Resereportage: Staden och klubben i våra hjärtan
I detta reportage åkte undertecknad, broder Ludwig, en förkyld vän och en frisk vän till Tysklands sydvästra hörn för att träffa SC Freiburg. I reportaget kan du bland annat läsa om hur Freiburg är som stad, vårt korta möte med tränaren Christian Streich, matchen mellan Freiburg och Darmstadt, samt om en hyllning till den person som är en stor anledningen till att undertecknad håller på SC Freiburg.
Wir sind zu Hause
Bussen svänger in på Freiburgs buss- och tågstation. För första gången på flera år sätter jag mina fötter på Freiburgersk mark. Den förkylde vännen och den friske vännen undrar om det är långt till hotellet, och jag förklarar för dem att det ligger väldigt nära stationen. Freiburgs innerstad är så pass litet att det tar max fem minuter oavsett var emellan man vill ta sig.
Det är mycket som går att känna igen när vi går mot Hotel am Rathaus. Som vanligt cyklar människor på gatstenarna i den bil-förskonade stadskärnan. Nära Freiburgs teater ligger fortfarande biografen, där jag en gång såg en dubbad James Bond rädda världen. De små bäckarna i innerstan, som kallas Bächle, slingrar sig fortfarande runt stans alla hörn. Till ens stora glädje ligger också den årliga julmarknaden alldeles utanför vårt hotellrum vid rådhuset.
Julmarknaden utanför Freiburgs rådhus. På samma plats hyllades Joachim Löw av cirka 3000 Freiburg-bor efter att Tyskland hade vunnit VM-guld 2014.
Efter att ha checkat in på hotellet, och lämnat bagaget, har det blivit dags att hitta en restaurang med gott käk till humana priser. Ett omöjligt uppdrag? Inte i Freiburg i alla fall. Här finns en restaurang som lever upp till kravprofilen med råge: Tacheles.
Det är lätt att, till en början, tro att Tacheles inte är mycket för världen. Restaurangen ligger under gågatorna, träbänkarna kan ge en lite sunkig känsla, och det är rätt så mörkt inuti lokalen. Men tro mig, skenet bedrar. Den förkylde tycker att man får en afterski-känsla av träbänkarna och Tv-apparaterna, som för tillfället visar en alpin skidtävling.
Det är dock mer än den gemytliga afterski-känslan som gör att man vill käka på Tacheles. Här finns nämligen schnitzlar i alla tänkbara och otänkbara varianter. Om man vågar kan man till exempel beställa en ”carbonara-schnitzel”, men om man vill ta det säkra före det osäkra så är det ”schnitzel laissez faire” som gäller. Maten är hur som helst fantastisk, och man blir garanterat frälst i denna himmel för schnitzel-dyrkare. Det finns helt enkelt ingen bättre restaurang i Freiburg om man vill ladda depåerna dagen innan en viktig fotbollsmatch.
Tacheles levererar som vanligt. Sallad ingår också, men den slukas snabbare än man hinner säga Inselhopf.
Hylla Klaus som hyllas bör
Det är ny dag, klockan är 11, solen skiner och marknaden utanför Münster är full med människor. Jag, Ludwig och den friske kompisen har tagit plats i kyrkans träbänkar. En del människor går runt för att beskåda kyrkans färgglada och figurrika fönster. En del väntar på att en sångkör ska börja sjunga om en halvtimma. En del tänder små stearinljus. Själv sitter jag och låtsas be att SC Freiburg ska slå Darmstadt, men framförallt sitter jag och tänker på anledningen till varför jag är en Freiburg-supporter.
De flesta fotbollssupportrar är nog eniga om att det är slumpen som avgör vilket lag man håller på. Vissa föds in i ett supporterskap. Vissa förtrollas av superstjärnor, och börjar hålla på en specifik spelares tillfälliga klubb. Vissa började säkerligen hålla på Wolverhampton efter att ha bänkat sig framför Tipsextra för första gången. För mig själv är det inget fotbollsrelaterat som är den främsta anledningen till att jag håller på klubben SC Freiburg. För mig har slumpen ett specifikt namn, och det är Klaus.
Visst, jag bodde endast fem minuter från Schwarzwald-Stadion när jag studerade i Freiburg. Visst, SC Freiburg gjorde en av sina bästa säsonger samma år. Visst, Christian Streich var och är fortfarande lagets tränare. Och visst, klubben tar hand om sina supportrar och engagerar sig i samhället. Men utan Klaus hade jag inte förälskat mig i staden Freiburg lika lätt, och därför hade jag kanske inte heller valt att följa SCF lika intensivt som jag numera gör.
