Säsongens åtta utmärkelser: ”Bevisar att något är rejält ruttet”
Redaktionen summerar säsongen i form av åtta olika utmärkelser.
En enerverande och psykologiskt prövande säsong är äntligen till ända och vi supportrar ska nu försöka sopa minnena av den under mattan. Innan vi gör det ska dock vi på redaktionen, Filip Wollin och Samuel Zurawski, ge oss i kast med att sammanfatta den nyss avslutade säsongen.
Detta gör vi med hjälp av åtta olika utmärkelser – där det föga överraskande är stort fokus på det negativa.
Säsongens spelare
Filip: Fast än det visade sig vara förgäves har Simon Teroddes målskörd imponerat och främst under hösten skänkte han oss supportrar mycket glädje då han avgjorde flertalet matcher. Att han nu kommer lämna oss är oerhört dystert, för att ha Terodde i sitt lag i andraligan är lite av ett ”life hack”.
Samuel: Det givna svaret är givetvis Simon Terodde. Målkungen stod för 24 av lagets 71 mål och utan honom hade Hamburg troligtvis aldrig varit i närheten av någon toppstrid.
Säsongens talang
Filip: Man vill ju gärna svara Robin Meißner med hans fina prestationer färskt i minnet, men den talang som imponerat mest på mig är Stephan Ambrosius. Mittbacken har varit given under hela säsongen och gjort enorma framsteg i sin utveckling, där han tagit för sig mer och mer. Jag är en stor beundrare av hans uppoffrande spelstil och vinnarskalle. Tråkigt nog slet han av korsbandet för en månad sedan, men jag hoppas innerligt han lyckas ta sig tillbaka och komma upp i samma nivå som tidigare.
Samuel: För mig råder det inga tvivel om att det är Stephan Ambrosius. Den kompromisslöse mittbacken klev in i säsongen som ett oprövat kort, det skulle dock inte ta många matcher innan han blev den tydlige ledaren i mittförsvaret. Kan Ambrosius komma tillbaka i samma slag som innan skadan har Hamburg här en av seriens bästa försvarsspelare.
Säsongens överraskning
Filip: Jag kan inte påstå att jag hade förväntat mig att vi skulle promenera hem serien, men att vi med den sista omgången kvar att spela skulle vara helt avskurna från toppstriden hade jag faktiskt inte trott. På pappret fanns det inte några klubbar som på allvar skulle kunna konkurrera med HSV, men verkligheten visade sig vara annorlunda. Så ja, samtidigt som jag inte är förvånad över att en ny säsong i andraligan väntar är jag en smula överraskad att vi lyckats schabbla bort ännu en säsong trots att förutsättningarna inte hade kunnat varit mycket bättre. Snacka om att vara konfunderad.
Samuel: Hur sorgligt det än må låta, hur långt jag än gräver så hittar jag ingen positiv överraskning. Ska jag vara riktigt cyniskt så var säsongen i sin helhet allt annat än överraskande. Och paradoxalt nog är det kanske just det faktumet som är säsongens överraskning, att ingenting tycks förändras. För även om jag förväntar mig ett specifikt utfall – ingen uppflyttning i det här fallet – så är det en smula överraskande att Hamburg aldrig motbevisar mig.
Säsongens glädje
Filip: Här måste man tänka till ordentligt. Det är sorgligt att säga det, men den största glädjen jag känt den här säsongen var nog när det stod klart att Simon Terodde skrivit på en månad innan premiären. Då kändes det som att vi var oövervinnliga och man såg fram emot att seriespelet skulle börja. Därefter har det inte funnits särskilt många stunder då man känt glädjen sprudla i kroppen.
Samuel: I den femte omgången besegrade HSV ett bottentippat Würzburger Kickers med sifforna 3–1. Segern innebar att nordlaget hade startat serien med fem raka segrar – en fantastisk bedrift. I det här läget var jag uppriktigt glad. Allt såg så oförskämt bra ut och jag kände lukten av Bundesliga. Verkligheten skulle dock som bekant komma ikapp och resten är historia.
