Krönika: "Att ta farväl av en ikon"
En fotbollsspelare behöver inte vara den skickligaste, dribblingsstarkaste, ha den vassaste avslutsförmågan eller mest stilpoäng för att fånga supportrarnas kärlek Det är bara att fråga 1. FC Köln-fansen vad samtliga känner för Kevin McKenna. Mittbackspjäsen har bjudit på en och annan tavla under sin tid i klubben, men alltid kompenserat sina missar med ett fantastiskt engagemang och ett lejonhjärta, något som ingjutit mod i egentligen hela miljonstaden i västra Tyskland.
Kevin McKenna är född- och uppvuxen i Kanada. Närmaste bestämt i storstaden Calgary, Alberta, och både regionen samt egentligen hela hemlandet är ju mera känt för ishockey, där fantastiska framgångar skördats i diverse VM- och OS-turneringar. Men denna man kom att inte bli någon NHL-hjälte i varken Calgary Flamers eller Edmonton Oilers, utan i stället en fotbollsspelare som tjänade sitt levebröd i Europa. Flyttlasset till Tyskland gick redan 1998, då McKenna var endast 18 år gammal, och Energie Cottbus blev ny adress. Efter ett par år med relativt lite matchning i öst, togs ett beslut och mittbacken lämnade för Hearts i SPL (Scottish Premier League).
Här fick McKenna enormt med uppskattning av klassikergängets supportrar för sin inställning och sin offervilja, medan han dessutom utvecklade sitt huvudspel, som snart var ett rejält hot i samband med fasta situationer. Men lyckan blev inte så där jättelångvarig, eftersom den dåvarande Hearts-ledningen tappade förtroendet för honom 2005. Cottbus hörde snabbt av sig till kanadensaren, och en återkomst var snart ett faktum. 25-åringen reste troligtvis från de brittiska öarna med en liten revanschlusta, något som knappast gjorde motivationen som sådan mindre. Efter två fina säsonger i Energie-tröjan var det så dags för McKenna att röra på sig igen. 1. FC Köln, med ambitionen att ta steget upp i Bundesliga, kontrakterade försvarspjäsen.
Det finns väldigt mycket att säga och berätta om Kevin McKennas tid i Domstadten. FC lyckades direkt säkra avancemanget till den tyska fotbollens finrum, men det var verkligen inte så att allt var frid- och fröjd i die Geissböcke för det. Snarare tvärtom. För att förstå mentaliteten i och runt 1. FC Köln måste man vara insett, och känna till den ståtliga historia som finns. Klubben var ju med och bildade Bundesliga, vann die Meisterschale på en gång och etablerade sig som en storfräsare i flera decennium. Sedan gick det dock betydligt sämre, till viss del tack vare en slarvig skötsel som gav dålig ekonomi, och när FC för första gången åkte ur högsta serien blev tiderna tyngre. Förväntningarna utifrån fanns kvar på alla sätt, även fast truppen försvagats och olika titelfighter byts till nedflyttning- respektive uppflyttningsstrider. McKennas roll som mittback var förstås extra utsatt, då ett misstag kan bli så betydelsefullt och få en så otäck fatal utgång. Visst gjorde han också tavlor, precis som vilken spelare och människa i övriga livet som helst, och stundtals ifrågasatte ju samtliga, inklusive undertecknad, hans position i laget.
Kevin McKenna studsade däremot alltid tillbaka, bet i det sura äpplet och manade på sina lagkamrater att kämpa vidare – oavsett hur tungt läget än tycktes vara. Självmålet mot Bayern München 5 maj 2012, dagen då FC på nytt tvingades ned i Zweite Liga, markeringsmissen mot MSV Duisburg 22 april 2013, som kanske rent utav kostade en kvalplats till Bundesliga, och mängder med snedsparkar, feltajmade brytningar och annat slarv som kostat viktiga poäng, går det knappast att skälla på McKenna för, trots att det ju var han som orsakade allt det där. Det gäller att se till allt det positiva som ledargestalten åstadkommit. Nickmålen, moralen, krigarinstinkten och förmågan att ta på sig skulden för sina tabbar och sedan gå vidare, en oerhört stark egenskap att ha. Att som ung, lovande talang se en A-lagsförebild som agerar så här moget, klokt och eftertänksamt är A och O, för hur framtiden, både för individen och föreningen i fråga, kommer att formas.
