Kampf um die Schale
Kan vi få se en titelstrid i år?
Det blåser friska vindar från Ruhr. Luften är fylld med hopp och polariserande tvivel. Koldoften från gruvorna byts ut mot friska brisar, smogmolnet över hela Ruhr förvandlas till en regnbåge som symboliserar ett eonbyte, ett skifte i paradigm och en ny tidsepok. Scenen är din, Lucien Favre. Gör vad du kan!
Vi har hört allt förut. Det gamla ska skiftas ut, äntligen en titelstrid... Jaja. Det brukar ändå alltid sluta likadant, med Bayern München som ganska överlägsen vinnare efter en vinterperiod där man dragit ifrån allt vad utmanare heter. Där står man i slutet som segrare, hällandes Paulaner Alkoholfrei över varandra medan man förstrött lyfter den där förbannande skölden för femtioelfte gången i sin historia. Jag tror till och med att Bayern som klubb och som grupp börjar bli lite trött på denna evinnerliga segermentalitet. Det är dags för segertåget att stanna. Kan 2018/2019 vara perrongen?
Är det Borussia som blir perrongens byggnadsherre? Eller finns där en annan, lurpassandes i vassen?
Ponera så följande: Det är maj. Morgonluften i staden är sådär krispig som den bara kan vara en vårmorgon. Långsamt byts krispigheten i luften ut mot en helt ny form, den fylls av vibrationer, vibrationer från marken som i just detta nu dundras på med stampande steg, trummor och tvåfotade hopp. "Hör ni trummorna?", säger Karl i utkanten av staden? Kan ni höra trummorna från framtiden, dunket som symboliserar paradigmskifte av rang i en stad som aldrig sover, på gator som aldrig dör för ett folk som längtat ack så länge. Dunket från trummorna kommer närmare, vibrationerna i asfalten stiger styrka och detta ackompanjeras så småningom av rop, skrik och galet dravel från en makalös grupp människor som i år och dagar slagits och skrikit för sin passionerade sak. Dessa är på sin stilla väg mot arenan i väst, den där makalösa cirkel där drömmar infrias och där hopp dör.
Det är den 18:e maj. Bayer Leverkusen står för motståndet. En slovakisk stjärna står och andas in den krispiga luften tungt. Han står på balkongen till sin vindsvåning i Westend, blickandes ut över en metropol som aldrig sover. I fjärran står ett TV-torn och längtar, liksom inmålad i en vacker potpurri av intryck där den vackra morgonhimlen över Östtyskland bedriver otukt med Caspar Friedrichs blotta själ. Ack och ve, vad kommer hända denna ödets dag? Kommer staden brinna? Kommer bilar eldas upp? Aldrig en lugn stund för die Polizei, men så är livet för en fotbollsspelare. Att veta att en liten spark kan förändra så mycket... Vilken galen börda på en slovakisk mittfältares bara axlar!
Det som han står inför, det som den tyska fotbollen står inför denna ödets dag, kommer alla att minnas. Ingen bosatt i Berlin, tysk, svensk eller omansk, kommer någonsin att glömma dagen staden stod still, dagen denna enorma metropol liksom frös och blev till solid is. Det här skulle bli dagen hela landet ånyo påmindes om fotbollens rena förhäxande kraft. Ingen kommer glömma, alla kommer minnas.
Pang säger det. En bengal smälls av i Charlottenburg. Ingen bryr sig. Det är uppehållstillstånd, detta spelar ingen roll längre. Allt är tillåtet idag, inga gränser och inga krav. Gör vad fan ni vill med staden, menar borgmästaren. Vi kommer ändå aldrig se en dag av dess like igen på länge. Hela den tyska huvudstaden tar på sig en slags YOLO-mantel och sveper genom landets nyheter som en superstorm. Det brinner i Neukölln, en Mercedes har blivit påtänd. Äsch, menar många. Det smäler i Mitte, några asiatiska turister skadas. Äsch, menar några. Vad som än händer idag, ja allt som händer idag, kommer ändå överskuggas av vad som kommer ske på den där ovala gårdsplanen i Charlottenburg där hela stadens öde kommer bestämmas inom blott några få timmar.
