Frankfurt - Bayer Leverkusen
0 - 1

Nachspielzeit: SGE-B04

0-1 mot Leverkusen och vår hemmaform hackar fortsatt.

"Liebe Fahrgäste... Nach eines enttäuschendes Abend kann ich nur sagen: Nach Waldstadion können wir immer gehen, unser Eintracht will immer fest stehen"

S-Bahnkonduktören, eller vad nu en tågförare kallas, var besviken. Det var hela vårt Sonderzug. Hela marschen från arenan var av en hopplös sådan, en sådan där släpande gång när besvikelsen och uppgivenheten blivit ett faktum. De släpande fötterna gjorde märken i den regnblöta jorden och på vissa ställen fomades även genuina lergropar. Många kände nog igen sitt humör vid de där lergroparna, ty så odrägligt och iallsinhet kladdigt var det.

En kväll som denna fanns det få som kunde förklara situationen bättre än den där konduktören, vars varma röst fick en del besvikna och underligt tystlåtna män och kvinnor att dra på smilbanden för första gången sedan Jetro Willems hemska defensiva misstag. Det är bara att ta det som det kommer, acceptera nederlaget och gå vidare. Waldstadion finns där när vi kommer tillbaka, Eintracht Frankfurt står kvar när vi återvänder. Snart är allt i sin ordning ånyo och många längtar tills nästa hemmavinst då allt ställs till rätta igen.

Det var en regnig eftermiddag am Mainestrand, folket strömmade runt den höghusbeklädda staden med ett harmoniskt humör som bara kan fås av en fin tabellplacering och hemmamatch. Floden Main rörde sig som den brukar, Commerzbank-Turm stod lika högt och oanat stolt som även den största kommunisten kan hålla med om. Efter att ha klunkat inte två, inte tre utan fler glas äppelvin på Adolf Wagner's i Sachsenhausens norra del påbörjade även mitt sällskap sin stilla vandring mot Waldstadion, denna metropols Hogwarts.

Efter att ha virrat runt i vad som kändes som en timme i Sachsenhausen, febrilt letandes efetr tillbörlig S-Bahn, bestämde vi oss för att i stilla panik återvända med första bästa till Hauptbahnhof. Därifrån kunde jag vägen. Vi lyckades hitta rätt och kom till den perifera arenan 35 minuter innan match. Det kändes som vilken match som helst, men fan vad det kändes grymt att vara tillbaka. Känslan var "Skål"-lik, "Where everybody knows your name... and they're always glad you came"

En första halvlek som kom att domineras av bortalaget på planen men hemmafansen på läktaren slutade mållöst med mycket få målchanser för vårt kära Eintracht. Andra halvlek kom att domineras av två stora misstag. Det första var att plocka ut Marc Stendera. Det andra var Jetro skrattgäckande Willems markering av en lockande skugga i straffområdet när Kevin Volland smög sig in i bortre delen och tryckte dut matchens enda mål. Marc Stendera var Eintrachts bästa spelare och Jetro Willems visade ånyo upp sin defensiva korkskallighet.

Tio minuters frustrerande ineffektivitet och maskande från motståndarlaget resulterade i spridda burop och påståenden om att domarens fagra mor sålde sin kropp för pengar.

Efter matchen var det ändå allsång på Nordwesttribune framför laget- "Vi älskar dig oavsett om du vinner eller förlorar", var väl själva konsensus. Ja, tänkte jag, visst fan är det så.

Stimmen zum Spiel:
Kevin Prince Boateng: Vi befinner oss i en lärandeprocess. Vi arbetar vidare med full koncentration. Vi vinner snart igen.

Niko Kovac: Nu har vi de senaste två matcherna haft två mcyekt beskedliga halvlekar. Andra halvlek var mycket bättre och vi skulle kunnat ha fått ett likaresultat. Det borde vi nog till och med ha fått.

Riesentolle Leistungen:
Marc Stendera: Han var urtypen av en taktikers favorit. Med sin balans och teknik låste han ofta upp Leverkusens tighta defensiva mittfältslås och vann ofta närkamper mot Kohr, sin storlek till trots. Vårt anfallsspel dödades när han klev av.

Boateng: Bröt upp anfall och levererade mackor till framrusande yttrar. Även om ytterbackran inte hade sina bästa matcher inläggsmässigt låg han bakom majoriteten av de lyckade bollar ut mot dessa.

So spielten wir:
Hradecky
Salcedo Abraham Falette

Wolf Boateng Stendera Willems
Gacinovic
Haller Rebic