Optimistjolle på Main
Optimist? Det är man inte ofta. Eller? Nu är det dags att insupa den sköna optimismens vindar som frodas i sommarens värvningsstorm.
Optimism. Det är naivt. men i dagens läge kan det vara nödvändigt. Förra säsongen fick jag tji när jag visade upp en obegränsad optimism när jag sade att det är dags att njuta av toppen, vi kommer nå Europa. Men jag kanske kan låta mig vara optimistisk ånyo, för vad kan man annars vara när man blickar mot den långa listan kvalitetsspelare vi lagt till i vår allt tjockare trupp?
Vad kan sägas om den här sommaren och värvningarna? Mycket kan sägas utan att på något sätt kanonisera vår värvningspolitik. Det känns sannerligen som en bipolär sommar, i vissa fall saliverande i sin eufori, i vissa fall rakt pessimismindrivande. Det otrevliga faktumet att Jesus Vallejo tvingades lämna klubben på grund av det enkla problemet med lån gjorde mig, liksom många andra, föga intresserade av vad vi hade att erbjuda tills nästa säsong. Även den dystra försäljningen av Bastian Oczipka framkallar ändå in i själen tårar, speciellt eftersom han var en av mina personliga favoritspelare.
Likväl. När vi sedan till klubbens ekonomiansvariges stora förtret spenderar okända, men stora summor pengar på spelare som presterat väl i tämligen högprofiliga ligor blir man ganska intresserad- hur kommer det sig att vi lägger nästan innan okända summor på dessa spelare? Eintracht Frankfurt har under många år ägnat sig åt mycket kompetent scouting, men det är vida känt att vi som klubb, liksom många andra, har haft vissa ekonomiska problem.
Det är aldrig säkert att spelare kommer kunna prestera. Aldrig kan man te sig helt övertygad om spelares kompetens, även om man litar halvblint på Hübner och Bobic. Men när vi värvar in välkända presterare som Haller och Willems kan man inte rå för att man undrar- vilken mönsterduo har vi egentligen vid rodret? Sedan dessa två tog över har vi vänt på steken, värvat smart, klivit upp i rangordningen, inhemskt och internationellt och har visat upp en ökad likviditet på flera fronter.
Det finns dock en sällan skådad optimism i Hessen, en stat som är känd för ekonomiska spekulationer, inte för sin orimliga optimism. Den är känd för sina banker och sin stela gråhet, inte för sin optimism. Optimism är för oberäkneligt för Frankfurt, det passar inte in i staden, men ändå kan vi idag känna av de positiva vibbarna ända hit till Sverige, ända hit till Linköping. Jag brukar aldrig vara en optimist, eller brukar åtminstone inte vifta med den optimistiska flaggan på min optimistjolle i Main, men nu är det dags. Låt mig vara den Hessiska optimismens stafettpinne.