Läktarna fylls stadigt och saftigt. Bayern München har gjort en klappkass vår och ligger fyra, sju poäng bakom toppen med en match kvar. Men i Mönchengladbach möter Borussia Borussia i ett Reusiskt derby. Bortalaget Dortmund ligger på en tredjeplats, två poäng bakom serieledande Hertha Berlin. Tvåa ligger hemmalaget Borussia Mönchengladbach och dinosaurien Dieter Hecking som gjort som den där Tyrannosaurien i Jurassic Park: The Lost World och stampat rakt över den moderna fotbollen.
Det är en vansinnig känsla i luften. Alla vet vad som står på spel, ingen vill missa chansen att vara en del av denna galna stund när en hel metropol står still och beundras av fotbollens förhäxning. Det smäller utanför arenan. En terrorist? Nej, bara en ung medlem av Herthas Ultras som smällt av en eldig smällare. Ingen ägnar det en större tanke, vad gör det liksom? För nu är dagen här, den stund en hel identitet väntat på och suktat efter. Är slutet på jakten äntligen här? Det var en underlig jakt, en såda man inte ens väntat sig när den påbörjades. Men med en slovakisk storstjärna och en tjeckisk dynamo bakom har man snubblat sig förbi både bu och bä och finner sig nu i topp. Vem hade trott? Inte Axel Falk, i alla fall.
Startelvan ropas ut inför 74.500 supportrar och 25 bortaresande Leverkusen-fanatiker. Ondrej Dudas känslosamma efternamn ropas ut med dunder och brak och genererar både en, två och tre smärre jordbävningar i Brandenburg. Ingen ägnar det en större tanke. Vad gör det om marken under Potsdamer Platz rämnar? Nur nach Hause blir en uppvisning av rang, TV-bilderna från spektaklet kavlas ut till 220 länder plus tre som inte ens finns ännu. Engelsmän suktar, svenskar bryr sig inte ens.
Ödets visselpipa hos Felix Zwayer blåser igång matchen. Ondrej Duda och Vladimir Darida tar taktpinnen direkt och rullar förbi Martin Schmidts oklara press. Schmidt fick ta över när Norbert Meier fick sparken efter att effektfullt ha kallat Rudi Völler "ett jävla blont krull med noll taktkänsla". Heiko Herrlich själ lever kvar i klubbens spel, men hans faktiska kropp sitter på en tränarbänk i UAE.
Vedad Ibisevic möter upp en boll och spelar den tillbaka. Han tar en ny löpning. Duda spelar in den bakom Leverkusens backlinje. Den hittar Ibisevic... MÅL! 1-0 till Hertha Berlin. Är inte det där offside? Nej, det är det inte- Sven Bender har skadat sig själv och ligger i eget straffområde. Berlin dundrar i ett avgrundsvrål, ångbåten är påväg. Resultatet står sig till pausvilan, nu gäller det att hålla. Dardai för sig som en galning i omklädningsrummet och talar karismatiskt om passion och vilja. Berlin ser eldat ut.
Men någonstans på väg ut till andra halvlek så minns spelarna vad som hänt under de senaste tre årens avslutande matcher på hemmaplan. 6-2 mot Leverkusen..? 4-1 mot Leipzig...? Va...? Nej, inte ska det väl hända igen?
Döm om vår förvåning när Kai Havertz kvitterar i den 71:e. Är det slut nu? Är Berlins ödesvals med Nostradamus över? Nej, inte ännu. För Ondrej Duda får ett frisparksläge i 84:e minuten, mitt framför Oskurve. Arenan suckar. Landet suckar. En hel stad stannar. Duda har redan satt 6 frisparkar under säsongen och detta är ett ännu bättre läge än vad han haft innan. Han tar sats. Världen håller andan. Vilken färg har själen? Är den blå?
Pang, säger det. Bollen går stenhårt i ribban. Spelet vänder. Isaac Kiese Thelin får bollen från Julian Brandt. Han rullar vidare den till Karim Bellarabi som rundar en sprintade Dilrosun och chippar den över Jarstein. Han glider på knäna framför de 25 supportrarna från Leverkusen. Luften har gått ur allt. Proppen har gått. Det här återhämtar man sig inte från.
Matchen är slut. I Mönchengladbach har Marco Reus gjort två mål och gjort Lucien Favre odödlig i landets fotbollsmekka. Det blir ingen titel för Hertha Berlin. TV-tornet slokar. Människor kastar sig i Spree av ren förtvivlan. Men det här blev ändå dagen man mindes fotbollens förhäxande galenskap.
