Krönika: Målet uppnått – hur går 1. FC Köln vidare?
40 poäng och ett fixat Bundesliga-kontrakt. 1. FC Köln lyckades klara av sin målsättning med bravur. Potential finns för en ännu bättre framtid. Frågan är bara hur klubben förvaltar möjligheterna?
Två säsongers ökenvandring i den så fruktade och obehagliga tyska andradivisionen fick räcka. Efter att ha vunnit Zweite Liga överlägset i fjol, var 1. FC Köln tillbaka i Bundesliga inför säsongen 2014-2015. Föreningen hade endast satt upp ett mål – att nå 40-poängsgränsen och följaktligen ha väldigt goda chanser att hålla sig kvar i finrummet. Det förekommer ytterst sällan, om än över huvud taget, att en klubb trillar ur en serie på 34 omgångar om 40 pinnar finns på kontot efter den sista slutsignalen.
Nästan från säsongens första avspark kändes det som att det absolut skulle kunna gå att överleva i Bundesliga, och det utan några egentligen större bekymmer. Succémålvakten Timo Horn höll nollan i de fyra första matcherna, i vilka FC skrapade ihop sex poäng, och det fina försvarsspelet byggdes vidare på från året innan, då endast 20 bollar hamnade i nät. Men samtidigt – i motsatt riktning av planen – märktes det av att det ändå är ett stort steg mellan första- och andraligan. Chanser skapades allt som oftast, men dessa förvaltades inte i den utsträckning som de borde. Just det var något som undertecknad var rädd skulle komma att fälla die Geissböcke.
Laget kämpade på, tog starka segrar mot Borussia Dortmund och Werder Bremen och fortsatte att se ut som en kandidat som kanske till och med skulle kunna slåss om en Europa League-plats. De där missarna, ineffektiviteten och den allmänna frustration över ett Köln som inte riktigt fick allt att stämma fanns dock kvar. Domstadt-gänget vore inte sig själva om detta inte fanns, och obetänksamheter, snedsparkar och dåliga beslut innebar förluster mot Freiburg, Hertha Berlin och Augsburg inför de fanatiska supportrarna på RheinEnergieStadion. Vips, så var bottenstriden högaktuell igen, och om inte en ordentlig skrällseger hade tagits mot Schalke 04 i Gelsenkirchen kort därefter, så kunde det nog ha slutat riktigt illa. Att hamna i negativa och tunga spiraler har, minst sagt, inträffat förr, och håller man på 1. FC Köln är aldrig något givet. Upp som en sol. Ned som en pannkaka som faller över floden Rhen.
Denna säsong har varit en speciell sådan för undertecknad, som tyvärr inte kunnat se så många matcher och hänga med i utvecklingen i önskad utsträckning. På grund av flera extrajobb, ett UF-företag och tidskrävande studier på gymnasiet blev det till att följa FC på en längre distans än innan. En konstig känsla, men samtidigt en lite smått skön sådan också. Kärleken till klubben var, givetvis, densamma, och de höga topparna och djupa dalarna var sig lika. 0–0-matcherna avlöste varandra, och som det lät på rapporter från officiella håll så gick det att vara mer nöjd med vissa utgångar av drabbningarna än med andra. Det som Peter Stöger, som fick jobbet som huvudtränare under sommaren 2013, dock cementerat i truppen är något unikt. Nämligen en skyhög arbetsmoral och kämpaglöd. Köln såg aldrig ett slag som förlorat, och det gjorde så att kollektivet flera gånger kunde kompensera bristande kvalitet i olika delar av banan. Motivation slår klass, heter det ju, och varje poäng som de rödvita slet sig till var av högsta betydelse.
Det lossnade lite framåt under vårsäsongen. 4–2 hemma mot Eintracht Frankfurt, lagets facit på RheinEnergieStadion satte käppar i hjulen kring att nå en plats på övre halvan, blev en form av vägvisare i början av mars månad. Visst, många av matcherna slutade alltjämt med kryss, men imponerande prestationer mot såväl Hoffenheim som Schalke – totalt grejade FC att ta full pott mot toppduon – lade grunden för ett säkrat kontrakt. Att Köln sedan luggade Bayer Leverkusen, Augsburg och Wolfsburg på poäng säger sig självt. 40 poäng och en tolfteplats. Bundesliga-statusen fixad redan med två omgångar kvar – och det med mersmak.
Har allt varit frid och fröjd i 1. FC Köln, då? Nej, verkligen inte. Den som nu trodde det får tänka om fullständigt. Det har fortsatt att vara stökigt på läktarna, och efter att ett antal individer, med usel syn på omgivningen och verkligheten, sprungit in på planen efter derbyförlusten mot Borussia Mönchengladbach i februari straffades FC hårt. Delar av Südtribune stängdes ned i ett par hemmamatcher, och det kostade förstås rejält. Både ekonomiskt, emotionellt och i ryktesväg. Problemen med de aggressiva grupperingarna är svårlösta, men jag väljer i stället att lyfta fram alla de goda krafter som besöker RheinEnergieStadion och de övriga arenorna runt om i landet. De som alltid sjunger, stöttar och bidrar till en mäktig stämning. Oavsett om det är ett bortamöte med Bayern München på Allianz Arena eller en match i Zweite Liga mot Sandhausen.
Nu återstår det bara två månader innan Bundesliga startar om igen. Vilken väg kommer 1. FC Köln egentligen att gå? I nuläget är den frågan omöjlig att svara på. Det svider enormt att tappa mittbacksgeneralen Kevin Wimmer, klar för Tottenham, och målkungen Anthony Ujah, som går till seriekonkurrenten Werder Bremen. Att få behålla stommen – där Horn, skicklige vänsterbacken Jonas Hector och andra unga lovande spelare ingår – är A och O. Sedan pratas det i lokala medier om att hela sju-nio nyförvärv kommer att presenteras innan premiären, och här är det viktigt att träffa rätt i rekryeteringen. Ett nyskrivet kontrakt med Kölner-killen Marcel Risse är ett klokt val, och kanske kommer en annan av miljonstaden i västs främsta söner tillbaka efter ett frånvarohelvete. Patrick Helmes är värd en bättre avslutning än att behöva lägga av på grund av en efterhängsen skada.
Visionerna är stora, potentialen påtaglig och kapaciteten ordentligt. Ledningen uttalar sig och meddelar att planen är att föreningen ska vara skuldfri 2018, och med en stabil ekonomi ökar chanserna att lyckas etablera sig i Bundesliga och sedan satsa mot toppen. Vi alla som har följt 1. FC Köln länge vet dock att det inte är så enkelt. En engagerad tränare i Stöger, en urstark målvakt i Horn och en landslagsmeriterad Hector är inte lika med att situationen är uppstyrd. En fältherre med rekordutveckling i Matthias Lehmann och två talangfulla japaner i Kazuki Nagasawa och Yuya Osako garanterar inte framgång. Ambitionen är att återkomma dit klubben var för inte alltför länge sedan, då de trefaldiga Bundesliga-mästarna konstant slogs om titlar, men å andra sidan vill ingen ramla ned i den djupa avgrund som Köln nyligen grävt sig uppifrån.
För övrigt hoppas undertecknad – oavsett resultaten och den fortsatta utvecklingen – att fler matcher kommer att ses nästa säsong. Både på plats och i tv-soffan. Gammal kärlek rostar, trots luriga omständigheter, aldrig.
