Reportage: När vi brände ned våra skepp i ett snöigt Köln
Helgen innan Lucia åkte undertecknad med tre vänner till ett snörikt Nordrhein-Westfalen i västra Tyskland. Tillsamman skulle vi få se bottenmötet mellan FC Köln och vårt favoritlag SC Freiburg i Bundesligas femtonde omgång. Trots – eller möjligtvis tack vare – väderförhållandena och de två lagens utsatta positioner i tabellen skulle detta komma att bli en minnesvärd, klassisk och historisk sammandrabbning.
Att följa efter hemmasupportrarna när man är på bortaresa och försöker hitta till fotbollsarenan är en taktik som vanligtvis brukar fungera. Bara ”go with the flow” och allting löser sig – brukar det vara. Den här gången slår dock planen slint, trots att jag frågade det äldre gänget som vi valde att följa efter om de verkligen skulle till FC Kölns hemmaarena, Rhein Energie Stadion. Efter att ha hoppat av regionaltåget vid Kölns centralstation vänder sig den yngste medlemmen av våra utvalda Köln-supportrar till mig och säger på obegriplig Kölsch-dialekt att de istället tänker ta en taxi till arenan. Lite halvt stressande frågar jag om han åtminstone vet från vilket ”Gleis” vi ska ta tåget ifrån, men jag får endast ”keine Ahnung” som svar och sedan skiljs vi åt. Kanske berodde deras beslut i att ta en taxi på att snön fullständigt vräker ned från den gråa himlen, och att de vill vara helt säkra på att de kommer fram till destinationen. Eller så kanske deras beslut hade sin grund i att de såg ut att vara extremt besvärade av att fyra svenska Freiburg-supportrar hade valt att skugga dem. Jag utesluter inte det senare alternativet i alla fall.
Hur som helst blir jag, min bror Fabian och våra två vänner kvar ståendes på Kölns centralstation. Efter att ha misslyckats med skuggningstaktiken väljer vi nu istället den genialiska strategin att titta i tidtabellerna, och tillslut hittar vi till rätt spår. Vi är alltså på väg till vad som ser ut att kunna bli vår traditionella årliga julmatch. Vid samma tidpunkt som nu fast ett år tillbaka i tiden så åkte vi till Freiburg im Breisgau för att gå på julmarknad och bevittna SCF:s möte med Darmstadt. I samband med matchen fick vi även möjligheten att träffa Freiburgs presschef Sascha Glunk och Freiburgs älskade och karismatiske huvudtränare Christian Streich, och det var en resa som på många sätt blev oförglömlig. Den här gången ska vi emellertid för första gången se en Bundesligamatch tillsammans med Freiburgs bortafölje, och vi förväntar oss inte direkt att få växla artighetsfraser med Freiburgs tränare. Förväntningarna ligger snarare på att vi kommer få se en hård kamp på fotbollsplanen. Dels på grund av väderförhållandena, men även då det för dagen är de två lagen som placerar sig allra längst ned i Bundesligatabellen som ställs mot varandra. Freiburg kommer till matchen med hyfsad form då man har tagit fyra poäng i de senaste två omgångarna mot Mainz och Hamburg. Sett över hela säsongen har dock SC Freiburg underpresterat, och taktiken att forma en fembackslinje har varit påfrestande för Freiburgs supportrar, då den allt för ofta bara har renderat i ett krampaktigt anfallsspel och ett virrigt försvarsspel. Nio gjorda mål och 25 insläppta säger väl allt. Om Freiburgs säsong har varit undermålig har Kölns varit fullständigt katastrofal. På ett drygt halvår har der Effzeh gått från att vara Tysklands kanske stabilaste klubb till att aspirera om titeln som Bundesligas sämsta lag någonsin. Tre poäng på 14 matcher och inte en enda seger säger allt. Det är med andra ord två lag som desperat behöver vinna dagens match för att komma tillbaka på rätt spår. När vi sitter i vår varma vagn i färd mot arenan och tittar ut genom fönstret kan vi se att snön fortsatt öser ned utomhus. Frågan är om det blir en match överhuvudtaget.
