Påminnelse om terror
En påminnelse, om någon någonsin kunnat legitimera behovet av en. Idag, på förintelsens minnesdag, minns vi alla de idrottare som diskriminerats på grund av deras kultur.
Jag undrar vad som faktiskt hände. Roland Roesler klev spänstigt ut från sitt hem, blott en bit från den stora skofabriken Schlappeschneider. Roland var på toppen av sin fantastiska karriär som friidrottare för 1880 Frankfurt, en av staden Frankfurts mest framgångsrika sportföreningar. Roland ökade takten mot klubben, i hopp om att träna inför sitt stora lopp om några veckor. Han kommer dit, men släpps inte in. Han blir vred, undrar förundrat vad det är som harr hänt? Han var ju här igår?
Vakten i dörren är förtegen, mestadels eftersom han själv egentligen inte vad vad det är som har hänt. Han har bara fått reda på att han inte ska släppa in någon från familjen Roesler. Anledningen till att den framgångsrika friidrottaren Roland Roesler inte släpptes in i det lilla klubbhuset nära fabriken Schlappeschneider är enkel, ska det visa sig. Han är jude. Det finns ingen plats för judar i det nya systemet, ingen plats för slaviska idrottare i den ariska sfären.
Roland Roeslers öde är en miljons. Han är inte ensam i sin kamp, inte ensam i sitt hopplösa gnugg för rättighet. Men vad spelar det för roll om han inte är ensam, vi ska väl alla en gång dö, eller hur?
De tyska idrottsklubbarnas roll i den systematiska utrensningen av judar och slaviska folkslag är ganska väldokumenterad, men alldeles för undanskymd. Nästan alla klubbar under 30- och 40-talet styrdes av nazister eller partivänner. Ergo, rikets ideologiska riktlinjker skulle följas även i klubbarna. Eintracht Frankfurt var tyvärr inget undantag från denna vansinniga regel. Ett centralstyrt system där en ras premieras. Dagens mardröm, en mardröm formad av verkliga händelser.
Eintracht Frankfurt under början av 1900-talet hette Kickers Eintracht. Klubben ägnade sig då, som nu, åt andra sporter än fotboll, även om klubbens fotbollsavdelning numera blivit den mest kända delen av klubbens aktiviteter. Intressant nog hade Eintracht varit en ganska vanlig amatörklubb. Klubbens idrottare arbetade vid den stora fabriken C.A Schneider, även kallad Schlappeschneider i folkmun, där de flesta också bodde i ganska fina baracker. Frankfurt som stad var då, liksom nu, mycket mångkulturell. En naturlig samlingsplats för allt och alla i hjärtat av Europa. Familjen Rothschild hade byggt upp stadens rikedom, medan området huserat diverse kungaätter som än idag sitter på tronen i några europeiska länder. Hessen-Nassau hade varit en mycket välbärgad stat i det Tysk-Romerska riket och även om Frankfurt som stad ganska sent blivit en del av Hessen, var det ett enat Hessen under Frankfurtsk flagg som klev in i det nya århundradet 1899, samma år som klubben Kickers Eintracht bildades. Frankfurt som stad växte därefter, mestadels på grund av bankverksamhet. Främst handlade det om judiska familjer som med nedärvd förmögenhet kunnat skapa ett bankjerusalem i Frankfurt, vilket till stor del ännu finns kvar.
Dolkstötslegenden förändrade allt. Frankfurt gick från att vara en välbärgad stad med en lysande framtid till att bli en symbol för mycket tyskarna bedömde vara fel, judisk rikedom och en välbeställd överhet. När Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei vann valet 1933 och ganska rappt upprättade en polisstat föll långsamt alla Frankfurtska institutioner i nazistisk ägo. En av dessa var även Kickers Eintracht. 1933 rensades Eintrachts toppositioner. Nya, regeringsvänliga, sattes dit och styrde klubben med en järnhand fram tills krigets slut 1945. En helt ny agenda skapades, ganska enkelt handlade det om raskrig, från alla inblandade parter.
Med detta i åtanke blir det extra fantastiskt att sedermera även få reda på att Eintracht Frankfurt var en av få klubbar som upprättat en slags ofrivillig amnesti åt de slaviska folkslagen. När Ronald Roesler inte längre var välkommen hos 1880 Frankfurt, erbjöds han plats hos Eintracht Frankfurt. När hans släktingar Ilse Jack och Erica Roesler inte heller längre var välkomna hos 1880, var Eintracht där och hjälpte dem. Hur i helsike gick detta till? Det sägs att han som styrde klubben under denna tid egentligen inte alls var antisemit, men bara en karriärist som använt nazismen som en väg framåt. Man skulle kunna kalla honom Eintracht Frankfurts Oskar Schindler.
Detta blev ganska vanligt. Frankfurt har på senare tid kallats för 1940-talets ofrivilliga judebubbla där judar och slaviska folk fått amnesti utan att nazisterna egentligen vetat om det. Bland annat hyllade man 1934 Walther Bensemann, grundaren av omåttligt populära tidningen Kicker. För hans journalistiska bravader. Detta var man egentligen ensam om att göra i fotbollslandet Tyskland, mestadels eftersom Bensemann var jude.
Även om Frankfurt som klubb haft vissa framgångar med slavisk amnesti så bör även anmärkas att det finns tusentals exempel där klubben diskriminerat och helt tittat bort.Tidpunkter när klubben bara struntat i att se vad som pågått i hopp om att en ny tid ska komma så rappt som möjligt. Kanske har det även funnits tidpunkter under denna mörka tid i klubbens historia där Eintracht varit ledande i stadens diskrimineing mot slaviska idrottsmän. Att inte låtsas veta om är lika illa som att aktivt delta i mordet på 10 miljoner.
Med denna artikel vill jag inte alls mena att Eintracht är utom skuld. Tvärtom. Men det som jag vill peka på är att antisemitismen pågick precis överallt. Idrottsmän liksom fönsterputsare, alla var offer. Och om det redan var uppenbart så får artikeln fungera som en påminnelse. Om någon någonsin behövt påminnas om förintelsens vidriga handlingar och mänsklighetens kanske absolut mörkaste stund någonsin.
Idag minns vi. Imorgon njuter vi av gårdagens underbara seger.