Så vem är Klaus egentligen? När jag studerade i Freiburg hade jag förmånen att få ha Klaus som lärare i tyska. Det kan vara svårt att tro att det ens är möjligt, men enligt mig var Klaus en ännu mer karismatisk människa än vad Christian Streich är. Föreläsningarna liknade snarare ett skådespel än undervisning. Klaus var inte rädd för att imitera människor när han berättade olika historier, och han pratade snabbare än en Chris Tucker i storform. Inte heller var Klaus rädd för att berätta om egna livserfarenheter.
Att Klaus bjöd på underhållande föreläsningar säger inte allt om varför Klaus är värd att hyllas. Klaus var så mycket mer än en vanlig lärare. Han fixade boenden åt alla studenter. Han anordnade utflykter till Schwarzwald. Han tog med studenter till det lokala bryggeriet Feierling. Han tog med studenter på vinprovning dagen innan tentamen. Som avslutningsfest för sista terminen ordnade han dessutom med en grillfest vid studentområdet Stusie. Klaus var helt enkelt en sann Freiburgare, som kunde allt och mer därtill om staden han älskade.
För mig kommer Freiburg och Klaus för evigt att vara synonymer. Därför skär det extra mycket i hjärtat när jag tänker på att Klaus inte längre får dela med sig av sin kunskap och energi till nya studenter. Till mångas sorg gick Klaus ur tiden tidigare än förväntat på grund av en cancersjukdom. Men även om Klaus inte längre finns bland oss så kommer jag för alltid att känna en tacksamhet för allt han gjorde. Klaus kommer alltid vara saknad. Klaus kommer aldrig glömmas.
Freiburger Münster och marknaden utanför.
SC Freiburg och supportrarna
Klockan har slagit 13:00, och värmen är påtaglig. SC Freiburgs presschef, Sascha Glunk, har mött upp oss vid fanshopen utanför Schwarzwald-Stadion. Med ett glatt humör hälsar Sascha oss välkomna, överlämnar fyra SCF-halsdukar och frågor om resan har gått bra. Sedan går vi in på arenan och tar oss till planen.
SC Freiburg har haft Schwarzwald-Stadion som sin hemmaborg sedan 1954, men ganska snart kommer fansen inte längre kunna stötta klubben i denna del av staden. Sascha berättar om det som jag redan har läst i den lokala tidningen Badische Zeitung: SC Freiburg hoppas kunna påbörja bygget av den nya arenan nästa år, och om allt går som planerat kan klubben flytta in om tre år.
Jag säger det inte till Sascha, men själv tycker jag att det är ett väldigt tråkigt beslut att klubben ska flytta. Den nuvarande arenan ligger vid ett bostadsområde, från läktaren kan man se skogar som omringar arenan, och bakom arenan rinner floden Dreisam. Att kalla läget för idylliskt är nästan en underdrift.
Medan den förkylde och den friske tar bilder på varandra vid avbytarbänkarna fortsätter jag och Ludwig att snacka med Sascha. Till min förvåning får vi reda på att planen sluttar cirka en meter. Det är nedförsbacke till Nordtribüne, där hemmaklacken står och där SC Freiburg (vad jag har märkt) gör majoriteten av sina mål. Sascha pekar mot reklamskyltarna vid Osttribüne och säger att man faktiskt kan se höjdskillnaden.
Mindre förvånad blir jag när Sascha berättar att det serveras utsökt mat, under matcherna, i Freiburgs VIP-rum. Förutom att SC Freiburgs president, Fritz Keller, styr en fotbollsklubb är han även restaurangägare åt exempelvis Schwarzer Adler, som har haft en Michelin-stjärna sedan 1969. Med andra ord kan Fritz Keller med all säkerhet sin mat och sina viner.
Det är framförallt tack vare Sascha Glunk som vi fick chansen att träffa klubben. På den blågula reklamen i bakgrunden kan man se hur planen sluttar.
Innan den cirka 20 minuter långa pratstunden med Sascha är över har vi fyra svenskar även hunnit agera fotomodeller. Det är tänkt att det ska finnas en kort text i kommande stadionmagasin (till matchen mot Bayern) om svenskarna som skriver om SC Freiburg på Svenskafans. Att SC Freiburg tar hand om sina fans exemplifieras ytterligare innan vi tar tillfälligt adjö av Sascha Glunk. Presschefen räcker över två presskort så att både jag och Ludwig kan se presskonferensen efter matchen.