Vi tar 22 november 2012 som ett bevis på det hela. När ungefär 13 minuter spelats på RheinEnergieStadion, en kall fredagskväll, i mötet med VfL Bochum gör Kevin McKenna sig ordentligt illa i en duell och tappar nog (är inte hundra procent säker på det) medvetandet för en kort stund. Ett reservalternativ börjar, av förståeliga skäl, göra sig klar vid sidlinjen för ett inhopp. Men kanadensaren reser sig upp, borstar av sig och återvänder in på banan. I den följande sekvensen får Köln en hörna – den trycker McKenna in över mållinjen till 2-0. Denna händelse är personifierande, en man som inte ger vika i första taget utan som i stället statuerar exempel och visar vägen. Värt att ta upp är också att alltid såg ut så här när han var inne på det gröna gräset. Det spelade ingen roll om det var bortafight mot Bayern München på en utsåld Allianz Arena eller en träningsmatch, mitt på bleka dagen i januari, mot en Oberliga-klubb (säg Wuppertal), McKenna hade ändå med sig en extrem dos passion och det liksom glödde i ögonen på honom.
I slutet av den föregående säsongen skadade den nu rutinerade herren, som totalt noterats för 63 landskampsinsatser för Kanada, knäet och karriären spåddes faktiskt vara över ett bra tag. Kevin McKenna hade däremot bestämt sig, inte skulle smärtor, hur jobbiga de än var att hantera, stoppa honom från att avsluta på sitt, och ingen annans, vis. Rehabperioden blev en lång sådan, men i mitten av mars 2014 stod han där igen – i en rödvit FC-tröja och diregerade backlinjen. Dominic Maroh och Kevin Wimmer abonnerade, med all rätt, på de två ordinarie platserna i mittlåset, och McKenna fick nöja sig med att sitta på bänken i mångt och mycket. Wimmer tvingades dock vila två veckor under april månad, när Köln var på god väg att ta sig tillbaka till Bundesliga på nytt, och då fick Calgary-sonen en möjlighet att göra ett avtryck. Ihop med kollega Maroh styrde han och ställde, visserligen med små marginaler ibland, och bidrog till att serieledningen befästes.
5 maj drog Kevin McKenna på sig blåstället för sista gången i tävlingssammanhang för 1. FC Köln. Nordamerikanen skickades in hemma mot St. Pauli under den avslutande halvtimmen, ställde till lite oreda, systematiskt nog, i eget område innan han fick chansen att göra mål från straffpunkten, precis framför en kokande Südtribune. Publiken hyllade McKenna långt före avspark, och även under matchen. Vid 4-0-läge på tavlan tog backen sats – och fick absolut ingen kraft i skottet alls. Pauli-målvakten, Philipp Tschauner, räddade enkelt och straffsumparen skrattade själv ganska gott åt det hela. Ett komiskt sätt att stänga butiken, med tanke på tidigare händelser, på.
Kevin McKenna kommer att saknas, inte minst för sin fina attityd och sitt lejonhjärta. Det ryktas om att en tränarposition i något av 1. FC Kölns alla ungdomslag är aktuell, vilket hade varit roligt. Tänk att ha en sådan läromästare att växa upp tillsammans med, och få tips och råd av, både på- och utanför planen. När tiden i klubben nu är över, känns det tomt och trist att ta avsked av en rakryggad försvarsgeneral, med en blandning av stål och ofantlig ödmjukhet i sin aura.
