Köln, mest för förarbetet där Ekdal plöjde fram på kanten i full karriär trots att matchen var inne i tionde övertidsminuten.
Höstens match
Filip: Likt de senaste åren har det under hösten varit få ljusglimtar. Dock har jag några varma minnen jag bär med mig, och det första jag tänker på är premiären mot Augsburg. Matchen var ingen höjdare kvalitetsmässigt, men att ta tre poäng i säsongsöppningen är inget man är bortskämd med. Dock slår hemmamatchen mot Hoffenheim den med hästlängder då vi mot alla odds går ut och gör en jätteinsats och kör över ett av topplagen. Det fanns verkligen inte mycket att beklaga sig över efteråt.
När det kommer till bästa bortamatchen är det utan tvekan den mot Köln. Jag själv stod i hemmalagets klack och fick bita mig hårt i handen för att inte jubla när målen trillade in bakom Timo Horn. Ett minne som lär bestå för resten av livet.
Karl: Trots det något magra resultatet blir det Nordderbyt hemma där Ito och i viss mån Arp presenterade sig. De visade att HSV verkar ha något nytt och lite friskt på gång. Man kan önska att det blir bättre utdelning nere på Weserstadion i vår.