Efter att ha hoppat av vid någon station mitt ute i någonstans i Kölns utkanter, och sedan tagit spårvagn den sista biten, kommer vi tillslut fram till arenaområdet, trots vädergudarnas motvilja. När vi går till fots mot Rhein Energie Stadion får jag och Fabian ta fram våra paraplyer för att möta snön som på vertikalt vis blåser emot oss. Runtomkring oss ser vi Köln-fansen komma från alla olika håll. Några enstaka av dem sjunger och skriker ramsor, men de flesta går tysta med ryggen krökt och ansiktet riktat mot marken. I den här delen av staden kan man inte direkt känna den julglädje och feststämning som finns på marknaden i stadskärnan. För den delens skull känner man heller inte att det vankas fotbollsfest i Bundesliga, och det är väl egentligen inte så konstigt med tanke på att fotboll nuförtiden associeras med ordet förlust i staden Köln. Stämningen när vi går mot arenan är därför snarare att vi är på väg till vårt dagliga arbete på en militäranläggning i Alaska.
Väl inne på stadion blir det först käk. Jag och min bror Fabian nöjer oss med varsin bratwurst, medan våra två vänner lyxar till det med Kölsch-öl till korven. Vi är väldigt tidiga på arenan, det är cirka timmen kvar tills matchen börjar, men vi känner ändå att det är värt för att inte riskera att få usla ståplatser och för att även kunna fånga in så mycket som möjligt av matchstämningen tillsammans med de andra Freiburg-supportrarna. Sedan är det heller inte så att vi direkt missar något ute på stan. Idag är det söndag, och av någon outgrundlig anledning är det lag på att hela Tyskland ska stängas ned då. Efter att maten har inmundigats så styr vi kosan mot bortaläktaren. När vi tittar upp mot läktaren ser det vid första anblicken ut som att den är helt fullsmockad av Freiburg-fans. Vi ställer oss därför vid första ”bästa” plats, vilket i princip är allra längst ned på läktaren. Efter ett tag märker vi att det trots allt är ganska så dålig sikt från platsen vi har valt. Vi ser knappt målburen som står närmast, och inte heller en av hörnflaggorna. Därför väljer vi ganska snabbt att istället försöka hitta en plats lite högre upp på läktaren. Det visar sig, trots allt, vara väldigt enkelt att hitta nya och bättre platser, och det är nog inte så mycket folk på plats som man först trodde. Uppskattningsvis kanske vi är en 600 Freiburg-supportrar på bortasektionens ståplatser, och sedan är det säkerligen några hundra personer till som hellre sitter ned på det övre etaget. Från våra nya ståplatser ser vi att det nog var ett klokt beslut att byta platser. Hade vi stått kvar vid vårt första val hade vi nämligen hamnat mitt i Freiburgs ultrasgruppering, Corrillo Ultras. Jag tvivlar inte på att Corrillos medlemmar är trevliga, men med tanke på att det endast är Fabian och jag som talar och förstår tyska i vår lilla resegrupp så hade det säkerligen kunnat bli lite stel stämning när våra vänner inte ens hade sjungit med i de enklaste ramsorna. Dessutom håller ultrasgruppen ofta på med en konstig applådövning, som skulle kunna liknas med den mest avancerade morse koden, och där hade till och med jag och Fabian fått det svårt att hänga med.
Under tiden vi står och fryser häcken av oss i den nollgradiga kylan på bortasektionen arbetas det för fullt nere på fotbollsplan. Snön fortsätter att falla, och ett femtiotal funktionärer försöker göra planen spelduglig genom att skotta snö och måla planens linjer i rött. Funktionärerna skapar stora högar av all snö som skjuts undan över sidlinjerna, vilket i sin tur gör att de snöbollskastande Köln-supportrarna får obegränsat med ammunition när de försöker träffa Corrillo Ultras.