Väl utanför arenan hinner vi knappt ta på oss våra nya SCF-halsdukar innan vi återigen får vara med om Freiburgs engagemang i att sammanlänka supportrarna med klubben. SC Freiburgs egna FanTv-intervjuare går runt och frågar fans om deras bästa SCF-minne från 2016 samt vad man hoppas att klubben uppnår under 2017. Självklart slumpar det sig att även jag blir tillfrågad om att svara på frågorna, och efter lite tvekan bestämmer jag mig för att delta. Med en godkänd prestation framför kameran avklarad går vi sedan mot Dreisam för att vänta in matchstart.
Bakom Nordtribüne finns Freiburgs rofyllda skogar och stillsamma Dreisam. Bakom Südtribüne finns bostadsområden.
Tief im Süden isch unser Platz
Med en dryg timma kvar till matchen går vi återigen in på arenan. Förvånansvärt många har redan tagit plats vid ståplatsläktaren på Südtribüne, men på en resa som denna tycks turen inte ta slut. Precis bakom det ena målet hittar vi fyra platser med bästa tänkbara utsikt på denna del av arenan.
Tillslut börjar även kylan smyga sig på en i Freiburg – Tysklands stad med flest soltimmar. Men med två SCF-halsdukar runt halsen och en Glühwein som värmer går tiden snabbare än förväntat. Det är knappt man har hunnit smutta klart på den tyska varianten av glögg innan gåshuden sprider sig längs nacken då 22 000 tyskar sjunger ut sin kärlek till SC Freiburg när inmarschhymnen sätts på. Sen är matchen igång.
Den första halvleken utvecklar sig inte på det sätt som de flesta hemmafans hade hoppats på inför matchen. Freiburg får inte igång något passningsspel överhuvudtaget, och Darmstadt försvarar sig hela tiden med en samlad trupp. Det är faktiskt bortalaget som dominerar matchen rent chansmässigt. Darmstadt skjuter i stolpen och flera gånger är Freiburgs målvakt Schwolow nära på att överlistas. Men Schwolow håller tätt i en mållös första halvlek, där det just är Freiburg-skolade Schwolow som tilldelas flest applåder av hemmasupportrarna.
”Håll käften rasister - Öppna munnen mot rasism”. Freiburgs klack tog tydlig ställning efter att tränaren Christian Streich hade berättat om sin rädsla över näthatet mot flyktingar, vilket hade uppstått i samband med mordet på en student i Freiburg. (Här är ett klipp då Streich uttalade sig och en artikel som sammanfattar händelsen.)
I den andra halvleken kämpar sig Freiburg in i matchen. Freiburg får igång sitt passningsspel och Darmstadt blir allt mer försiktiga. I minut 55 utbryter ett stort jubel på arenan, men inte på grund av ett mål. Det är fansens favorit, Nils Petersen, som har börjat värma upp längs Südtribüne. I minut 63 äntrar anfallaren tillslut planen. Alla på arenan känner att Freiburg har något på gång.
Dessvärre ser det ut som att matchen ändå ska sluta mållöst. Niederlechner sumpar två jättelägen och allt tycks rinna ut i sanden… tills fyra svenskars tur spiller över på SC Freiburg. Efter en tilltrasslad situation i den 84:e minuten ”fälls” Petersen i straffområdet och domaren pekar på straffpunkten. Jag må vara partisk. Jag må vara halvt blind. Jag må ha stått cirka 100 meter ifrån situationen. Men i mina ögon var det en solklar straff… Nils Petersen sätter inte bara straffen hur säkert som helst, han sätter hela arenan i gungning. I glädjeyran omfamnas dessutom den förkylde och den friske av de glada och lite överförfriskade fansen bakom oss.
Slutminuterna blir en lång väntan på slutsignalen. Ett antiklimax är faktiskt inte långt borta, men bollen stryker endast ribban när Gondorf avfyrar en frispark i den 94:e minuten. Frisparken blir det sista som händer och Freiburg står till slut som segrare i en jämn match.
Var semestrar man i Sverige?
Efter att domaren har satt pipan i mun och visslat slut matchen knallar jag och Ludwig ner mot presskonferensen. Samtidigt går spelarna, som vanligt, ett varv runt arenan och tackar för fansens stöd. Supportrarna svarar med att ställa sig upp och applådera. När jag står bredvid en ordningsvakt, och letar i jackfickan efter de två presskorten, utbryter ett nytt stort jubel bland hemmafansen. Ingolstadt, en av Freiburgs främsta konkurrenter i nedflyttningsstriden, har besegrat RB Leipzig. Inte ens i sympatiska Freiburg kommer läsklaget undan den ilska som nästan hela Tyskland känner mot den andra nykomlingen.
