Makalöst målkalas på Millerntor
Det fanns bara ett läge för St. Pauli egentligen. Och precis så blev det. Helt jävla underbart!
Okej, det är lika bra att erkänna. Vårt deltagande här har under lååång tid varit betydligt sämre än vad St. Paulis prestationer i Zweite har varit. Ambitionerna har funnits, men prioriteringarna har tagit en annan riktning. Dock, efter att ha varit nere i Hamburg för någon vecka sedan när våra pojkar plockade tre poäng mot Dynamo Dresden känner jag att det är dags att försöka kicka liv i vår närvaro här på sajten igen. Förmodligen drabbades jag av den där sedvanliga entusiasmen som alltid infinner sig när Hamburg (läs St. Pauli, Sternschanze, Altona och alltid vackra Elbe) kryper in under ens skinn. Jag vet inte riktigt. Men jag skall göra vad jag kan. Inga garantier. Nog om detta.
Bottenstriden var och är vår dystra realitet och inför kvällens match mot bottenkollegan Karlsruher var det egentligen bara en sak som gällde. Tre poäng. Varken mer eller mindre. Men med tanke på den fina svit som St. Pauli ändå presterat på senare tid, med sju poäng av nio möjliga, så borde en tredje hemmaseger för säsongen på Millerntor inte vara en omöjlighet. Om någon gång så nu!
Och det började riktigt bra. Hög press, intensitet och entusiasm. Och Karlsruher hann liksom inte med i svängarna. Så när Mats Möller Daehli efter tretton minuters spel kunde trycka in 1-0 fanns det knappast skäl för någon på Millerntor att protestera. Till och med de få bland bortafansen verkade ta baklängesmålet med viss ro.
Efter målet föll St. Pauli tillbaka och det såg tämligen gåtfullt ut i defensiven ett tag. Men gästerna förmådde inte att ta tillvara på denna tillfälliga förvirring och St. Pauli hittade åter tillbaka i matchen. Spelet böljade fram och tillbaka. Lite ballongboll hit och dit. En hel del frisparkar på mittfältet, und so weiter. Mest vassa chanser till St. Pauli om jag skall vara ärlig (och objektiv).
Under de sista dryga tio minuterna av första halvlek tog gästerna åter tag i taktpinnen, men ännu en gång lyckade de inte förvalta sitt spelövertag. St. Paulis pojkar sprang mest i vägen och gruffade och knuffade och brottades och ställde till det. Det var väl knappast någon vacker fotboll, och jag förmodar att coach Lienen var ganska nöjd när domaren satte pipan till munnen och blåste av första halvlek.
Exakt vad som hände i omklädningsrummet i halvlek vet jag inte. Kanske tutade spelarna i sig en skvätt ”mexikaner”, kanske rullade det runt något annat uppiggande. Men något måste ha hänt, för när våra gossar klev ut i andra halvlek var det med en sällan skådad frenesi. Gasen i botten och skärpa i blicken!
Sobota sätter 2-0 efter bara fyra-fem minuter! Aziz Bouhaddouz stöter in 3-0 någon enstaka minut senare. Ett mål som gav mersmak och bara för det trycker han in 4-0 ett litet tag därefter! Och Millerntor exploderar av en glädje som alla väntat på så länge den här i övrigt dystra säsongen. Sångerna böljar fram och tillbaka! Südkurve håller låda med lite mer entusiasm än vanligt! Och lyckan och kärleken översvämmar Gegengerade! Äntligen! Äntligen! Äntligen!
Resten av halvleken fortsätter egentligen i samma anda. St. Pauli spelar som om det vore en VM-final och Karlsruher vet att det är kört. Att Bouhaddouz får göra hat-trick med runt tio minuter kvar är därför bara logiskt. 5-0! Och sångerna fortsätter att dansa runt läktarna!
En seger mot ett annat bottenlag är kanske inget som man skryter med inför barnbarnen, men den ger ett välbehövligt och efterlängtat andrum. St. Pauli klättrar upp en aning. För första gången på mycket länge kan alla gå till sängs utan att nedflyttning och kvalspel spökar runt i rummet! Låt oss ta tillvara på den känslan ett litet tag nu!
Forza St. Pauli!