Nu är klockan 13:20, det är bara tio minuter kvar tills matchen börjar och det ligger oroande mycket snö kvar på planen. ”Vi får verkligen hoppas på att det blir någon match”, säger jag till den ena vännen. Bakom mig ser jag sedan att Fabian och den andre vännen står och pratar med några tyskar. Nyfiket frågar jag vad det är som händer. Tydligen har Borussia Dortmund fått en ny tränare, och han heter Peter Stöger. ”Skämtar du?”, säger jag förvånat till Fabian. Stöger var för en dryg vecka sedan tränare för det genomusla FC Köln, och nu hade han alltså tagit över Tysklands näst största klubb. Vad som annars är intressant är att de två motståndarlagen som Freiburg har spelat mot under de två åren vi har gjort vår julresa, har båda sparkat sina tränare omgången innan vi har åkt iväg. Förra julen sparkade Darmstadt sin Johan-Ulveson-look-alike-tränare, Norbert Meier, innan mötet med SC Freiburg. Nu hade alltså Köln avskedat Peter Stöger och ersatt honom med Stefan Ruthenbeck innan matchen med SC Freiburg. Med detta i åtanke funderar vi fyra Freiburg-svenskar därför på att besöka Münchens julmarknad och Bayern Münchens hemmaarena nästa jul.
När klockan väl har slagit 13:30 basuneras det ut från arenans högtalare att matchen skjuts upp en kvart på grund av det dåliga vädret. En stor gemensam suck av besvikelse ekar ut från hela arenan. Nu vill vi bara att den här matchen ska sättas igång. På planen ser vi att majoriteten av funktionärerna bara står och ser på medan ovädret fortsatt gör gräsmattan kritvit. ”Jobba på latmaskar!”, önskar jag att det denna gång kunde ropas ut ifrån högtalarna. Samtidigt vet jag att de redan har fått ett rejält tvåtimmars träningspass av allt snöskottande. Men i den takt som de jobbar i nu kommer matchen aldrig att kunna spelas.
Tiden fortsätter att gå och högtalarna säger ånyo att matchen skjuts upp ytterligare en kvart. Men plötsligt ser det faktiskt ut som att nederbörden börjar lätta lite. Och ytterligare några minuter senare hör vi oväntat nog det vackra ljudet av en säckpipa och 45 000 halsduksviftande ”Kölle-fans” som stämmer upp i Tysklands mäktigaste inmarschlåt, Mer Stonn Zo Dir. Medan spelarna i de två lagen gör sig redo och ställer upp sig i sina formationer diskuterar vi på läktaren hur matchen kommer att sluta. Med beaktning av vädret och lagens utsatta tabelläge gissar vi på att det inte direkt kommer bli någon sambafotboll, och lite skämtsamt resonerar jag och mitt sällskap oss fram till att matchen just därför säkerligen kommer att sluta 0-0 eller 4-4. Sedan hör vi domare doktor Robert Kampkas visselpipa tjuta. Nu är det äntligen tid för match.
Ingen av de två bottenlagen får igång något bra spel under de första fem minuterna. Stora snöfläckar ligger fortfarande kvar på fotbollsplanen och försvårar tillvaron för framförallt Freiburg, som vanligtvis är det mer bollskickliga laget. Istället börjar matchen med mycket närkamper och kämparvilja, vilket gynnar hemmalaget Köln. Symboliskt för inledningen är när Köln-försvararen Fredrik Sörensen får hela arenan att gapskratta genom att knuffa ut Marco Terrazzino över sidlinjen så att Freiburg-spelaren landar i snödrivorna. I det här skedet ser matchen mer ut som en av de där vintriga skolgårdsmatcherna (med många mulningar och krokben) som man hade under rasterna på lågstadiet.
