Optimistjolle på Main 3.0
Landslagsuppehåll är slut. Optimistjollen börjar ta fart ånyo.
Nu när detta evinnerliga landslagsuppehåll äntligen har slutat kan vi åter fokusera på slutet av säsongen. För dessa avslutande två månader kommer eventuellt forma det nästa decennie vi ser i Eintracht Frankfurt. Allt som händer denna slutspurt har potentialen att forma en ny slags klubb am Main, det kan forma en ny stöttepelare för alla ungdomar som spelar fotboll i området, de kan få veta att nu är Eintracht stora igen, nu är det hit ni drömmer om att komma, inte till Dortmund eller Bayern. En lyckad slutspurt och vi blir idoler för alltid.
Lite förbannad stabilitet, eventuellt lite tur här och var och sedan en fortsättning på den underbara taktik som vi visat upp. Så lyder Kovac Evengelium. Vi måste tro, vi måste fortsätta vilja, samtidigt som vi absolut inte får anta saker. Den sekund vi antar, den millisekund vi slutar kämpa i nuet, då kan allt kollapsa ner över våra bärande axlar. Det vi gör nu formar framtiden.
Visst satan låter det dramatiskt, men det är ändock sant. För låt mig nu göra det som spelare och tränare absolut inte ska göra, låt mig drömma mig bort till en framtid i konjunktiv. Ponera att vi klarar oss, ponera att vi tar oss så långt som Champions League. Vad skulle det betyda för oss som klubb?
För det första skulle det vara den största triumfen sedan vi vann Uefa-Cupen. Spelarna som är del av truppen nu skulle kanoniseras, bli till legender och om tjugofem år citeras som ett läxförhör i skolklasser runtom i Hessen. Det skulle betyda guld och gröns skogar, en säkerställd ekonomisk framtid och lite förlängt lugn i en ofta så kaotisk miljö. Vi skulle kunna fortsätta bygga från grunden, utveckla en rejäl akademi, säkerställa även vår sportsliga framtid genom att lägga grunden för en genomunderbar produktion av talanger som bara de bästa och mest framstående tyska klubbarna kan uppvisa. Eintracht Frankfurt skulle kunna bli en ny kraft, en slipad juvel i mitten av Europa.
Skulle Niko stanna? Nja, ibland är det skönt att vara naiv och godtrogen. Man slipper oroa sig.
Ponera istället att vi missar Champions League och att vi klättrar till Europa League. Denna triumf skulle betyda en utökad ekonomi, en förbättrad stabilitet, men ingen vet vad som skulle hända nästa säsong. Europa League har inte samma dragningskraft som Champions League, naturligtvis, och vi kanska skulle få finna oss i att se vissa älskade spelare lämna. Vad skulle då kunna hända? Kommer vi klara av att spela på samma nivå igen? Eller kommer vi falla ner i abyssen och trampa vatten för att ens hålla oss levande medan trötthetens maelström långsamt drar oss längre och längre ner i den tyska fotbollens mörkaste vrår, gravar där inte ens ljuset gör visit.
Antagligen skulle Europa League, som trots allt är det mest troliga, betyda en bättre framtid för vår klubb. Vår ekonomi skulle må ännu bättre än den redan gör (Vi har redan en ekonomi på stadig uppgång) och förhoppningsvis kan vi fortsätta investera i ungdomsverksamhet, ty det är vägen framåt för en klubb som vår. Vissa spelare skulle gå till historien, vissa skulle glömmas bort, allt beroende på vad som väntar oss i Europa.
Känslan är att saker och ting kommer gå bra. Vi klarar oss. Det är värt en säsong i mitten av tabellen om vi ånyo får se #SGEuropa. En säsongs misär är ett Europaäventyr värt, så anser åtminstone jag. Oavsett om vi når CL eller EL så kommer vår framid som klubb att förbättras, i lla fall i längden. Det är nu vi ska vara optimistiska, det är nu optimistjollen tar fart, vi lever i begynnelsen av Frankfurtsk storhetstid. Njut, plebeii, ty man vet aldrig när optimistjollen am Main börjar ta in vatten.
