Höstens utmärkelser
Den första halvan av säsongen är färdigspelad vilket innebär att redaktionen i traditionell stil har summerat hösten i form av åtta olika utmärkelser.
Höstens spelare
Filip: Det har förvånande nog varit ett flertal spelare som framhävt sig under höstens gång och för ovanlighetens skull är det svårt att bara välja ut en. Min röst faller dock på Nicolai Müller, som enligt mig gjort stora framsteg jämfört med förra säsongen. 28-åringen är ständigt delaktig i anfallsspelet och har växt fram till en nyckelspelare ute på sin högerkant, där han enkelt tar sig fram med hjälp av sin snabbhet och bländande teknik. Tre mål och två framspelningar på 15 matcher för en yttermittfältare i Hamburger SV anser jag är väl godkänt. Andra spelare som utmärkt sig exceptionellt bra är bland annat René Adler, Ivo Ilicevic och Lewis Holtby.
Karl: I viss konkurrens med Lewis Holtby vinner René Adler utmärkelsen. Den 30-årige Leipzigsonen kan vara hela Bundesligas bästa målvakt den här hösten. Otaliga är de tillfällen då motståndaranfallare trott att de fått iväg ett skott eller en nick med målgivande resultat varpå Adler på ett nästan övermänskligt sätt lyckats hindra bollen från att nå nätmaskorna. Tyvärr har skador stoppad honom vid sex tillfällen och hans frånvaro har märkts även om Drobny är en högst duglig målvakt han med. Holtby har börjat visa sina unika kvalitéer igen under hösten och är kanske fansens favorit i höst, men är långt ifrån lika framträdande som Adler om man jämför med andra spelare i ligan på hans position och får därmed se sig besegrad. Adler förbannelse är både skadorna och den exceptionellt höga kvalitén på positionen i Tyskland, får han hålla sig skadefri i vår är det dags att Jogi hör av sig igen. Om landet fortfarande var delat hade han varit Östtysklands förstemålvakt sedan år tillbaka.
Höstens talang
Filip: Tråkigt nog är det ytterst få talanger som fått chansen under Bruno Labbadia, men samtidigt är det fel att klaga med tanke på hur spelet allt som oftast sett ut. En som dock kommit fram tack vare Labbadia är Gideon Jung. Ynglingen har tillhört föreningen sedan 2014 men det är först den här säsongen som har fått chansen i A-laget, och snacka om att han tagit den. Nio framträdanden har det blivit så här långt, oftast på grund av skador och avstängningar, och 21-åringen har defintivt inte gjort bort sig oavsett om han spelat som mittfältare eller mittback. Ett framtidsnamn som mycket väl kan bli någonting riktigt, riktigt stort om det vill sig väl.
Karl: Gideon Jung bidade under en säsong sin tid i HSV II och plockades upp till A-truppen inför höstsäsongen, många blev förvånade när han inledningsvis valdes framför både Marcelo Diaz och Gojko Kacar. Han visade dock rätt omgående att det fanns fog för Labbadias val. Han har varit stabil på sin defensiva mittfältsposition. Med precist och följsamt närkampsspel och resolut huvudspel har han avväpnat framstormande motståndare som om han hade flera år av bundesligaspel i bagaget. Det är i den defensiva delen av spelet hans styrkor ligger. Vid eget bollinnehav spelar han ofta med både hängsle och livrem med bollar i sidled eller hem till egen backlinje. Nyförvärvet Michael Gregoritsch som är född samma år har möjligtvis gjort lite mer avtryck och ligger egentligen närmare den ordinarie startelvan än Jung (på helt andra positioner). Jag tycker dock att “Gregrl” känns lite “valpigare” i sitt spel och imponeras av hur Jung tillskillnad från österrikaren kommit in i laget från “ingenstans”.
Höstens utropstecken
Filip: Den återfunna stabiliteten. Efter två miserabla säsonger trodde jag knappt det skulle gå att komma ut ur den onda spiralen utan att börja om från början i 2. Bundesliga. Men Bruno Labbadia har motbevisat mig sedan han klev in i handlingarna då han väckt nytt liv i hela föreningen. Plötsligt är vi ett stabilt mittengäng med ambitioner att nosa på Europaplatserna istället för att kämpa om att hålla oss på rätt sida nedflyttningsstrecket. Nog för att jag inte trodde det kunde bli värre än fjolårssäsongen, men att det skulle se så hur bra ut efter halva säsongen hade jag aldrig kunnat föreställa mig om jag ska vara ärlig.
Karl: I fjol var Lewis Holtby en floppvärvning som inte alls kom till sin rätt. Ofta var det nästan plågsamt att se honom vimsa omkring på planen totalt utan självförtroende. Han var inte på något sätt framträdande under slutspurten, men ändå hände något där då han visade sin passion för fansen och seglade upp som en ny publikfavorit. Under hösten har han vuxit in i rollen och har under sina 17 starter blivit Rothosens mest framträdande utespelare. Hans utmärkta spelsinne har han börjat använda även för att få defensiva fördelar, han är i ständig rörelse och kan ofta med sin utmärkta teknik ta sig förbi både en och två spelare.
Höstens glädje
Filip: Det räcker med att kolla i tabellen för att man ska börja le, och då ska det sägas att vi med lite tur mycket väl hade kunnat inneha en Europaplats vid det här laget. Hela hösten har varit som en enda stor fest om man sätter det i jämförelse med föregående år, där man mer eller mindre lidit av depression på grund av den prekära situation som varit. Förhoppningsvis kan det fortsätta så här även under våren och gärna resten av mitt liv.