Helt plötsligt vinner Köln sedan bollen på ett slumpartat sätt vid mittplan, och centralmittfältaren Jojic blir ägare av bollen. Serben tittar upp och slår bollen mot den kvicke Lukas Klünter som springer i djupled. Samtidigt halkar Freiburgmittbacken Philipp Lienhart på den blöta snön, vilket gör att Klünter blir helt ensam med målvakten. Framför målburen gör Klünter inga misstag, då han på ett retfullt manér skjuter bollen in i mål via målvaktens vänstra stolpe. 1-0 till Köln efter åtta minuter, och hemmapubliken blir helt vild i snöstormen! ”Vad fan gjorde Klünter där uppe, han är ju högerback”, säger jag besviket och förvånat till Fabian vid min sida. I den här matchen hade den nya tränaren Ruthenbeck fått en snilleblixt och startat Klünter som anfallare istället, och nu hade han fått utdelning direkt.
Precis som så många gånger förr under denna säsong hade Freiburg alltså startat matchen på ett olyckligt sätt. 1-0-målet skulle dock bara visa sig vara toppen på isberget av eländet under den första halvleken. Cirka fem minuter efter Kölns första mål kommer även det andra. Klünters anfallskollega, Sehrou Guirassy, stångar sig in i straffområdet, och väl där blir han undanknuffad av en klumpig Julian Schuster. Straff för Köln, och samtliga Freiburg-anhängare stönar missnöjt över att lagkaptenen Schuster kan agera så orutinerat. Köln-supportrarna gottar sig i sin drömstart, medan vi bara står och skakar på våra huvuden. Samtidigt händer något oerhört komiskt. På grund av all snö verkar straffpunkten ha ”försvunnit”. Domare doktor Kampka och tre Köln-spelare letar febrilt efter straffpunkten, men den går inte att finna. Köln-publiken anser det hela vara väldigt amuserande, men vi står bara och surar. Det hela slutar med att Kampka får stega upp elva meter, och återigen får jag känslan av att jag bevittnar en skolgårdsmatch. Schwolow försöker psyka Guirassy, men Kölns fransman är lika kylig som den kalla luften och lyckas sparka in bollen i mål från den mest skeva straffpunkten i historien. Fransmannen Guirassy saluterar den exalterade tyska publiken, och det står 2-0 till hemmalaget.
Direkt efter Kölns andra mål händer något som får mig att spontant bara skrika ut ”äntligen!”. Christian Streich tar nämligen sitt tokiga förnuft till fånga och ändrar taktik från den ständigt misslyckade fembackslinjen till en enkel 4-4-2 uppställning. Ut går olycksfåglarna Schuster och Lienhart, och in kommer anfallaren Kleindienst och mittfältaren Stanko, där den sistnämnde får vikariera som mittback. För mig blir bytena en symbolisk handling. Vi har bara spelat en dryg kvart och vi ligger redan under med två mål – men vi vill ändå vinna! Det var som om den spanske erövraren Hernán Cortés hade väckts till liv igen och förkroppsligats i Freiburgs tränare. När Cortés landsteg i Mexiko beordrade han sina mannar att bränna ned alla skepp utom ett. Genom att förstöra deras enda väg till reträtt var de spanska trupperna tvungna till att gå till attack och vinna över aztekerna. Den här gången var det Streich som gav order att elda upp fembacksskeppet genom att plocka av lagkapten Schuster och byta in ynglingen Kleindienst, och på så sätt ge Freiburg möjligheten att erövra ruinerna av Kölns hemmaborg. Nu skulle anfall vara bästa försvar, och det fick bära eller brista.
Konsekvensen av formationsbytet blir att Freiburg successivt får större bollinnehav. Från bortasektionen ser vi att Freiburg-spelarna närmar sig Köln-målet allt mer. Man kommer till farliga inläggslägen på Ravets kant, och Petersen får några halvlägen till följd. Med Corrillo Ultras i täten manar vi på SCF genom att sjunga ramsan schieß ein Tor für uns – gör ett mål för oss. Det känns bra nu, vi kommer närmare och närmare.
