Oavgjort mot bottengänget
St. Pauli ville mycket men fick mest grått.
EINS... Jaha, så sitter en i soffan på Lorensborg i Malmö med sin ovikta Fanladen-tisha på och knäcker fredagsölen efter en ovanligt jobbigt arbetsvecka. Ni vet, benen tunga som ekstammar, fötterna svullna och hjärnan som teflon. Jaja, gnäll, gnäll. Fint då att åter få se St. Pauli äntra Millerntor efer uppehållet. Förväntan, farhågor och frågetecken. Fan inte lätt att mobilisera geist efter noll åtta på två matcher innan uppehållet. Var befinner de sig nu, hur mår de, har det skett nåt radikalt under två veckors paus? Och, efter de intensiva eldningarna på südstribüne och diverse incidenter kring derbyt pre-uppehållet; kommer det en reaktion? Ja. Och nej. Klubben har utlovat skärpta regler kring ståplats, så som mer säkerhetspersonal och visitation. Jag tar mig stilla för pannan och konstaterar bara att dylika åtgärder sällan har varit, är, vägen fram i kontroverser som dessa. Det innebär enbart en upptrappning, och sannolikt ytterligare splittring. Utan att ha helt på fötterna så vill jag ändå tro att klubbens nära kommunikation med supportergrupperingar, och vice versa, alltid varit St. Paulis framgångsmelodi. Nu? Vetefan...
Nå. Avspark och läktarna är som alltid fulla och formidabla. ”Svaret” från Südtrbüne på hela fadderittan är sobert men ändå solklart: en overhead med en totenkopf i centrum och med versaler texten ”ULTRAS”. No more, no less. Med detta sagt så dånar Hells Bells ut över Millerntor och även in i ettan på Lorensborg. Det ska spelas fotboll!
ZWEI... Glädjen, och den där lilla förhoppningen att nu har de fan fått till det. St. Pauli inleder matchen formidabelt (nå, i jämförele med tidigare matcher iaf). Meier nosar på målet redan i första minuten men det saknas en lång tånagel för att få in bolljäveln. Tre minuter senare saknas samma tånagel för att få in bollen som går över. Och en hörna i minut 6 och åter snudd på mål efter lite pingpongkaos framför mållinjen (händerna väck från Meier, HSV!). Laget agerar på ett sätt som äntligen känns i nivå. Det är åter ett kollektiv som spelar boll, det är mer fokus, mer disciplin. Men det är också hemmaplan mot jumbolaget Duisburg och fortfarande bara 0-0 när min kommentator Holger Pfandt meddelar att det är halvtid och att en kan tjäna tusen miljoner genom att spela på ett visst spelbolag...
DREI... Halvlek två. Duisburg har knappt haft ett enda kvalificerat avslut, men gnider sig liksom in i matchen, samtidigt som gossarna i brunvitt börjar känna pressen. Min tolkning. Det sker inte så mycket egentligen, förutom sedvanlig lagg på streamen förstås, men när bilden återvänder är det tyvärr ingen skillnad. I takt med att matchklockan tickar blir St. Pauli mer desperata/medvetna om situationen, och same same för Duisburg. Trycket ökar på läktarna, alla längtar tre poäng. Men icke. Det såg så jävla lovande ut, men då måste en betänka att det är hemmaplan mot bottengänget, och vi går därifrån med en simpel pinne. Allt jag upplevde som positivt och framåt, var det bara en följd av mediokert motstånd? Och ett mediokert motstånd som stal oss på poäng hemma på Millerntor? Fan vet. Allt som handlar om FC St. Pauli och vårsäsong är en buddistisk sjuk gåta. Tja, jag är nöjd men jag är inte nöjd liksom. Säg Nja till livet.
- - -
Matchens behållning får tillskrivas Carstens brytning i min 66, som sedan leder till bra målchans. Hoppas den brytningen finns på youtube och sånt. En perfekt instruktionsfilm om hjärta, kamp och never surrender!
