Krönika: "Tankar, känslor och funderingar"
1. FC Köln är en mystisk gåta utan svar i många fall. På lördag inleder Domstadts stolthet ytterligare en oviss fotbollssäsong.
Efter ett drygt två månaders uppehåll är det dags att kliva in från stranden, lägga undan badhandduken, ställa drycken i kylan och återgå till det vanliga livet. För oss fotbollsfans vill säga. Semestern från de europeiska ligorna börjar sakta men säkert gå mot sitt slut och den tyska andradivisionen, med 1. FC Köln som deltagare, startar redan på fredag.
Tysk fotboll får inte alltid den mediala uppmärksamhet som den är förtjänt av. Istället hamnar Bundesliga ofta i skuggan av de mer ”etablerade” serierna som går att hitta i England, Spanien och Italien. Därför går många dessvärre miste om vilka fantastiska spektakel det inträffar i och runt matcherna i landet på 80 miljoner. Både spel- och läktarmässigt.
Men nu, när de lite mer större ligorna inte kört igång bortsett från träningsfighterna, finns det möjlighet att rikta allt fokus mot Zweite Liga. Den smyger igång tre veckor innan högsta serien tar sin början. Som vanligt finns det starka känslomässiga uttryck kring 1. FC Köln. Säsongen har inte inletts, men det hindrar inte de passionerade Domstadt-borna från att visa sin kärlek för klubben och önska allt gott, åtminstone för det mesta. I söndags presenterades 2013-2014 års trupp under ett påkostat evenemang i och runt hemmaarenan RheinEnergieStadion. 25.000 personer uppskattas ha varit på plats och välkomnat mannarna som ska ta klubben tillbaka till finrummet.
Det är i alla fall så det förväntas sluta. Köln-fansen, där vissa upplevt stora stunder med liga- och cuptitlar samt Europa-spel, har alltid enorma krav på den elva som ställs på planen. Hur de ekonomiska förutsättningar ser ut och vilka det är som egentligen bär tröjorna spelar ingen roll. 1. FC Köln ska alltid vara ett vinnande och helst skickligt spelande lag. Det går att säga att kärleken och närheten från i stort sett hela regionen Nordrhein-Westfalen till die Geissböcke blivit lite av en börda att bära på för spelarna som representerar klubben idag.
1983 är ett år som etsat sig fast i FC-supportrarnas hjärtan, och nuförtiden även hjärnor. Det var då föreningen vann sin senaste stora titel. Stadsrivalen Fortuna Köln besegrades med 1-0 i DFB-Pokalfinalen och då klubben varit en av de slagkraftigaste sedan Bundesliga startades 1963 kunde nog nästan ingen föreställa sig den känslomässiga berg-och-dalbana som väntade. FC har åkt upp-och ner mellan första- och andradivisionen under det decennium (och lite mer därtill) som nyligen passerat. När det sett ut som att platsen i drömtillvaro är tryggad, säkrad och bekräftad faller allt igenom. Det har varit Déjá vu-känslor utan dess like.
När klubben flyttades ned från högsta divisionen i maj 2012 börjades en form av sanering inom olika aspekter. Spelarutbudet minskades, stjärnan Lukas Podolski gav ett för många tårfyllt avsked, och en ny tränare togs in. Holger Stanislawski lyckades inte besvara kärleken och avgick, trots en stark vår och en femteplats i bagaget, från sitt uppdrag oväntat. Jakten på ersättare öppnades omedelbart och efter många turer i skilda riktningar hittades Peter Stöger. Österrikaren, som vann den inhemska ligan med Austria Wien i våras, ska nu bygga vidare och ta projektet i rätt riktning.
Truppen har förstärkts och ser minst sagt starkare ut än i fjol. Namn som Román Golobart, Marcel Risse, Daniel Halfar och Maurice Exslager går knappast obemärkta förbi. Att man också fick behålla skyttekungen Anthony Ujah betyder självklart mycket. Jörg Schmadtke känns som en genialisk herre att sätta på sportchefsuppdraget, sett till vad han åstadkommit i Alemannia Aachen och Hannover 96 med små ekonomiska medel. Det är minst sagt dessa premisser som finns att jobba med i 1. FC Köln, som trots allt intresse, stöd och historia, är hårt ansatta pengamässigt.
Det finns stora chanser att detta kan utveckla sig till att bli den roligaste säsongen i mannaminne för die Geissböcke. Att sätta ett tecken och börja vandringen mot något större. Men det kan också bli rejäl pannkaka av alltihop. Vem minns inte mardrömsstarten på det ofrivilliga comebackåret i Zweite Liga, och skulle samma sak inträffa nu blir det knappast roligt för någon förknippad med klubben.
Men det är också den här ovissheten som gör det så intressant att följa 1. FC Köln. Du vet att du kommer att bli berörd och att något kommer att hända. Så är skälet 34 gånger varje säsong fördelat på 90 minuter, men vad man bjuds på går aldrig att säga. På lördag inleds säsongen med en bortamatch mot Dynamo Dresden, följt av hemmaderbyt mot Fortuna Düsseldorf helgen efter. 1. FC Köln kan lika gärna stå på noll som sex poäng efter dessa tillställningar… Det står skrivet i stjärnorna just nu.
Det får helt enkelt bära eller brista. Fansen kommer hur som helst att göra sitt för att stötta laget och om det var stämningen som avgjorde skulle Kölner-gänget slåss i den absoluta världstoppen.
När man ser föreningar gå i konkurs, kastas ut och tvingas börja om längre ned i systemet (likt seriekollegan MSV Duisburg) sätts supporterskapet i ett större perspektiv. Jag är glad, mycket glad, över att ha en spännande säsong framför mig att bevaka för 1. FC Kölns räkning. Att det fortsatt är möjligt att spekulera i startelvor, skälla ut domare, gnälla på individuella misstag och hylla fantastiska prestationer. Då läget ser ut som det gör inom världsfotbollen idag, med både positiva och negativa aspekter inräknade, så är det tyvärr så att en del förlorar sina favoritlag och tvingas välja en ny riktning i livet. Det är i alla fall vad vi som verkligen har starka känslor för någon form av idrottslag känner.
