Hamburger SV - Frankfurt
Inför HSV-SGE
Nu vinner vi. Sedan Reeperbahn!
Efter en besvikelse, trots omständigheterna, i förra matchen mot Bayern som gjorde mig så ilsken så jag undvek en Nachspielzeit, ty den hade varit så vinklad och hatiskt, så i affekt och onyanserad som en matchrappport ens kan drömma om att vara. Efter denna besvikelsen, som egentligen var en väl genomförd match av Eintracht sett till der stora hela, välsignas vi nu av ännu en match i Bundesliga när vi träder in i en av de mest hetsiga delarna av vår säsong.
Vi åker norrut. För att vinna. Det finns ingenting annat. HSV är ett dugligt hemmalag, men vi bör intressant nog ses som favoriter. Vi har vunnit bortmatcher som är av absolut svårare karaktär, då bör vi även kunna städa av Hamburg. Hur ser hemmalaget ut då? JO!
De är vita och röda och blåa. Några är vita, några är svarta, några är någonting mittemellan. Hur ser de ut på planen, undrar ni? Samma, antar jag. Jag tror inte det finns några faktorer som skulle förändra deras utseende där direkt. Däremot kan det länge språkas och diskuteras om deras senaste matcher, ty det har varit ett enda stort virrvarr av mål hit och dit, en hållen nolla någonstans och det klassiska kaoset som liksom följer med Hamburger SV och det som också gör klubben så attraktiv för många.
Jag har i ärlighetens namn ingen klar bild av det HSV vi möter. De känns lika lynniga som en stressad tonåring inför ett geografiprov, lika osjälvklara som en giraff på Antarktis, men samtidigt lika svårbedömt duktiga som Anders Jansson och Johan Wester på en uppsättning på Lunds teater.
Eintracht är väl egentligen liknande. En oklar form som kantats av briljanta bortapoäng och bedrövliga hemmaförluster. Launische Diva vom Main är tillbaka. För att stanna?
Skadorna är kvar. Ingen är tillbaka ännu, men det närmar sig sakteligen. Marco Fabian, Alex Meier, Omar Mascarell, Timmy Chandler. Det är ganska skapliga spelare. Spelare som är topp 10 på sina positioner i ligan och som skulle kliva in och förändra saker till det bättre ned blott sin närvaro på den gröna grönfodersytan.
Hur spelar vi då, kan en fråga sig och klia sig på den skäggskrala hakan. Jo, det vill jag berätta för er, plebeii Suecorum. Jag gissar på att Stendera får kluva ut igen mot Hasebe, om japanen återhämtat sig från influensan. Jag vill gärna se Stendera på planen, springandes cirklar och åttor, sjuor och sinus runt Ekdal och hans kompanjon, vem det nu blir,m på mitten. Men vi lär få se japansk tabilitet a'la Mitshubishu, Suzuki eller Hirohito. Det kan bli bra ändå, fråga bara General MacArthur.
Haller och Rebic, två som behöver komma igång igen, på topp. Framför Gacinovic, den lille serben som kutar omkring och skapar oreda även i de mest redsamma av miljöer. Wolf och Willems, även om den senare är defensiv instabilitet definierad räknar jag inte med att få en sirekt anstormning någon gång under matchen.
Vinst? Javisst, låt oss förlänga sviten och sedan firar vi på Reeperbahn.
So spielen wir:
Hradecky- Salcedo, Abraham, Falette- Wolf, Hasebe, Boateng, Willems- Gacinovic- Haller, Rebic
So spielen sie:
Mathenia- Diekmeier, Papa, Mavraj, Douglas- Jung, Sakai- Hahn, Hunt, Kostic- Arp