Till slut blir det även mål, men det är ett mål som får alla Freiburg-supportrar att gömma sina ansikten i vantarna. Kölns mittback Jannes Horn slår en diagonal långboll ut mot den sovjetfödde vänsterspringaren Konstantin Rausch, som i sin tur försöker nå den nye anfallstalangen Klünter med ett inlägg. Caleb Stanko, som alltså nyss kommit in, försöker agera räddare i nöden genom att på den hala gräsmattan glidtackla bort bollen med högerfoten. Den polskättade amerikanen träffar bollen, men han skjuter den på sitt eget vänsterknä på ett högst dråpligt sätt, och bollen hamnar i nätmaskorna för tredje gången denna dag. Självmål, 3-0 till Köln, och hemmapubliken skriker unisont ut ”KÖÖÖLLLE, AALAAF, AALAAF – KÖÖÖLLLE ALAAF!” i målfirandet.
Jaha, det här var ju jävligt kul, tänker jag. Här står vi helt frusna och stela i ett snöigt Köln, samtidigt som vårt favoritlag ligger under med 3-0 mot Bundesligas kanske sämsta lag någonsin. På avstånd kan vi se hur hemmaklacken mittemot oss gungar fram och tillbaka i ren lycka. Jag är avundsjuk på deras segerdans av två anledningar. Dels för att jag så klart hade velat att det var mitt lag som hade ledningen i matchen, men även för att jag fryser så förbaskat mycket och gärna hade velat bli lite varmare i kroppen genom att röra på mig. Samtidigt kan jag faktiskt också känna lite sympati för hemmapubliken. Det helvete som de har gått igenom under hösten, med uselt spel och ständiga förluster, är något som jag önskar att endast Stuttgart- och Bayern München-fansen ska få utstå.
Freiburg fortsätter att äga bollen, men det är Köln som skapar mest chanser genom kontringsspel. Jojic slår en ny djupledspassning mot Klünter, som ser ut att komma helt fri med Schwolow i kassen. Schwolow rusar ut, och lyckas sparka undan bollen till inkast i sista sekund, samtidigt som han får Klünter att akrobatiskt göra en misslyckad rondat. Det är centimeter ifrån att Schwolow får rött kort och att tragedin är total, men alla Freiburg-fans kan lättnande andas ut. Några minuter senare får vi istället till slut jubla. På en fast situation strax utanför straffområdet slår Ravet ett inlägg. Helt obegripligt nog så är det vårt anfallsess Nils Petersen som av alla blir helt fri på bortre stolpen. Med en volley som Zidane och Van Basten hade varit stolt över skjuter den store Petersen bollen upp i nättaket. Snön som har legat kvar uppe på Timo Horns målbur exploderar upp i luften, Nils Petersen knyter näven, och det står nu 3-1 efter 40 spelade minuter. ”Vi gjorde i alla fall ett mål”, säger jag lite halvt uppgivet till de närmsta omkring mig, eftersom vi inte direkt har varit bortskämda med dem under säsongen och då jag för stunden känner att en upphämtning är omöjlig.
Freiburg-spelarna där nere på planen fortsätter ändå att visa kämpaglöd och anfaller frenetiskt, vilket höjer oss på läktaren. Günter faller i Kölns straffområde men får inget gehör av domaren, och på läktaren hetsar vi upp stämningen genom att busvissla och sjunga ”Sport-Club Freiburg allez!”. Sekunder senare är Petersen nära att göra sitt andra mål för dagen, men han skjuter tätt utanför. När domare Kampka blåser för halvtidspaus står det 3-1 till hemmalaget, men otroligt nog känner vi ändå hopp inför andra halvlek. Två mål mot ett ängsligt Köln känns inte längre så omöjligt som det gjorde för fem minuter sedan. ”Om Freiburg bara får in 3-2 kommer Köln bli nervösa och backa hem”, säger Fabian till oss. Medan våra två medföljande vänner går ned till arenakiosken för att köpa den tyska varianten av glögg – Glühwein – stiger solen upp över Rhein Energie Stadion, och Tysklands kanske häftigaste arena får ett riktigt vackert skimmer över sig. Kanske denna dag ändå slutar bra för oss Freiburg-fans.
