Krönika: "Det som gör oss till vad vi är"
1. FC Köln är ett lag som berör. Det finns många uttryck kring klubben. Både positiva och negativa sådana. Här följer en text om klubben i västra Tysklands öden under säsongen 2012-2013 och om känslorna i största allmänhet.
Att följa ett fotbollslag är väldigt mycket mer än att bara bänka sig framför tv-n, dator eller annat kommunikationsmedel en gång i veckan för att uppdatera sig om hur det går i en match. Är man supporter till 1. FC Köln är den känslomässiga berg-och dalbanan både fantastisk och känslomässigt nedbrytande. Omstarten i Zweite Liga efter nedflyttningen från högstadivisionen var en enda stor passionerad röra som dessvärre inte hade det önskvärda slutet.
Förhoppningarna var höga och tron stor. Men i samma veva fanns det även oro och nervositet i väggarna. Det jag pratar om är givetvis sinnesstämningen i och runt 1. FC Köln inför 2012-2013 års upplaga av andradivisionen. De som är supportrar till laget från miljonstaden i västra Tyskland, känd för sin eleganta kyrka mitt i centrum, har alltid stora krav på sina elva spelare som entrar planen. Klubbens enorma historia har i det nutida läget dessvärre blivit en stor börda att bära på för de som representerar FC. För drygt 30 år sedan vann die Geissböcke sin senaste titel när stadsrivalen Fortuna besegrades i DFB-Pokalfinalen. Bundesliga-schalen har lyfts mot skyn tre gånger om. I början på augusti var målsättningen enkel. Laget skulle omedelbart efter den miserabla säsongen i högsta serien, som innebar nedflyttningen till divisionen under, ta sig tillbaka till finrummet.
Problemet var bara att inga pengar fanns till att göra de värvningar som konkurrenter i Hertha Berlin och Kaiserslautern hade muskler till. Istället tvingades många stjärnor lämna för att lätta på den ekonomiska tyngden. Förväntningarna från de passionerade fansen var höga och det var ingen lätt uppgift som nye tränaren Holger Stanislawski fick till hands. Ett ungt, orutinerat och på pappret relativt okänt lag skulle besvara flera hundratusen människors kärlek. Förlusten av Kölner-sonen Lukas Podolski sved länge och väl i Domstadt-publikens hjärtan. Inte blev de emotionella smärtorna ett dugg bättre efter de inledande matcherna i Zweite Liga heller…
Spelet gnisslade ordentligt och både lirarnas insatser samt föreningens agerande gällande problem med bråkiga supportrar diskuterades i massor. Den stora varningsklockan klämtade högt den 1 september. Då offentliggjordes det att mittbacken Kevin Pezzoni, som utnämnts till hackkyckling av en liten publikklick, valt att lämna FC efter att ha tagit emot hot från diverse huliganer. Köln stod på endast en poäng i protokollet och var utan spelmål efter fyra matcher. Detta var ytterligare en smäll i ansiktet för den så traditionstyngda klubben. Bara ett par veckor tidigare var ståplatsen avstängd i hemmapremiären mot SV Sandhausen på grund av kravaller i samband med fjolårets avslutande mardrömsmatch mot Bayern München.
Händelserna fördömdes av samtliga inom Kölner-laget och man knöt sakta men säkert näven för att studsa tillbaka. I den sjunde omgången kom så äntligen den första trepoängaren mot FSV Frankfurt och känslorna började svalla mer positivt. Gnället på supportrarna minskade kraftigt och de högljudda sångerna på Südtribune kom igång alltmer och spreds sig även till bortamatcherna där kulisserna konstant kändes hemmamässiga. FC växlade upp, men den där riktiga klättringen i tabellen uteblev. De spelmässiga tendenserna var klart bättre och i många fall rullades motståndarna ut efter noter. Men effektiviten saknades i avslutslägena och målskyttet höll bland den sämsta klassen i ligan trots flest skott mot de andras bur. Det unga laget, anförda av äldre ”gubbar” i Kevin McKenna och Miso Brecko, visade upp en enorm vilja, ett stort hjärta och en fantastisk passion. Men dessvärre saknades det så viktiga kunnandet, den så avgörande kylan och förmågan att stänga matcher. Många poäng tappades i slutminuterna där orutinen lyste igenom å det grövsta. Slarv och dåliga skott är ett sätt att summera höstdelen på. Stolthet, uppvaknande och förbättring är ett roligare sätt att se det hela på.
FC Köln gick in i vintervilan på en nionde plats i tabellen med 26 poäng på kontot. Känslan att saker kunde utvecklas än mer under säsongens andra fas fanns verkligen där och träningsmatcherna under uppehållet talade sitt eget språk. Die Geissböcke vann samtliga sex kamper och övertygade stort i den avslutande testfighten mot Borussia Dortmund. De regerande liga- och cupmästarna slogs tillbaka med 1-0 hemma på RheinEnergieStadion och efter Christian Clemens sena drömmål, som säkrade tre poäng i Zweite Liga-omstarten mot Erzgebirge Aue, rullade det liksom på för Domstadts stolthet.
Tidigare hade laget på många oförklarliga sätt hamnat i kniviga situationer. Nu började man lösa sådana istället. Sena poängtapp byttes mot sena avgöranden och publiken började fylla hemmarenan till sista plats. Inte för att den inte var välbesatt innan, men nu var det oftast helt knökfullt på sektionerna. Vinster plockades på löpande band och kvalplatsen till Bundesliga närmade sig med stormsteg i horisonten. I slutet på mars hade FC ryckt åt sig tredjeplaceringen i tabellen och chansen att hänga av konkurrenten Kaiserslautern fanns.