Efter att jag och Ludwig har kommit in i presslokalen och satt oss ner, precis under Tv-kamerorna, sköljs jag av den surrealistiska känslan att vänta på en presskonferens med Christian Streich. Kanske blir detta ännu en i mängden av tränarens episka presskonferenser. Känslan att sitta och vänta på presskonferensen blir inte heller mindre surrealistisk när Freiburgs president, Fritz Keller, kommer in i lokalen för att kolla läget.
Någon särskilt episk presskonferens blir det dock inte. Denna gång behöver Streich inte hålla något tal om att rösta emot Tysklands främlingsfientliga parti AfD. Streich behöver inte visa upp någon statistik för att försvara sig mot anklagelser om att Freiburg spelar regelvidrigt. Tränaren behöver inte heller läxa upp journalistkåren om att Bundesliga-tränarna inte längre kan visa känslor på planen (eftersom Tv-kamerorna fångar upp allt). Ikväll skapar Christian Streich kort och gott inga stora rubriker, men likväl får han alla i lokalen att börja skratta. ”Allt vad jag säger är sämre”, säger Streich efter att Darmstadts tränare har gett ett utförligt svar på en fråga om den matchavgörande straffen.
Christian Streich (bredvid Sascha Glunk) besvarar journalisternas frågor efter presskonferensen.
Efter att journalisterna har fått sin tid med Freiburg-tränaren står vi tillslut några decimeter ifrån Christian Streich när han tar en kopp med vatten. Den pratglade tränaren tycks knappt vilja sluta prata med allt folk runt omkring honom. Tillslut hinner Sascha Glunk flika in att det finns två svenskar som Sascha vill presentera Streich för. Med ett brett och försiktigt leende hälsar Streich på engelska. Snabbt efter att vi har hälsat förklarar jag för Streich att vi kan prata tyska om han vill, och att vi går över till att prata på Streichs modersmål tycks få honom att bli än mer avslappnad.
Så vad pratar man egentligen om när man får den unika chansen att träffa en av världens mest intressanta fotbollstränare? Inte pratar man om fotboll i alla fall. Den sociala Christian Streich ger oss ingen chans att ställa någon fråga; han undrar varifrån vi kommer och var i Sverige vi rekommenderar att man semestrar.
Den korta tid vi får med Streich går fortare än fort. Jag och Ludwig hinner i princip bara ”övertyga” Freiburgs tränare om att Göteborg är staden att besöka innan Streich måste lämna oss. Det är istället Sascha Glunk som sköter fotbollssnacket, efter att vi sagt hej då till Streich. Presschefen tycker att det inte var någon höjdarmatch, men med tre fingrar i luften och med ett leende förtydligar Sascha vad som var viktigast: tre poäng. Efter att vi fått snacka av oss om matchen tackar vi Sascha Glunk för det varma mottagandet och allt vi fått vara med om. Sedan beger vi oss tillbaka mot hotellet.
På spårvagnen tillbaka mot innerstan kommer jag på en hemsk sak. Vi glömde ta ett kort tillsammans med Streich. I några sekunder känner jag en stor besvikelse över att ha gått miste om chansen. Sedan ler jag för mig själv och förklarar för Ludwig att det känns typiskt Streich. I hans närvaro glömmer man bort att han faktiskt är en av Tysklands största stjärnor i elitfotbollen. I hans närvaro känns han nästan som vilken vanlig människa som helst.
Ist es Training?
Det är lugnet efter stormen. Söndagens öppna träning efter gårdagens match är av det lättare slaget. Marc-Oliver Kempf och Maximilian Philipp kör individuell träning medan resten av spelarna är indelade i två lag som tävlar om att hålla bollen inom laget. Enligt mig känns tempot ganska högt, men Christian Streich ropar på spelarna att de ska höja tempot ytterligare.
Förutom jag, Ludwig och den friske står även några barn och föräldrar längs träningsplanen. Barnen väntar antingen på att få sina spelarkort signerade eller på att få ta kort med sina idoler. Vi svenskar fokuserar mer på hur laget tränar, och den friske drar slutsatsen att Nils Petersen inte hade platsat i korpen.