Andra halvlek börjar precis så som vi hade önskat oss: SC Freiburg tar tag i taktpinnen. Bortalaget har för det mesta hand om bollen och anfallsspelet är mer varierande nu än vad det någonsin har varit under säsongen. Freiburg befinner sig ofta på offensiv planhalva och man vinner många närkampsdueller. Samtidigt är Köln inte helt ofarliga i sina kontringar, och Schwolow får göra en livsviktig räddning på ett skott av Guirassy. Det känns direkt som att det i vilken stund som helst kommer bli mål, och antingen är det Köln som avgör denna föreställning, eller så tänds vårt hopp på riktigt av ett Freiburg-mål.
I efterspelet av en hörna från Ravet kommer plötsligt den inbyte ynglingen Kleindienst till en fantastiskt position, på kort distans till Timo Horn i Köln-buren. Gänglige Kleindienst skjuter i högra stolpens utsida, och chansen ser ut att ha försvunnit när bollen hamnar hos Köln-försvaret. Några Freiburg-spelare som har stannat kvar i anfallet på grund av hörnan sätter dock direkt in en press, och vinner tillbaka bollen utanför offensivt straffområde. Bollen sparkas ut till en ny hörna av en Köln-spelare och maniskt eldar vi på bortalaget i deras forcering genom att nästan skrika oss hesa. Nu kan det ske, tänker jag. Fransmannen Ravet slår in bollen igen, och med en kraftfull nick från Janik Haberer seglar bollen in i mål vid Timo Horns vänstra stolpe, helt otagbart för målvakten. 44 000 människor på arenan blir knäpptysta och panikslagna, och cirka 1000 personer på bortaläktaren blir euforiskt tokiga. Nu står det 3-2 efter 65 spelade minuter, och vi alla kan känna att något stort är på gång att hända!
Det är 25 minuter kvar av ordinarie speltid och jag känner mig både upprymd och lugn på samma gång, trots att vi ligger under med ett mål. Jag är nu helt övertygad om att vi kommer att vända detta, eller åtminstone komma ikapp till oavgjort. Efter SC Freiburgs andra reduceringsmål blir det än mer dominans från bortalaget. Vi vinner varenda närkamp nere på plan, hörna efter hörna skapas och Köln-spelarna får aldrig låna bollen. I matchminut 70 kommer Petersen helt fri med Kölns målvakt, men bollen sparkas bort av Jannes Horn på mållinjen. Hemmaspelarna känns helt vettskrämda, och det verkar smitta av sig på deras supportrar, då de kollektivt suckar efter varje misstag som görs. Samtidigt är det som att vi i bortaklacken, hänförda av Corrillo Ultras, tappert försöker skrika och sjunga, och pusta och frusta in kvitteringsmålet. Den psykologiska matchbilden hänger nu upp och ned i jämförelse med hur det såg ut för en dryg timme sedan.
Även om Freiburgs dominans är total så tickar klockan på i oroväckande hög hastighet. Det är ganska märkligt med fotboll. När man har tagit ledningen i en match vill man att domaren bara ska blåsa av den, och sekunderna verkar gå lika långsamt som på den monotonaste föreläsningen. Ligger man under i matchen känner man istället frustration över att tiden bara försvinner. Jag inbillar mig att Köln-supportrarna känner panik av det första scenariot, medan vi i bortaklacken upplever att vi befinner oss i en av Salvador Dalís tavlor där tiden smälter bort. Efter Petersens guldläge är det den för dagen briljante Yoric Ravet som är närmast ett kvitteringsmål. Fransmannen får iväg ett tungt skott utanför straffområdet, men Timo Horn mellan stolparna lyckas avvärja ytterligare ett baklängesmål för hemmalaget.
