Krönika: "Himmel eller helvete"
Spänning, förhoppningar och oro. De tre orden kan sammanfatta 1. FC Köln-supportrarnas känslor i nuläget. Efter två år i andradivisionen är laget tillbaka i Bundesliga. Frågan är nu om man lyckas etablera sig.
Att stötta ett lag som spelar i fotboll i högsta divisionen är inget som är givet. Det är heller inte alls säkert att det blir några framgångar, utan i stället kan det vara så att ens hjältar hela tiden får individen att snurra runt i en omkastande, svängig och samtidigt oerhört vacker emotionell berg- och dalbana. Lite så skulle man kanske kunna sammanfatta de senaste årens tillvaro för oss anhängare till 1. FC Köln, i ändå ganska så korta drag. Efter två år i Zweite Liga är laget nu tillbaka i Bundesliga, den tyska fotbollens finrum. Fjolårssäsongen inleddes lite småknackigt, men sedan lossnade det allt eftersom för die Geissböcke som säkrade seriesegern redan i den 31:a omgången, trots att hela tre matcher återstod.
Naturligtvis är det väldigt glädjande att Köln lyckades ta steget upp igen, och sett till potentialen som finns i och runt Tysklands fjärde största stad så är det verkligen inget som är konstigt. Här finns egentligen alla möjligheter att bygga ett lag som kan slåss om die Meisterschale och Champions League-spel, då supporterunderlaget nästan är lika stort som den så välkända och karaktäristiska Domkyrkan i centrum är mäktig. Dessutom har man en stark ungdomsakademi, och där spelare i unga åldrar klassas som talanger för att sedan växa ut till fina fotbollsblommor, med egenskaper av skilda slag på sina blad. Men för att klara av att hålla sig bofast i toppen, gäller det också att mjölet i påsen är rent och att ekonomin är på sin plats. Just organisationsbiten är något som inte alls fungerat i 1. FC Köln sedan den där första nedflyttningen 1998. Att uppnå den stabilitet som fanns under framför allt 1960-, 70-, och 80-talet har varit en utopi, och det visar sig i prestationerna de föregående säsongerna. Titelstrider har bytts ut till konstanta fajter om överlevnad, nytt kontrakt och i många fall att över huvud taget få vara med och dansa på de största scenerna.
Hissåkandet mellan Bundes- och Zweite Liga har gått snabbare, än tiden det tar för ICE:s höghastighetståg att förflytta sig från en stad till en annan i Tyskland, och de pengamässiga skuldbergen har vuxit sig kraftiga. Sedan har det också känts som att ledningen fram till åtminstone 2012 inte alls lärde sig av sina tidigare misstag, utan upprepade dessa med än värre konsekvenser och det hade mycket väl kunna burit hela vägen ned i Dritte Liga (tredjedivisionen) om det velat sig riktigt illa. Som tur är kom man dock på rätt köl, även fast de ekonomiska bekymren inte är helt undanröjda, relativt snabbt, och vistelsen i Zweite Liga blev endast två säsonger lång. Undertecknad befarade att livet i andraligan skulle bli betydligt mer segdraget. Den passionerade, om än så kritiska och kräsna, publiken har stor del i återkomsten till Bundesliga. Oavsett var, oavsett när och framför allt oavsett ställningen på resultattavlan har man högljutt stöttat laget och rest land och rike i runt, i hopp om att få se sina hjältar i rödvita tröjor kämpa hem tre poäng. RheinEnergieStadion såldes ut omedelbart, när biljetterna släpptes till premiären mot Hamburger SV. 50 000 människor, varav en hel del från Hamburg, kommer att bjuda på en fantastisk kuliss. Att matchen blåses igång på klassisk avsparkstid, 15.30, gör förstås inte saken sämre.
Vi ska dock inte bara diskutera nostalgi, det förgångna och känslouttryck. Det gäller även att lyfta de sportsliga aspekterna, på vilka 1. FC Köln vill etablera sig som i Bundesliga igen. Sportgruppen, med Jörg Schmadtke, Jörg Jakobs och tränare Peter Stöger i spetsen, har jobbat hårt för att lägga så fina stenar som möjligt på plats i ett förhoppningsvis tryggt truppbygge. Nyförvärven ser spännande ut, där offensiva förstärkningar i Simon Zoller, Yuya Osako utmärker sig lite extra, medan Pawel Olkowski lär förbättra backlinjen. Just försvaret blir en stor nyckel kommande säsong. Det blev endast 20 insläppta mål 34 seriematcher i fjol, och det går förstås inte att göra om den bedriften nu. Men en bra och ordentlig defensiv, tillsammans med en skicklig målvaktsutpost i Timo Horn, kan räcka långt, kanske så långt att oron över en fasansfull tillvaro i det där så fruktade bottenträsket i stället övergår till lycka på övre halvan och en Europa League-plats, med en viss tur.
Utvecklingspotentialen i laget, med en ung snittålder, går inte att ta miste på, även om den stora frågan är huruvida flera av spelarna kan steget från Zweite- till Bundesliga. Det skiljer, trots att den tyska andradivisionen är en bra sådan, väldigt mycket mellan de två ligorna, och tempot kan bli för högt för t.ex. Matthias Lehmann, Daniel Halfar och Adam Matuschyk. Bayern München, Borussia Dortmund och Bayer Leverkusen är inte VfL Bochum, SV Sandhausen och Erzgebirge Aue. Franck Ribery, Thomas Müller och Pierre-Emerick Aubameyang är inte Richard Sukuta-Pasu, Ranisav Jovanovic och Frank Löning. Att supportrarna kommer att hålla världsklass i vanlig ordning finns det ingen kunnig som tvivlar en sekund på. Sånger kommer att sjungas, läckra tifon kommer att visas på Südtribune och de olika arenor kommer att koka. Dag in, dag ut. På lördag, 23 augusti, får vi en liten fingervisning på hur tillvaron i Bundesliga väntas te sig.
I dag står det alltjämt skrivet i stjärnorna om det blir en ljusblå välformad himmel eller ett rött, otäckt och glödande helvete för den så traditionstyngda klubben.