Men när lagen möttes i den kommande tillställningen upprepade sig scenariot från säsongsupptakten. Elva nervösa- och stressade Köln-spelare for runt som yra höns på banan och fick knappt tag i en boll. Kaiserslautern vann med klara 3-0 och här visade FC att man inte att återinta Bundesliga-scénen. Moralen var fortsatt stark under de avslutande matcherna, men det där sista flytet infann sig inte. Rheinland-Pfalz-laget, även de ytterst klassika, sprang ifrån och kan nu eventuellt göra Hertha Berlin och Eintracht Braunschweig sällskap i högsta divisionen till hösten. En femteplats blev slutresultat för 1. FC Köln.
De så många förlorade pinnarna under hösten kom att kosta Kölner-invånarna en chans att se sitt älskade lag i Bundesliga till kommande säsong. Det tog lång tid för de unga och ganska orutinerade spelarna att växa in sina Zweite Liga-kostymer. Med poängfacitet i hand för lång tid. Stämningen på RheinEnergieStadion utvecklades från bra till ännu bättre för att sedan övergå i en fantastisk kuliss. Att snitta nästan 41.000 på hemmamatcherna i andraligan är en magnifik siffra och då får man även tänka på att de två avslutande matcherna i serien var helt utsålda. Inte blir Domstadtens människors engagemang sämre av att tabelläget inte var speciellt roligt inför dessa kamper. En uppflyttning till högsta ligan såg näst intill omöjlig ut att nå. När chansen att nå drömmen även var krossad teoretiskt reste 4000 röststarka supportrar 50 mil söderut för att stötta sitt lag i säsongens sista kamp borta mot kanske inte alltför exotiska Ingolstadt. Att målskyttet, som var ett sorgebarn från dag ett, då lossnade är ganska ironiskt och spelarna tog avsked genom att vinna med 3-0.
Det går inte att hysa nog med beröm över fansen. De har minst sagt hållit Bundesliga-klass rakt igenom, både sett till antalet och ljudnivån de bjudit på. För 27 år sedan spelade 1. FC Köln UEFA-cupfinal mot Real Madrid och alla som berörs av klubbens fantastiska uttryck är värda att få stötta sitt lag på den internationella spelplanen igen. Att få resa till städer som Manchester, London, Barcelona och Paris och sjunga för sitt lag. Mellan dessa matcher i Champions League-spelet förtjänar man även att få se toppmöten med Bayern München och Borussia Dortmund på plats på inhemsk mark.
Samtidigt så går det inte att missunna någon som lägger ner sitt hjärta och sin själ i att följa ett lag framgång. Det är även krävande och känslosam process som verkar totalt dum för många icke insatta. Något vi kanske inte kan klandra de som inte följer fotboll för heller. Den här sporten har oerhört mycket charm och jag vill absolut inte gnälla över klubben i mitt hjärta spelar i den tyska andradivisionen. Ett tag var det prat om att konkurshotet, det som länge var en utopi, skulle bli verklighet. Att tänka sig ett liv utan 1. FC Köln är omöjligt. Det skulle kännas otroligt tomt och ensamt att vakna en morgon och inte längre ha några matcher att se fram emot. Inga spelarinsatser att diskutera. Inga startelvor att filosofera om samt inga domarinsatser att klaga på och ifrågasätta.
Flera föreningar har drabbats av enorma ekonomiska problem och sjunkit som stenar genom respektive seriesystem. Ett exempel är Portsmouth FC. Laget från staden i Södra England, ungefär 10 mil från London, vann 2008 FA-cupen och gick säsongen efter in i Europa League och mötte Milan. Spelare som Jermain Defoe, Peter Crouch, Niko Kranjcar var fansens hjältar och idoler. Fem år senare har klubbens livsväg förändrats totalt. Ägarbyte på ägarbyte har skett och pengarna har blivit allt mindre och mindre. Verkligheten är numera spel i League Two (fjärdedivisionen) och hur framtiden kommer att yttra sig är fullständigt omöjligt att sia om. Alemannia Aachen är ett lag i Tyskland som även de rasat ihop. Kanske inte i lika dramatisk takt som Pompey men ändå. Det var inte så länge sen man spelade i Bundesliga även fast sejouren där inte blev alltför långvarig. Supportrarna har kunnat identifiera sig med att följa ett topplag i andraligan innan ekonomin kördes i botten. Nu väntar en oviss och hjärtskärande tillvaro i Regionalliga West, samma serie som 1. FC Kölns reservlag trillade ur i förra helgen, där Aachen nu tvingas möta klubbar man en gång var bättre ens andragäng.
Glädjen över att die Geissböcke ändå överlevt svåra tider är stor och även fast skulderna inte på något sätt är undanröjda känns framtidsutsikterna ljusa. Zweite Liga-spelet kör igång igen i mitten på juli och mycket kommer att ha förändrats i och runt föreningen. En ny tränare ska integreras i Kölner-andan och flera spelare behöver skolas in i ett annorlunda spelsystem. Men mycket kommer också att vara sig likt i Tysklands statistiskt varmaste stad. Kultmaskoten Hennes, en get som vankar av och vid sidlinjen på matchdagar, kommer att fortsätta vräka samtidigt som publikens vrål kommer att nå upp i höga decibeltal. 90 minuter långa fotbollskamper kommer att vinnas, förloras och sluta lika.
Vid den här tidpunkten nästa år vill jag skriva en hyllningstext om 1. FC Kölns avancemang till Bundesliga. Hur det blir med en eventuell uppflyttning återstår att se. Det viktigaste är dock att samhörigheten till laget i ett annat land finns kvar. Det är jag övertygad om att den kommer att göra oavsett resultat.