Freiburg fortsätter att hålla ett högt tempo i matchen. Man skapar hörna efter hörna och Kleindienst kommer till några halvchanser. Köln-spelarna är både mentalt och fysiskt utpumpade, och de går nästan bokstavligen på knäna – men det vill sig inte för SC Freiburg. Jag kollar snett uppåt över min högra axel. I närheten av arenans tak ser jag att klockan finns kvar där uppe. Snön har väl gjort att den inte har smält bort, men den har ändå tickat upp till matchminut 87 och tiden är snart ute för oss. Jag börjar verkligen tappa modet och tänker att det hela tyvärr inte kommer gå vägen. Jag oroar mig över att vi kommer få gå härifrån med känslan att vi var så nära en mirakelvändning, men att Köln till slut kunde reda ut stormen i snökaoset.
Medan jag föreställer mig att dagen kommer att sluta i moll så händer det plötsligt. Ravet slår en ny frispark, och bollen landar på Chicco Höflers fötter i straffområdet. Salih Özcan flyger in med både benen och försöker sparka undan bollen till ytterligare en hörna. Höfler drar dock undan bollen i sista stund och Kölns 19-årige tysk-turk träffar endast sin motståndare. Straff för Freiburg i matchminut 88! Förgäves vädjar Köln-spelarna efter Kampkas sympatier, medan hemmapubliken startar en visselorkan som säkerligen är riktad mot både domaren och deras egna spelare. På bortaläktaren är folk så klart glada, men det är ingen eufori över straffen. Jag antar det beror på att nervositet har tagit de flesta till fånga. Det är nu eller aldrig. ”Sätt den nu för i helvete!!”, skriker jag helt spontant ur mig. Nils Petersen lägger bollen på den nu återfunna straffpunkten. Den kölnska lynchmobben på andra sidan emot oss är nu helt förbannade mot allt och alla, och de försöker göra allt i sin makt för att störa Freiburgs anfallare när han förbereder sig. Petersen springer fram mot bollen och Horn dansar på linjen. Kölns målvakt slänger sig sedan åt höger – och ser att bollen går åt andra hållet. 3-3! Nu kommer lyckoruset till Freiburgläktaren. Alla hoppar av glädje, kramar om varandra och slår håll i luften med knutna nävar. Den är en helt sjuk känsla över Rhein Energie Stadion – som en mix av bröllops- och begravningsstämning. Än är matchen dock inte slut, och ganska så snabbt efter vår och spelarnas målfirande så gör alla sig redo för en ny anstormning. Vi genom att sjunga ”SC Freiburg allez” och spelarna genom att springa tillbaka till egen planhalva. Vi suktar efter mer.
De sista minuterna blir helt kaosartade. Kleindienst drar ned en Köln-spelare vid mittcirkeln och får gult kort. Frisparken lyfts in i Freiburgs straffområde, men bollen kan rensas undan. Sedan får både Kath och Petersen varsitt läge att tryck in ett mål för Freiburg, men ingen av dem lyckas. Det är mycket kamp nere på plan och inte mycket skönlir. Matchminut 93 får Köln återigen en frispark på mittplan. ”Tänk om de gör mål nu, vilket antiklimax”, säger den ena vännen till oss. Bollen lyfts in igen – men den rensas undan utan problem. Istället hamnar bollen i Freiburgs ägo och en kontring sker direkt. Den här gången är det nu en Freiburg-spelare (jag ser inte vem) som fälls vid mittplan och kontringen rinner ut i snön. Det är matchminut 94. Matchen ska egentligen vara slut nu, men domare Kampka låter Freiburg slå den sista frisparken. I samma andetag som vi sjunger ut ”auf gehts Freiburg schieß ein Tor” slår Ravet in bollen i offensivt straffområde. Från där jag står ser det ut som att en Köln-försvarare nickar undan bollen, som sedermera sparkas undan till inkast. Domaren blåser i sin visselpipa – och alla Freiburg-spelare börjar skrika av någon anledning. Jag fattar ingenting. Är det slut? Är det straff? Eller, va? Cirka 100 meter bort tycker jag det ser ut som att domare Kampka står och applåderar ironiskt. Den märkliga tanken att han applåderar spelarna för en underhållande match dyker upp i mitt huvud. Faktum är istället att Köln-anfallaren Guirassy av någon anledning har hoppat upp i luften som stålmannen, och slagit till bollen med högernäven. På läktaren får vi helt fnatt. ”Elfmeter? Elfmeter!”, säger Freiburg-tyskarna. ”Det är straff? det är straff!”, säger vi Freiburg-svenskar.
