Columbus - Edmonton2 - 7
Hur ska vi spela för att ta hem det här?
Det är naturligtvis alltid vanskligt att skriva en analys direkt efter en storseger mot ett lag som är sämre, inte bara på pappret, utan också på gräsmattan dagen till ära. Men om man tar detta i beräkning så var dagens seger för Eintracht mot ”stadsrivalen” (nåja) en viktig sådan. Speciellt om man ser till hur laget spelade.
På förhand inför den här vårsäsongen har frågetecken väckts på flera fronter. Skador på de viktigaste spelarna, Schwegler och Anderson, har försvårat det en hel del för laget. Och när Veh under vinterns övergångsfönster väljer att sälja en Gekas som många sett som lagets enda riktiga striker så var skepsis reaktionen, inte bara här på redaktionen utan också bland fans i övrigt. Speciellt när en stor anledning till övergången verkade ha med personkemi att göra. Med en backlinje som ser ny ut inför varje match som kommer, där två nya spelare dessutom ska försöka få plats på en spelares bekostnad, så finns det än idag frågetecken.
Men om vi börjar med att fokusera på anfallet:
Gekas försvann, och Veh sätter hoppet till Jimmy Hoffer och Rob Friend. Hoffer har också fått en hel del speltid men utan att egentligen förvalta den. När han idag fick göra mål, så kändes det som en gigantisk lättnad för österrikaren, och kramen med Veh när han i ögonblicket efter blir utbytt säger en hel del om hur viktigt det målet kan ha varit för honom. Men, jag har svårt att tänka mig att han någonsin kommer att bli den målskytt som spelsystemet kräver av honom. Och Rob Friend, som faktiskt fick speltid idag, är inte heller en tillräckligt bra spelare för att någonsin kunna spela som striker därframme. Hoffer för svag och Friend helt enkelt för dålig. Punkt. Med det inte sagt att det ser helt hopplöst ut, för det finns nämligen en spelare till på den fronten. Nämligen Mohammadou Idrissou.
Vi pratar om mannen som spelar de tre sista matcherna förra året med en trasig fot bara för att han vill vara sitt lag troget, och för att han anser att smärtan inte hindrar honom. Det vi har fått sett från en frisk Idrissou är också imponerande, i alla fall när det kommer till snabbhet. Idag, när han också fick spela lite, så gjorde han det bra, men som Veh också nämnde innan match så märktes det att han inte är helt hundra, än. Däremot är han mer en spelande anfallare än en target player, och det skulle isåfall behövas ett 4-4-2 med honom och en till på topp för att jag tror att han skulle komma helt till sin rätt. Så om Hoffer och han spelar på topp kanske anfallet kan fungera.
Backlinjen då?
Amedick, Anderson, Jung, Schildenfeld, Butscher, Bellaïd, Djakpa. Det finns garanterat försvarsspelare i truppen. Men i vilken konstellation vill vi spela dem? Två nyförvärv i Amedick och Butscher finns till förfogande. Amedick blev dock skadad efter första matchen och därför är ett utlåtande av honom svårt att göra, medan Butscher har sett bra ut hittills. Inte dominerande kanske, men helt klart stabil. Anderson kom förra matchen tillbaka efter en längre skada och Bamba såg också lite vilsen ut, något som dock hade blivit bättre redan till dagens match. Och Jung på ena kanten verkar ingen ifrågasätta, och inte heller jag. På andra kanten kan jag inte undgå att notera att en Tzavellas saknas, även om han, de facto, var för bra för den här årgången av Eintracht. Förhoppningsvis kan Butscher ta hans plats.
Största frågetecknet fortsätter dock att vara Schildenfeld. Kroaten med det väldigt tyska namnet spelar visserligen ett lågriskspel, utan tekniska större finesser och utsvävningar. Han är också lång och någorlunda bra i luftrummet. Men han lyckas inte förmedla den säkerheten jag förväntar mig av en mittback på den här nivån och kommer därför fortsatt vara ifrågasatt från min sida. Amedick är därför bra lämpad att kunna ta över den platsen.
En tänkbar backlinje är dock: Jung, Amedick, Bamba, Butscher.
Mittfältet ser bättre ut:
Här har jag egentligen ingenting att klaga på. Alls. Om Schwegler bara kan komma tillbaka och vara den spelfördelare han är född att vara, så pratar vi om det bästa mittfältet i Zweite Bundesliga. Det är säkert hemåt genom Rode och Lehmann, och idag såg kanterna riktigt bra ut med såväl Köhler som tremålsskytten Matmour. Alexander Meier verkar dessutom fortsatt att tro att han är en anfallare, i den takten han öser in mål. Detta är förstås väldigt passande då anfallet inte öser in dem på samma sätt men samtidigt inget man kan räkna med i det långa loppet. Vi får fortsätta njuta av det så länge det varar och hoppas att anfallsspelet på ett naturligt sätt kan ta över detta.
Gammal är äldst – i målvaktsväg:
Eintracht har länge haft en och samma målvakt att luta sig tillbaka på. Oka Nikolov har varit klubben trogen sedan 1994 och dessutom gjort 357 matcher för klubben under denna tid. Och idag visade han än en gång varför. Den klockrena säkerheten, det lugna sättet och hans spelförståelse gör 38-åringen till en av de största profilerna i laget, enligt undertecknad. Och han får gärna fortsätta vara det ett par år till.
Sammanfattningsvis:
För att ta hem en första- eller andraplats i den här tabellen så ser jag följande elva som den mest framgångsrika:
Mål: Nikolov
Försvar: Jung, Amedick, Anderson, Butscher
Mittfält: Matmour, Schwegler, Meier, Köhler
Anfall: Hoffer, Idrissou
