Jonas Fischer om sitt supporterskap till Eintracht Frankfurt
Vi låter skribenter och supportrar komma till tals där de får berätta om hur deras relation till favoritlaget ser ut och historien bakom den uppstådda kärleken.
Eintracht Frankfurt är en klubb som främst på senare år gjort sig känd även i Sverige på grund av sina fanatiska fans. Jonas Fischer har sedan barnsben varit en anhängare av ”Örnarna” och skrev även tidigare här på sajten om vad som försiggick i klubben. Nu berättar han mer ingående om hur kärleken uppstod och mycket mer därtill.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta Eintracht Frankfurt?
- 1989 föddes jag knappa sex mil från Waldstadion, men att säga att jag blev supporter så tidigt är väl att ta i. Jag flyttade som ettåring till Sverige, och spelade oerhörda mängder fotboll med de bästa vännerna. När jag var liten närde jag mest ett intresse för landslagsfotboll och naturligtvis var Tyskland de stora hjältarna i och med EM-guldet 1996. Någonstans i den vevan insåg jag, då sju år gammal, att Bundesliga existerade. Människor runtom mig, när jag var på semester ”hemma” i den lantliga idyllen Vogelsberg i centrala Hessen, höll främst på två lag: de stora drakarna Bayern München eller det lokala, lätt avdankade före detta storlaget Eintracht Frankfurt. Valet för mig blev enkelt. Trots att Bayern rönte framgångar ute i Europa, ville jag hålla på den lokala klubben. Dessutom minns jag att jag tyckte deras örn i logotypen var häftig, något jag 24 år senare fortfarande ställer mig bakom. När jag sedan växte upp och blev gammal nog att resa själv var ett självklart mål att åka på fotboll i Frankfurt. Men det blev inte av förrän den 25 augusti 2012, hemmapremiären mot Bayer Leverkusen. Men mer om den sen.
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt?
- Den 7 november 2014 spelade Eintracht Frankfurt mot Schalke, i en riktigt tuff bortamatch. Jag var på plats och bodde i ett ordentligt inrökt hotellrum i industriförorten Gelsenkirchen-Buer med två vänner. Vi gick till arenan på matchdagen och var på plats och såg det stora säkerhetspådraget. Frankfurts fans ses inte på med blida ögon av alla andra klubbar och särskilt Schalke verkade vara uppretade denna dag. Vi kom till slut in till våra platser i klacken och såg ett kungsblått hav runt oss. Sedan började fotbollen. Det jag minns bäst från matchen är dock ingen spelsekvens.
- Under första halvleken faller en äldre man på vår kortsida ihop och säkerhetspersonal springer till honom och påbörjar någon form av livräddning. Den äldre mannen, klädd helt i kungsblått, verkar kämpa för sitt liv där nere vid plankanten, men matchen och stämningen fortsätter några sekunder. Plötsligt hör vi en megafon från några rader framför oss. Det är Eintrachts klackledare som skriker ”Nu håller ni käften allihopa – här handlar det om mer än bara fotboll”. På två sekunder blev den annars högljudda klacken tyst på ett ögonblick. Det blir som ett vakuum i arenan och det tar bara några sekunder innan tystnaden sprider sig över hela stället. Det som följer är en knäpptyst tidsperiod på ett par minuter när Frankfurts klack har inlett tystnad för Schalke-supportern som kämpar för sitt liv. När läget för honom verkar ha stabiliserats, och han bärs ut, startar klackledaren en applåd som också den sprider sig över hela arenan. Mitt i kampen om livsviktiga poäng var det något som betydde mer. Det var att ge någon i nöd tillräckligt med andrum för att klara sig.
- Det går förstås att hävda att fotbollen skapar mycket hat, men den skapar också en lojalitet över klubbgränser när det plötsligt handlar om liv och död. Den lojaliteten kunde jag nästan ta på i arenan den novemberkvällen.
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Die launische Diva – den lynniga divan – som Frankfurt också kallas, är förmodligen orsak till nervsammanbrott varje säsong. För en sak kan du räkna med, de kommer att se till att det blir spännande, men samtidigt aldrig bekvämt. Europa League-sagan förra året kännetecknar detta, när de exempelvis hämtade upp ett underläge mot Shakhtar Donetsk för att sedan nästan sjabbla bort allt i slutminuterna genom rent slarv. Mina nerver mår alltså pyton när det spelas, men det är både den största för- och nackdelen.
