Längtan
What about it?
Jag satt på tåget från Uppsala till Knivsta och grävde i min ryggsäck. Jag fick den för många år sedan och den har hållt magnifikt till denna dag. På alla resor jag gjort har den varit med, ty den är en del av min heliga resetreenighet som består av min blå slitna Polo-keps, ett par löparskor och den ryggsäcken. Överallt, från Bangkok till New York, från Alanya till Oslo, Frankfurt till Ostia, London till Sandhausen, från största metropol till minsta stuga. Den har varit borttappad och bortglömd på ett Gasthaus i Kaub am Rhein, använd som sittunderlag under en BBC-intervju på slottet Pfalzgrafenstein, vikarierat som paraply och varit en del av en snabb, men paranoid flyktplan under den oroliga våren 2016 i Europa. När jag satt och grävde i ryggsäcken fann jag en liten, sliten pappersbit. När jag vecklade ut den insåg jag att det var biljetten från Eintracht - Chelsea FC i Europa League-semin, en match jag aldrig kommer glömma från en vår ingen av oss får glömma.
Hade jag varit en tårarnas man hade de börjat flockas i mina ögon vid det här laget. Flimrandes kom bilder, minnen från alla resor till Frankfurt och för Frankfurt som jag gjort och deltagit i. Som den tisdag jag fick ett meddelande på messenger om att vi hade biljetter till matchen mot Internazionale samma torsdag, varpå jag på något vis löste ledigt och satte mig på bussen ner till Frankfurt samma natt. Minnen från det ofrivilliga busstoppet i Kassel när bussen på väg hem fick problem och vi blev stående. Över mittgången i bussen satt en tjej från Eslöv som precis hade bråkat med sin mamma. När vi kom fram till Hamburg tog vi varsin bratwurst och en alsterwasser och löste problemet, i alla fall från hennes sida. Drömmar om vilsevandringar i Enkheim, Krombacher och Kinder Maxi, köpt på ett ReWe klockan 10 en torsdag och ölen öppnad med en nyckel på en parkbänk någonstans ingenstans.
Bild från det legendariska Enkheim, en liten pittoresk förort till Frankfurt där vi brukar spendera förmiddagar före match
Min första match. 2016, under min tågluff. Jag hade varit en supporter på håll i flera år, men hade nu chansen, med hjälp av vänner i området, att se en match. Jag blev omkringvisad i staden och i området, bjuden på Frankfurtska specialiteter såsom Grüne Sosse och Handkäs och blev tvingad att testa äppelvin, vilket jag sedan dess har kommit att fullkomligt avguda. Frankfurt behövde vinna mot Hannover för att hålla sig relevant i fajten om överlevnad och gjorde just det, med 1-0 genom Änis Ben-Hatira.
En idoga vandring från Sachsenhausen till S-bahn med tre-fyra krus Ebbelwoi och en Frankfurterschnitzel i magsäcken. De långsamma, ödesmättade stegen från S-bahn till Haupttribune, genom träd och buskar, över asfalt och grus, bland vänner och fiender, i hjärtat på Europa. Jag vet att min längtan tillbaka inte på något vis är speciell. Vi känner alla samma känsla. Men hur vanligt är det? Alla fotbollsvänner har samma känsla i kroppen, en pirrande knorr i magen under varje match på tv, en drömmande längtan och suktan efter den där första matchen tillbaka, första kalla ölen och mediokra currywursten utanför sin hemmaplan. Vi binds nog alla samman av detta, på ett överdrivet dramatiskt plan, och det är ganska häftigt.
Den dag vi får återvända hem är inte särdeles nära. Så är det nog. Det kan dröja länge till, kanske ett år, eller mer. Vi bör vara medvetna och förberedda på att det kan komma att dröja, på att vår längtan och våra drömmar kan få läggas på is. Men den dag vi återvänder, den dag detta släpper. Då kommer Europas bröstkorg att lyftas, Europas hjärta kommer dunka rött och svart och hela kontinentens tåg, bussar och flyg fyllas med fotbollshungrigt blod på väg mot sina hungriga och törstande lemmar. Ack och ve, om jag var religiös hade jag bett en bön om att den dagen ska vara här när nästa dag gryr.
Men, längtan. Det är inte bara en hemsk känsla. Jag har haft mindre bra matchupplevelser. Jag tog med två vänner till Frankfurt - Leverkusen 2017, en match vi förlorade efter en försvarsmiss från Jetro Willems. Bedrövligt. Vi åkte i december förra året till Düsseldorf på en extrem spontanresa och sjabblade till det med hotellbokningarna. Matchen blev stämningslös och 0-3 till Leipzig. Vi har alla haft lika många dåliga upplevelser av matcher som bra. Men längtan ger oss ett annat perspektiv. Jag hade sprungit två marathon för att kunna uppleva förlusten mot Leverkusen igen. Jag hade gett min ena sko för att få se Düsseldorf - Leipzig och hänga på Altstadts juldekorerade gator igen. Allt jag trodde att dessa mindre bra upplevelser tagit från mig inser jag nu att de bara lånat. Man behövde bara distans, bara längtan.
Till dess får vi nöja oss med tomma läktare, entusiatiska rop från tränare och en tyst och dyster värld där all glädje måste hållas bakom stängda dörrar. Vi klarar oss, det gör vi alltid, men fotbollens största hopp i dessa dystra och galna tider är kanske bara supportrarnas längtan tillbaka hem.
