Nutidens och framtidens byggstenar – Del 1: Den oförutsägbare huvudkaraktären.
Bundesligasäsongen är över och SC Freiburg säkrade kontraktet på ett oväntat stabilt manér. Det är därmed läge att se över hälsotillståndet för SC Freiburgs organisation. I denna artikelserie vänder vi upp och ner på några av klubbens olika byggstenar för att försöka beskriva hur klubben mår idag och hur framtidsutsikterna ser ut. I den första artikeln fokuserar vi på den oförutsägbare huvudkaraktären.
”Christian Streich! Christian Streich! Christian Streich!”, skanderade publiken på Schwarzwaldstadion i SC Freiburgs sista hemmamatch mot FC Nürnberg – en match som slutade med en 5-1 seger för hemmalaget. Denna ramsa var inget annat än en rättmätig hyllning till Freiburgs populäre tränare, men inte för att sista matchen slutade med speedwaysiffror, utan för att Christian Streich återigen hade gjort det ”omöjliga” då han säkrat fortsatt existens i Bundesliga för SC Freiburg. Om man kirurgiskt ska dissekera hur Freiburg tog sig i mål och tillslut säkrade Bundesligakontraktet, är det intressantast att göra det utifrån en synvinkel riktad mot huvudtränaren. Det är nämligen denne man som föga förvånande har spelat huvudrollen i hur säsongen har artat sig.
Som så många gånger förr var SC Freiburg nederlagstippade även inför säsongen 2018/2019. Kombinationen av en fjolårssäsong som var den sämsta under Christian Streichs år som huvudtränare och på förhand svaga nyförvärv från lag som degraderades till antingen Zweite Bundesliga eller Dritte Bundesliga, gjorde att förväntningarna på SC Freiburg var väldigt lågt ställda – både internt och externt. Det var som att det stod skrivet i stjärnorna att säsongen bara skulle bli en transportsträcka raka vägen ned till Zweite. Som bekant blev det inte så. Istället kunde Streich återigen bygga ett svårmanövrerat lag med extremt små medel.
Med en betydligt tempostarkare offensiv och robustare defensiv i förhållande till Freiburgs fjolår lyckades Streich bärga några riktigt fina skalper på framförallt Schwarzwaldstadion. Säsongens grädde på moset var de suveräna och stabila vinsterna mot Gladbach och Leipzig samt två stycken 5-1 segrar mot Augsburg och Nürnberg. Genom att få 1-1 på både hemma- och bortaplan mot självaste Bayern München lyckades dessutom Streichs mannar med att bli de enda i Bundesliga som förblev obesegrade mot mästarlaget. Faktum är att Freiburg tog hela 14 poäng mot de sex bästa lagen i serien. Inte illa pinkat för en klubb som förväntades åka ur Bundesliga utan att ge större motstånd ifrån sig. Dessa solida prestationer, med flera andra bra insatser, blev ett kvitto på att Streich fortfarande kan räknas som en av de bästa tränarna i Tyskland.
Att Christan Streich fortsatt har varit beredd att testa unga spelare från Freiburgs ungdomsakademi, t.ex. Nico Schlotterbeck, och dessutom bidragit till att utveckla spelare från den befintliga truppen, bland andra Luca Waldschmidt, är något som stärker argumenten för att Streich är rätt man för jobbet som huvudtränare. Att Streich dessutom är en excentrisk karaktär som på det mest autentiska sättet sannerligen älskar klubben och staden han representerar är något som gör Freiburgs nuvarande huvudtränare till en nästintill oersättlig person.
Med tanke på ingångsvärdena inför säsongen, resultaten och prestationerna under säsongen samt hur Streich fortsatt är den ultimate representanten för klubben, så kan man säga att säsongen blev lyckad och att Streich gjorde ett klart godkänt jobb med en blinkande stjärna i kanten.
Finns det då överhuvudtaget något att klaga på? Finns det någonting som gör att fotbollsdojan klämmer? Svaret är ja. Det finns nämligen en del igenkännbara mönster från denna säsongen och de senaste åren som börjar ge ett mörkt skymmer över Streichs tränargärning. Mönster som gör att man kan börja ifrågasätta ifall SC Freiburg förflyttar sig i rätt riktning med Streich som kapten för skutan?