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Det är många som har vuxit på mig de senaste åren, men jag skulle nog hålla två spelare absolut högst just nu. Den förste är bördig från Saarland och har gjort en utflykt till en riktig storklubb, men kommit tillbaka när drömmen inte besannades fullt ut: nämligen Kevin Trapp. En målvakt som, om han inte hade stått för Frankfurt, förmodligen hade varit med i landslagstrupper oftare och som signalerar både självklarhet och kaxighet i målet. En modern tysk målvakt helt enkelt.
- Den andre är ett riktigt yrväder som ingen verkar kunna få stopp på, trots att han tidigare stod i skuggan för buffelhjorden. Serben Filip Kostic är en spelare man bara måste älska, för han signalerar precis den fotboll som jag kommit att älska hos Frankfurt: frenesi, galenskap, offervilja och ständigt långa ilsnabba löpningar. Det blir fantastiskt att se på hur långt han kan gå.
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Bland så många legendarer är det svårt att välja. Det vore kul att säga både Charly Körbel (den spelaren i Bundesliga med flest matcher) eller Jürgen Grabowski (cuphjälpten 1975 samt VM- och EM-guldmedaljören). Men jag väljer nog ändå han som blev en början på det multinationella Eintracht Frankfurt vi känner till i dag: nämligen Jay-Jay Okocha. Hans mål när han gör narr av en ung Oliver Kahn 31 augusti 1993 mot Karlsruhe kommer aldrig lämna min näthinna. Mer dans än fotboll, skulle man kunna hävda.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Jag följer så många matcher jag kan på TV, samt försöker att få till en resa om året till Tyskland för att se Frankfurt antingen hemma eller borta. Kan jag inte se på TV på grund av annat kommer Forza-appen vara igång och hålla mig underrättad.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Första gången på Waldstadion den 25 augusti 2012. Det var seriepremiär mot Bayer Leverkusen, som också var skyhöga favoriter. Vi hade lyckats få tag på tre biljetter på ”ståplats”, trots att Frankfurt straffades för hur de hade firat uppgången till Bundesliga i slutet på säsongen innan. Därför var stadion, som annars rymmer 51 500 bara fylld med 27 950 personer. Men trycket på plats var ändå enormt. Det var så otroligt häftigt att äntligen kunna se dem på plats. Att dessutom få göra det med bussresa med en riktig fanclub var precis den premiärupplevelse man kunde önska sig.
- Sedan kom en glödhet Stefan Kiessling emellan mina planer på en seger. Dessutom levde fortfarande faktumet att Frankfurt då, vill jag minnas, hade gått utan en straff dömd till sin fördel i många säsonger. Naturligtvis var det en situation som vi, som stod på andra sidan arenan, var helt säkra på skulle bli en Elfmeter. Men som vanligt dömdes ingenting. Lätt modfällda gick vi därför in i pausvilan med en varsin stor öl i handen och tänkte att det i alla fall var roligt att vara på plats.
- Men andra halvleken skulle bli början på en lång sejour av riktigt bra Frankfurt-matcher. Stefan Aigner kvitterade tidigt i andra halvleken och Frankfurt tryckte på ordentligt för att få till ett ledningsmål. När Martin Lanig, som annars hade varit en riktigt medioker spelare, gör 2–1 med en mastodontnick i bortre hörnet i den 82:e minuten exploderar den halvfyllda stadion totalt. Att få börja med att ta tre poäng mot Leverkusen var bättre än någon hade räknat med.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Just nu inte alls, men jag har en flickvän som är ganska trött på att jag alltid ska titta på någon sport. Så för min del är det alldeles lagom, men i andras ögon tittar jag nog ganska mycket på sport.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Absolut. Som student tidigare fanns mängder av tid för att kunna viga åt fotbollen. Med heltidsjobb och annat att göra är det svårare att få ihop det som mer än ett sidointresse.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Det finns bara ett svar på denna fråga, men då det går så urbota dåligt för dem är ogillandet för tillfället blandat med en form av sympati. Naturligtvis hatlaget nummer ett: OFC Kickers Offenbach.
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Det vore oerhört häftigt att få uppleva bortastämningen i Europa någon gång. Som när Frankfurt ”invaderade” Bordeaux i en orange invasion och hade en hel kortsida på stadion för sig själva. En kortsida som då lyste i orange hela matchen.