Nils Petersen – mannen som är älskad av hela staden Freiburg im Breisgau, mannen som missade den avgörande straffen i senaste OS-finalen för sitt Tyskland på Maracanã-stadion, mannen som också blev syndabock för Freiburg i Europa League-kvalet förra sommaren efter en sumpad straff – kliver fram för att få avgöra matchen med ett hattrick. Det är nästan knäpptyst nu på arenan. Alla täcker ansiktet med händerna. Petersen springer fram mot bollen, och skjuter i målvaktens högra hörn – Timo Horn kastar sig åt vänster och ser bollen smitta förbi in i mål. Hattrick! 3-4! Domare Kampka blåser av matchen direkt, det är slut, vi vände, vi vann. ”Jaaaaaaaaa!!”, vrålar vi alla ut på bortasektionen. Corrillo Ultras studsar upp på den höga betongväggen som hindrar dem från att storma planen. Vi står och hoppar och kramar varandra i den renaste glädje som finns, och i all segeryra försvinner mitt paraply för alltid. Den här gången är det vi som får bli varma av allt hoppande, medan Köln-supportrarna står helt paralyserade och fryser på sina platser. Freiburg-spelarna firar som om de har vunnit Champions League-bucklan och kastar sig glidande på planen. Sedan gör de dagens sista maxspurt, i riktning mot bortaläktaren, där ultras och vi andra står och välkomnar dem med sång, skrattattacker och intensivt applåderande.
Det är så här det känns att vara supporter till SC Freiburg, och det är så här det känns att hålla på Christian Streichs lag. Man pendlar mellan hopp, förtvivlan, glädje, eufori och frustration i varenda match på ett sätt som mina partiska ögon hävdar inte finns i någon annan klubb. Jag vill heller inte ha det på något annat sätt. Vi ska inte spela någon fembackslinje med krampaktigt anfallsspel och virrigt försvarsspel. Självklart kan jag uppskatta stabila 1-0 segrar i italiensk stil, men det är inte så fotbollen fungerar i Freiburg. Det är bättre att vi bränner ned våra skepp varje helg och går för seger. Det ska vara galenskap i sann Streich-anda – det är då vi är som bäst.
Efter tio, femton minuter av segerfestande drar sig de flesta bort från läktaren och ut från arenan. Köln-fansen är i apatisk chock ute på gatan när de går tillbaka till spårvagnsplatsen. Nu har de än mer krökta ryggar än vad de hade när vi tog oss till arenan. Det är nästan att det ser ut som att de ska göra en stor gemensam kullerbytta framåt. Om Jag ska var helt ärlig så är jag inte längre helt euforisk. Vi alla är snarare likt Köln-fansen i chock. Ingen av oss kan riktigt fatta vad det är som har hänt. I närheten av spårvagnarna står en man i röd-vitt utstyrsel och spelar Flower of Scotland på säckpipa. Det är vackert, men begravningsstämningen sveper in över snöiga Köln. Här är det inte tid eller plats för att fira en historisk upphämtning. Vi sticker istället till restaurang Bei Oma Kleinmann och försöker smälta vår kaotiska upplevelse med Kölsch-öl och en wienerschnitzel.
