Dortmund - Frankfurt
Inför BVB-SGE
Fråga oraklet
"Säg mig, orakel, o du med alla narkotiska ångor, du som i delfi förutser världen, kommer vi besegra kulten, denna eviga farsot som förpestar landet?" Vägen till Delfi var lång och krokig. När jag gav mig iväg från min lägenhet i Linköping fanns det inte en tanke på att återvända utan svar. Blotta faktumet att jag givit mig iväg mot Delfi i Grekland utan att kunna grekisk tungomål och utan någon direkt kunskap i grekisk geografi var skrämmande, men äventyret upphetsade mer än lovligt vill jag mena. Det absolut värsta med resan var, förutom ovetskapen om huruvida oraklet i Delfi ännu sitter kvar, promenaden i de Rumänska högländerna. Jag kunde visserligen ta mig fram på lite latin. Dessutom lyckades jag imponera på dem med min lista över topp 5 Rumänska poeter, men den oändliga streckan mellan Timisoara och civilisationen var nära att ta kol på mig.
En sak var positiv, att sakna hem har aldrig varit en stor grej för mig. Med tidigt separerade föräldrar och en mycket berest far har jag lärt mig att hantera saknad, en dyster känsla jag kan medge att jag numera bemästrar och kan jonglera med ganska väl. Min resekamrat, Passepartout, hyste dessvärre inte samma förmåga. Han kom från en liten ö i sjön Krön utanför Vimmerby, ön kallades i folkmun för Klemsö. Denne unge herre hade i och med sitt liv i djupaste småland aldrig upplevt någon större civilisation, inte heller hade han upplevt någon kultur utöver Emil i Lönneberga och karameller från Mariannelund. Men jag lärde mig under vår resa att man inte behöver ha ett kultiverat hem för att sakna det. Oj vad han åmade sig över sina karameller. Medan jag försökte skaffa vänner bland bulgarer och ungrare frågade han runt om någon hört om 'Sockerdricka'. Dessvärre, för både honom och mig, var det föga förvånande utan resultat.
Kullersten och snövita ängar hade vi korsat och det hade uppstått en del friktion mellan oss två. Månader utanför civilisationen tog nästan död på mitt kultiverade sinne och efter idoga försök till diskussion om folkvalet i Burundi, vilket han inte hade någon aning om, gav jag upp och svor åt honom. Vår vandring fortsatta ändock, han bärandes på väskor medan jag läste Oscar Wilde.
Tro det eller ej, men vår rutt var redan från början oklar. Vi visste att vi var tvungna att korsa Östersjön. Färja kändes det perfekta valet, men Passepartout blev rädd av ljudet hans bara fötter gjorde mot stålbjälkarna när han skulle gå på båten så vi fick undvika det. Istället debatterade vi, nja det var mer en kort monolog där jag citerade Churchill och Passepartout gnällde om sina karameller, om hur vi kunde ta oss över Östersjön. Det uppenbara svaret var att undvika det. Så vi gick runt. Som man gör.
Finland var inget vidare, det måste jag medge. Passepartouts gnällande ersattes ganska snabbt av huttrande ljud och även om jag klädde honom som en valross, så såg hans småländska hud ut som en gås ändock. Frågan där och då var vad som var att föredra, gnällande eller huttrande? Själv är jag ostoppbar i bistra förhållanden. Som min far sade när jag var ung: En Falk fryser inte om benen.
När vi dundrade in i Litauen önskade jag besöka Kaunas, en gammal och anrik stad som en gång var del av det stora Polen-Litauen. Men eftersom staden var gammal och kulturell var jag tvungen att lämna Passepartout utanför staden. "Inga djur innanför stadsmurarna", sade en skylt. Underligt, tänkte jag. För det första var det en skum regel. För det andra, varför stor det på svenska?
Vi traskade blott längre söderut. När vi kom in i Ungern hamnadr jag i en hätsk diskussion med två ungrare om vilkenj del av Budapest som är Buda och vilken som är Pest. Jag menade att allt handlar om perspektiv. De flrstod inte vad jag pratade om. Kanske för att jag pratade Hessiska, medan de tragglade sig fram på sitt egna oförståeliga språk. Den spårkliga barriären som jag ite trodde fans för mig i Europa dök här upp och tryckte dit mig ganska betänkligt. Jag kanske inte är så belevad ändå, tänkte jag. Sedan tittade jag på Passepartout som försökte fråga en ungersk tjej om vägen till karamellboden och tänkte: Nja, allt är väl relativt.
Jag måste medge att Makedonien är underskattat. Alexander den Stores hemvist och rike. Det är egentligen ganska otroligt hur Grekland fick all cred för Alex militära bravader. Skopje, en annan mycket underskattad stad, lyste upp hela resan. Äntligen fick jag lite kontakt med Passepartout, för nu slutade han gnälla. Anledningen? Jo, Makedonien har mycket lite man vet om. Men tydligen har Mariannelund fått ett alldeles enormt genomslag därnere och i mitten av Skopje fanns tydligen en flaggskeppsaffär för karameller från Mariannelund. Butiken hade fyllt ut sina hyllor med makedonskt godis, vilket även det sålde som smör. Passepartout plockade på sig och försökte betala med en hjortpäls. Jag räckte fram en tjuga av den lokala valutan, smålänningen tittade på pengarna med stora ögon. Detta var ett nytt koncept!