Karl: För första gången på länge går man till julledighet som ett lag i ligans mittregioner. Med matcherna mot Bayern och Hertha undantagna har laget hela tiden varit med i matcherna. De förlorade matcherna hade lika gärna kunnat sluta med vinst, men å andra sidan hade de vunna matcherna nästan lika gärna kunnat sluta med förlust. Det är kanske det som betecknar ett mittenlag. Trots rykten om att Spahic sagt och gjort både det ena och det andra i omklädningsrummet vittnar allt annat om god lagmoral och stämning i truppen vilket gjort att laget kunnat sluta sig och ta sig ur svackor i matcherna.
Höstens besvikelse
Filip: När Aaron Hunt presenterades som sommarens sista nyförvärv trodde jag knappt det var sant. När han lämnade Werder Bremen för VfL Wolfsburg gjorde han det som en av ligans bättre offensiva mittfältare och förväntades vara den store spelkreatören hos ”Vargarna”. Men det blev inte riktigt som det var tänkt och redan efter ett år valde han att flytta till HSV. Dessvärre har det inte heller gått som planerat hos oss, där skadorna satt käppar i hjulet. Varken mål eller någon assist har det blivit för 29-åringen, som har en hel del att bevisa under våren.
Karl: Personligen såg jag inför säsongen fram emot att följa en ny svensk i klubben. Han gjorde det rätt bra innan han tyvärr långtidsskadade sig. Sedan skadade sig även favoriterna Diekmeier, Adler och Lasogga. Såväl Adler som Lasogga hann komma tillbaka och med bibehållen form glädjande nog. Som ofta frågar jag mig vad det är för fel och varför HSV-spelare så ofta går sönder. Är det för att man ofta värvat spelare med hög skadebenägenhet, spelar eller tränar laget på ett för slitsamt sätt eller är det något gällande underlag, skor eller förebyggande arbete som brister? Kul är att Ilicevic fick hålla sig hyfsat hel hela hösten.
Höstens misslyckande
Filip: Det har varit lite väl många onödiga poängtapp i mina ögon. Det började borta mot Köln, där hemmalaget från ingenstans skapade två lägen och vips så gick de tre poängen upp i rök. Även mot Frankfurt, Hannover, Darmstadt och Wolfsburg har vi gått miste om viktiga poäng, vilket är väldigt irriterande. Oftast har det varit små detaljer som blivit högst avgörande, någonting som det förhoppningsvis kommer slipas på under vinteruppehållet.
Karl: När Labbadias pojkar gästat arenorna runt om i Tyskland har de plockat poäng som få andra lag. Hemma i Hamburg har det dock inte gått vägen annat än inledningsvis och mot “lieblingsgengner’n” – Borussia Dortmund. Troligtvis handlar det lite om rätten att ligga på kontring. Ett hemmalag förväntas ta tag i taktpinnen och Bruno Labbadia vid ett flertal tillfällen nämnt att hans lag har svårt mot motståndaren som backar hem djupt. Laget har dock ofta kunnat spela sig fram till hundraprocentiga målchanser vid några tillfällen i samtliga matcher, dock har utdelningen varit på tok för skral.
Höstens mål
Filip: Michael Gregoritsch har bjudit oss på två spektakulära frisparksmål, som dock varit väldigt turliga. Det första gjordes mot Ingolstadt, där han i slutminuterna lyckades sätta dit bollen trots långt avstånd. Ett liknande mål gjorde han i derbyt mot Werder Bremen där han också en bra bit från målet fick in bollen i nätmaskorna. Ska jag välja ett av dem säger jag det mot Ingolstadt då det blev matchvinnande.
Karl: Under hösten har målproduktionen ibland gått i stå, men laget har ändå producerat 18 pärlor att välja bland. Ilicevic som bitvis varit bländande med sina dribblingsräder och speed, sköt ofta, högt och över, men mot ärkerivalen Werder Bremen fick han till en drömträff i krysset som odiskutabelt är höstens mål. Müllers kontringsmål efter målvaktsassist av Drobny förtjänar ett hedersomnämnande.
Höstens match
Filip: Enligt mig finns det tre matcher som betytt lite extra. Den första spelades redan i den fjärde omgången när HSV mot alla odds pulveriserade Borussia Mönchengladbach. Match nummer två var i slutet av november då Borussia Dortmund (än en gång) åkte på stryk på Volksparkstadion efter en imponerande uppvisning. Redan i omgången därefter kom nästa stora glädjeskalp då HSV för första gången på flera år lyckades besegra antagonisten Werder Bremen på bortaplan. Dock anser jag nog att matchen mot Dortmund smäller högst då jag verkligen inte trodde på en seger där.
Karl: Först cupfiasko, därefter sammanbrott i München, sedan följde en viktig seger mot Zornigers Stuttgart som dock mycket hade sin grund i en utvisning hos motståndarna. Mot Köln blev det trots ett något mer sammanhållet spel förlust igen. De var väldigt svårt att veta var laget stod. Mot Favres Borussia Mönchengladbach uppvisade HSV en fotboll som var en fröjd för varje nordtysk supporter med “die Raute im Herzen” att skåda. Visserligen var det en krisande storhet man gav sig på, men som man gjorde det. HSV dominerade i varje aspekt av spelet och mest av alla dominerade spelaren med det största HSV-hjärtat, Dennis Diekmeier som snurrade upp Oscar Wendt på läktaren både en, två, tre och fyra gånger. Segern gav viktigt självförtroende in i resten av höstsäsongen.
NUR DER HSV