Efter en stund vid träningsplanen tar vi en promenad i närområdet för att visa den friske vännen var jag och Ludwig bodde när vi pluggade i Freiburg. På vägen möter vi en ung pojke som cyklar för allt han kan. Samtidigt som pojken trampar förbi frågar han – lite lätt andfått – om det fortfarande är träning. Både jag och Ludwig hinner endast få ur oss ett kort ”ja” innan killen har cyklat förbi, men i bakgrunden hör vi hur pojken fokuserat säger ”gut”.
När vi har gått ett varv i bostadsområdet och kommit tillbaka till träningsplanen står den unge cyklisten vid planens utgång. En efter en lämnar spelarna träningsplanen för att ta sig in i arenan. En efter en stoppas spelarna av pojken som vill ha sina spelarkort signerade. Tanken slår mig: vem behöver egentligen Lionel Messi eller Ronaldo som idol när det finns lokala proffs som Jonas Föhrenbach i närheten?
Nils Petersen har fullt upp. Förutom att spela in videoklipp med hälsningar till supportrarna tar Petersen tid för att signera de unga fansens spelarkort.
Die beste Brauerei der Welt
Med den tidiga fotbollsträningen avklarad har vi tid över till att uppleva några av Freiburgs sevärdheter innan den sista dagen i staden är över. Först och främst tar vi en promenad upp till Schlossberg – ett skogstäkt berg alldeles intill Freiburgs stadskärna. Trots att vi går lite fel, och trots att bergsbestigningen kräver en större fysisk insats än vad jag kom ihåg, så lyckas vi nå Freiburgs 33,27 meter höga utkikstorn. Upp hit tycks vår tur inte sträcka sig. Utkikstornet är stängt, och vi får bege oss ner mot innerstan utan att få ta del av den majestätiska panoramautsikten som tornet erbjuder. Som tur är finns det ändå fler utkiksplatser på lite olika ställen på berget. Promenaden upp för Schlossberg blir därför inte helt förgäves.
På väg tillbaka mot rådhusets julmarknad strosar vi genom Freiburgs gamla stadsdel, och jag frågar den förkylde om han hade tänkt sätta foten i Bächle. Legenden säger nämligen att den som ramlar i Bächle kommer gifta sig med någon från Freiburg (det är alltså inte så att man blir gravid och måste föda åtta barn som en gammal studiekompis en gång hävdade). Den förkylde väljer att inte doppa sin fot i Bächle. Men jag själv lockas mer och mer av att kliva i Bächle, så att man blir fast i Freiburg.
Här är en som går i Bächle och som tydligen redan är övertygad om att ett giftermål med någon från Freiburg är ett klokt beslut.
Samtidigt som mörkret faller över Freiburg strömmar allt fler människor mot julmarknaden. Här står tyskarna och trängs, käkar korv med bröd och lök, samt tar sig några Glühwein. Även vi svenskar provar den varma och kryddoftande drycken igen, och därefter hinner vi köpa Lebkuchen (tyskarnas pepparkakor) och godis med Glühwein-smak innan vi beger oss till världens bästa bryggeri.
Under de två tidigare dagarna försökte vi hitta platser på bryggeriet Feierling, men utan framgång. Med julmarknaden i staden blir Feierling ännu mer populärt än vanligt. Ikväll får vi dock återigen en släng av den tur som har omfamnat oss under hela resan, och vi får faktiskt ett bord för fyra – trots att den tre våningar stora lokalen i stort sett är full med öl-älskande tyskar.
På bryggeriet Feierling serveras också mat men schnitzeln är inte i samma klass som på Tacheles, vilket även den förkylde och den friske är eniga om. Att maten inte är Weltklasse spelar dock mindre roll när man även kan beställa en Inselhopf. Den som hävdar att det finns en godare öl i någon annan del av världen kan helt klart inte ha satt sin fot i Feierling. Sanna mina ord för det finns ingen godare öl än Inselhopf. Att den ofiltrerade ölen dessutom är ekologisk passar som handen i handsken i en miljömedveten stad som Freiburg.
Hausbrauerei Feierling med den närliggande miljön.
Innan kvällen och resans sista dag är slut hinner vi möta upp en tysk vän och hennes kompisar. Vi bestämmer oss för att gå någonstans där vi kan ta en öl. Självklart blir det att vi går tillbaka till Feierling. Om en schnitzel på Tacheles är den bästa uppladdningen på en vistelse i Freiburg så är en Inselhopf i sällskap med trevliga tyskar den bästa avslutningen innan man säger auf Wiedersehen till staden och klubben i våra hjärtan.