Säsongens besvikelse
Filip: Förutom det mest uppenbara, att vi återigen gick miste om uppflyttningen, är den största besvikelsen en av huvudanledningarna till att allt sket sig. Det jag syftar på är den bristande mentaliteten hos spelarna, som i flertalet matcher vikt ner sig totalt – vilket kostat oss många, många poäng. Trots att vi sett till kvalitet och erfarenhet haft en överlägen trupp har vi förlorat mot flertalet bottenlag och det bevisar att något är rejält ruttet.
Samuel: Att klubben aldrig orkar att resa sig när det blåser som hårdast. När formkurvan börjar att dala finns det liksom inget stopp, hela laget imploderar. Detta är mycket anmärkningsvärt och även fast vi har sett det ske både en och två gånger så är besvikelsen precis lika stor, om inte större, när det också sker en tredje gång.
Säsongens misslyckande
Filip: Efter att förra säsongen förlorat båda stadsderbyna mot St. Pauli hade man sett fram emot att utkräva ljuvlig revansch. Till och med de brunvita anhängarna hade förväntat sig att bli mosade, men så blev inte fallet. Höstens möte slutade oavgjort och returen i mars borta på Millerntor vann brunråttorna – återigen tack vare att spelarna i HSV saknade rätt inställning. Så en poäng på de fyra senaste derbyna lyder vårt facit och det är inget annat än ett monumentalt misslyckande.
Samuel: Misslyckanden var ingen bristvara den gångna säsongen, men derbyförlusterna tar nog priset. Att HSV inte heller i år lyckades att besegra sin värsta antagonist är självklart ett otroligt misslyckande, och det tynger verkligen mitt hjärta. Matcherna mot St. Pauli har blivit ytterligare ett kvitto på hur svårt Hamburg har att prestera under press.
Säsongens mål
Filip: Det har ju faktiskt blivit en hel del mål den här säsongen, men det är svårt att erinra sig något specifikt. Så därför väljer jag i stället ett mål som var betydelsefullt, och det var Aaron Hunts straff i säsongens första bortamatch då han avgjorde en minst sagt stormig tillställning mot Paderborn som slutade med en 4–3-seger tack vare att han på bästa sätt förvaltade straffen vi tilldelades under slutminuterna.
Samuel: Årets upplaga av Hamburg bjöd inte på många vackra mål. Ofta var det Terodde som stod på rätt plats vid rätt tidpunkt och mer eller mindre petade in bollarna. Men ett mål som jag håller lite högre än de övriga var Amadou Onanas 3–0-mål i matchen hemma mot Sandhausen. För er som inte minns så slank mittfältaren rakt igenom Sandhausens backlinje och avslutade med en vacker chip – en väldigt fin individuell prestation.
Säsongens match
Filip: Manuel Wintzheimer inledde målskyttet och tio minuter senare dubblade Terodde ledningen. HSV såg ut att gå mot en bekväm seger i säsongens första bortamatch mot Paderborn, men innan halvtidsvilan hade hemmalaget ofattbart nog lyckats vända till 3–2. När domaren blåste för slutsignal visade dock resultattavlan 4–3 till HSV tack vare veteranerna Terodde och Hunt, och även om det fanns mycket negativt att säga om matchen kändes det som vi gick en lovande säsong till mötes där spelarna vägrade ge upp oavsett hur mörkt det såg ut. Ack så fel jag hade...
Samuel: Det som gör mig speciellt förbannad när jag tänker tillbaka på året är det faktum att HSV faktiskt gjorde väldigt många starka insatser under säsongen. En som fastnade lite extra på näthinnan var hemmamatchen mot Osnabrück. HSV kom ut och fullständigt rullade ut bortalaget efter noter. Slutresultatet skrevs till sifforna 5–0 och i ärlighetens namn så hade knappt Osnabrück bollen på offensiv planhalva. Efter att ha tittat tillbaka på den här matchen så är det obegripligt hur Hamburg senare kom att falla mot exakt samma Osnabrück, det går över mitt förstånd.