Det första och största problemet kring Streich är vilka spelare han väljer att förlita sig på. Som sagt spelar det ingen roll om man är ung eller gammal för att man ska få speltid i Streichs lag. Däremot har det de senaste åren uppenbarat sig att Streich prefererar defensiva egenskaper framför kreativa egenskaper hos sina offensiva spelare. Den här säsongen har Luca Waldschmidt, nyförvärvet från Hamburg, varit Freiburgs bästa och viktigaste anfallare vid sidan om Petersen. Trots det har unge Waldschmidt varit långt ifrån given i startelvan. Istället har Streich allt för ofta hellre satsat på den lite mindre tekniskt begåvade Lucas Höler, på grund av dennes uppoffrande spelstil av allt att bedöma. Ett annat exempel är Jérôme Gondorf, som är Freiburgs offensivaste innermittfältare. Framförallt under våren har Gondorf fått sitta på bänken och sett på när de defensiva innermittfältarna Höfler, Abrashi, Haberer, Koch och Frantz har sprungit runt på fotbollsplanen och sparkat ned antagonister. Till Streichs försvar ska det sägas att Gondorf är betydligt sämre defensivt än de övriga innermittfältarna i truppen – men tillika är det ändå en del av mönstret som målas upp. Under de senaste två åren har dessutom offensiva specialister som Ravet, Kent och Kapustka fått fly sin kosa för att de aldrig på riktigt fick någon chans av Streich, just på grund av att de ansågs vara alldeles för bristfälliga i defensiven.
Det finns dock fortfarande hopp kring Streich och hans syn på de konstruktiva teknikerna. Under vintern hämtades Vincenzo Grifo hem till Freiburg efter misslyckade sejourer i både Hoffenheim och Gladbach. Med Streichs hjälpande hand kunde Grifo fullständigt explodera ute på vänsterkanten och bli lagets bärande spelare i offensiven. Totalt blev det sex mål och fyra assist på 16 matcher för Grifo, något som bevisar att så länge Streich vågar och vill så kan han få ut det maximala ur de kreativa spelarna.
Gondorf har inte fått Streichs fulla förtroende.
Det andra problematiska mönstret, som i stort sett har funnits med i ”Streich-paketet” under alla år, är den som handlar om vilken taktiken som utformas för att besegra Freiburgs motståndare. Streich är ingen enkelspårig eller extrem dogmatiker, utan snarare en pragmatiker som ser varje motståndare som unik och som därför anpassar sin taktik efter motståndarlagets svagheter och styrkor. På ett sätt är det ganska skönt att slippa se en insnöad ideolog som springer runt vid tränarbänken när allt annat i dagens samhälle ändå för det mesta handlar om ideologi till höger och vänster. Samtidigt måste det medges att det finns en stor fördel med att vara dogmatisk: riktlinjerna blir tydligare. Genom åren med Streich som tränare har man kunnat se Freiburg spela all möjlig fotboll som finns. Ena dagen kan det bli tiki-taka à la Pep Guardiola för att nästa dag bli en Lagerbäck-influerad fembackslinje. Vissa omgångar är det gegenpressing som gäller medan vid andra omgångar är det Mourinhos buss som är parkerad utanför straffområdet. På bra dagar kan denna svårlästa anpassningsfotboll ge fantastiska resultat (t.ex. 1-1 mot Bayern München eller 5-1 mot Augsburg), men lika ofta som dessa resultat framkallas lika ofta faller Freiburg igenom totalt (som t.ex. vid 0-5 mot Mainz eller 0-4 mot Dortmund). Prestationerna som laget gör fluktuerar lika mycket som en opålitlig valuta, och frågan är om laget kan utvecklas tillräckligt mycket för att ta sig till nästa nivå när riktlinjerna är vaga.
Det ska sägas att en stor majoritet av Freiburgs supportrar fortfarande står bakom Streich och både tror och hoppas att han är rätt man för jobbet som huvudtränare. Men det är ändå viktigt att klubbledningen inte blundar för bristerna som Streich faktiskt har och heller inte blir förblindade av idoliserandet kring Streichs karaktär.
I vilket fall är det väldigt svårt att veta vart Freiburg är på väg med Streich som huvudansvarig för det sportsliga. Det kan bli himmel eller så kan det bli pannkaka av allt. För lika förutsägbart som det är att Streich fortsatt kommer spela huvudkaraktären i framtiden för SC Freiburg, lika oförutsägbart är det i vilken riktning denne karaktär väljer att gå.
Nutidens och framtidens byggstenar
Del 2: Nästa generation.
Del 3: Framtidshoppet och talismanen.
Del 4: Det stora frågetecknet.