Påväg in i bergen mellan Makedonien och Grekland så blev det riktigt kallt, Jag och Passepartout hade haft en mycket trevlig konversation där han berättat om sin familj där hemma på Klemsö. Tämligen intresserat hade jag lyssnat, det var skönt att faktiskt samtala med någon på sitt egna, om än modifierade och vandaliserade, språk. Men så blev det kallt, rysligt kallt. Unge smålänningen frös och det gjorde han snabbt. Kölden blev värre. Snart tappade han känsel. Medan jag klampade kring i kortbyxor, gick han i overall av björnpäls. Ändå var det han som frös, ganska ofattbart!
När mörkret sedan föll hade Passepartout redan förlorat två tår. Fingrarna var stelfrusna och var även de påväg att förloras. Med en suck och tårar i ögonen förkunnade jag sorgset för honom att han inte kommer klara det. Jag gav honom alla kläder jag hade, stod helt naken i den grekiska kylan, men förgäves. Sorgsen bad han mig att hälsa hans familj att han älskar dem. Det kommer jag göra, sade jag. Hoppfullt såg han sedan ett ljus. "Nu kan du äta hur mycket karameller du vill. Adjö, käre vän.", sade jag och kramade om honom.
Sedan åt jag upp honom.
Vadå? Nöden har ingen lag, ett av mina nya favorituttryck. Han var bortgången och stelfrusen. Jag var hungrig, utmattad och varm. Win-win. Vad hade du gjort om du var fast i de Nordgrekiska bergen, frusen och hungrig, med en klar möjlighet till krubb? Jag ska inte säga att jag njöt av det, inte alls. Men det jag kan säga är att det enda som saknades var lite favabönor och en grym Chianti.
Delfi närmade sig. Och nu behövde jag bära min packning själv. Ack, menade jag och åmade mig. Men jag var bestämd, jag skulle inte klaga. Det kan jag göra när säsongen är över. Medvetet undvek jag Athen. Jag undvek även Mongoliet, men det var omedvetet.
Oraklet i Delfi sitter i ett slags palats, ett magnifikt podium som upphöjer denna fromma kvinna till Olympiska höjder. Det värsta var trappan upp. Jag har en gång gått upp för Eiffeltornet, vilket var en skaplig prestation. Jag har även joggat upp för trapporna till Schloss Neuschwanstein i Bayern. Men dessa trappor var designade för att skrämma upp, det skulle göra en from som en gök (?) när man kom fram till den höga damen inlindad i ett tunt skynke.
Visst var hon vacker, men jag visste att det blott var lögn. Det var ett sken. Egentligen var hon 2000 år gammal, plus minus några år, och hade varit med om både ditt och datt under sina dagar som orakel. Trött kom jag fram, helt utmattad efter dessa djävulska trappsteg. From var jag också, trappornas dygd var dum att diskutera.
”Säg mig, orakel, o du med alla narkotiska ångor, du som i delfi förutser världen, kommer vi besegra kulten, denna eviga farsot som förpestar landet?", frågade jag med spänd käke. Nu var svaret nära. Jag skulle få veta hur denna ödesdigra match i Westfalen skulle gå. Oraklet slutade åma sig i ångorna och tittade på mig.
”Vad tror du? Mascarell som regista igen?”, frågade hon. Jag kunde ana en tatuering på höften: Sauf jetzt. Jag log och svarade med entusiasm.
”Ja, det hoppas jag. Men det viktigaste är Boateng, utan honom kommer vi inte kunna klippa till dem, speciellt inte på Westfalenstadion. Även om vi har femtusen fans i ryggen.”
”Hm, du har en god poäng. Kanske ligger nyckeln i Ghananen, inte i spanjoren. Ack, du har så rätt unge man. Du är vis. Kanske mer vis än vad jag är.”
”Nja.”
”Jo, men det är du. Vet du vad, du har fått mig att omvärdera min situation. Jag vill inte vara orakel längre. Jag vill uppleva världen, åka till Australien, kanske jobba som bartender. Du, som är så vis och full av kunskap om Eintracht Frankfurt, du ska få ta min plats som orakel.”, sade hon. Sedan försvann hon ner för trappan. Dessvärre snubblade hon.
Fram kom ett par äldre herrar. Jag säger ’äldre’ för de var minst tusen år gamla. De hade huva, var vårtiga och pratade gallimatias med mig. Jag tror det var gammelgrekiska. Vad kunde jag svara? Kalisphera? De kastade mig framför ångorna, tvingade mig att ta på mig ett tunt skynke och tvingades andas in dessa hallucinogena ångor som oraklen fått sina förutsägelser från.
Så nu har jag två saker att säga som avslutning.
Jag behöver en TV till templet i delfi så jag kan se matchen. Och jag, som det nya oraklet i delfi, tror att vi vinner matchen mot Borussia Dortmund. Det kommer bli svårt, men vi kommer lyckas.
So spielen wir:
Hradecky- Hasebe, Abraham, Salcedo- Da Costa, Boateng, Mascarell, Chandler- Wolf- Haller, Rebic
So spielen sie:
Bürki - Piszczek, Sokratis, Akanji, Schmelzer - Weigl, Dahoud - Reus, M. Götze, Philipp - Batshuayi
