Skildring från en intensiv helg i Hamburg
Filip Wollin var under den gångna helgen på plats i Hamburg och delar nu med sig av sin intensiva – men händelserika – helg i favoritstaden.
Sedan jag lämnade Hamburg och Tyskland i slutet av juli förra året för att testa på livet på andra sidan Atlanten har besöken i min favoritstad gått att räkna på en hand. Under den gångna helgen var jag dock tillbaka igen och tänkte nu dela med mig av min intensiva helg i världens bästa stad.
Det hela tog sin början i somras när jag och min vän Christian träffades i Malmö över en lunch. Vi båda hyser kärlek till den tyska fotbollen, varav mitt hjärta som bekant slår för HSV medan Christians för VfB Stuttgart. Samtalsämnet gled ganska snart in på den kommande säsongen av 2. Bundesliga och det faktum att de två klassikerklubbarna skulle ställas mot varandra. Eftersom Christian aldrig tidigare sett en match på Volksparkstadion bestämde vi oss helt enkelt för att åka ner och se mötet – vilket gick av stapeln i lördags.
Hemmagjord grogg och storpublik i fjärdedivisionen
Tidig eftermiddag i fredags rullade min buss in i Hamburg och det var en ren och skär lycka att få återse staden efter att jag inte varit där sedan i somras. Jag och Christian sammanstrålade på Paulaner Wirtshaus vid Hauptbahnhof för en lättare tysk lunch i form av weißwurst och brezel – som vi givetvis sköljde ner med öl – samt skålade för att vi nu var på plats.
Därefter tog vi en liten rundtur i staden och hamnade på Ratsherrns bryggeri för ytterligare en öl innan det blivit dags att bege oss mot Wolfgang-Meyer-Sportanlage. HSV II skulle nämligen spela match mot Altona 93 och några tyska vänner till mig ville gärna jag skulle komma dit nu när jag äntligen var i Hamburg.
Väl framme möttes vi av en lång kö utanför idrottsplatsen som ledde fram till biljettluckan. Det skulle visa sig att en bit över tusen personer valt att spendera sin fredagskväll på att se en match i den tyska fjärdedivisionen. Alltså fler åskådare än vad en del matcher i Allsvenskan haft i modern tid.
Turligt nog hamnade vi av en slump bakom en kompis till mig i kön, som hade tagit med sig ett helrör korn och en stor flaska ljummen apelsinläsk av det billigare slaget. Så där stod vi och snackade om året som gått samtidigt som vi drack av hans hemmagjorda grogg i takt med att vi kom närmare och närmare den biljetförsäljande tanten i luckan. Naturligtvis accepterades inget annat än kontanter – precis som det ska vara på tysk mark.
Wolfgang-Meyer-Sportanlage (bara namnet gör en germanofil som mig knäsvag) är varken särskilt modern eller upprustad. Ståplatsläktaren består av staplade betongblock och har ett tre meter högt rosttäckt stålgaller placerat framför. Inte särskilt främjande för den som vill njuta av fotbollen, men ack så charmigt.
Själva matchen såg jag i ärlighetens namn inte särskilt mycket av, och speciellt inte den andra halvleken då jag mötte upp med mina vänner. Det jag dock kan säga är att Xavier Amaechi helt klart är en spännande spelare och det ska bli väldigt intressant att se vad HSV kan lyckas göra med honom. Engelsmannen stod för två av målen i 3–0-segern medan yttermittfältaren – med det smått kontroversiella efternamnet – Ogechika Heil gjorde det tredje.
En strålande uppladdning inför huvudnumret dagen därpå då HSV och VfB Stuttgart skulle göra upp med varandra. Därför avrundade jag och Christian kvällen med en sen middag i centrum innan vi begav oss till våra boenden för att sova. Jag visste att det var en lång dag som väntade och offrade hellre ett par öl på något inrökt kneipe för att kunna vara pigg och munter hela matchdagen.
Matchdagen tar sin början
Klockan tio på förmiddagen möttes vi upp på Hauptbahnhof och startade dagen med öl tillsammans med säkert närapå hundra andra fotbollsdyrkare. Plötsligt hade vi fått varsitt shotglas i handen fyllt med någon klarblå vätska. Vi tittade båda något undrade på mannen som serverat oss dem, varpå han svarar ”nur der HSV”. En motivering bra nog för att jag skulle skåla och tömma glaset.
En timme senare tog vi oss ner för trapporna och klev på S21-tåget med anhalt Stellingen. Precis som alltid är vagnarna proppfulla och jag och Christian hamnade några meter från varandra ombord. Några tyska herrar i övre medelåldern hade hört mig prata och gissade att jag kom från Nederländerna – vilket är allt annat än första gången. När de fick nys om att jag var svensk dröjde det inte länge förrän Marcus Berg kom på tal och plötsligt stod jag där med en långburk Flensburger i näven och snackade HSV. Det slutade med att jag fick ett visitkort av en av dem, som gärna ville träffas och prata mer nästa gång det vankades match.
Trots att matchen började så tidigt som 13:00 var uppslutningen god vid stationen. Ölen flödade och den tunga, tyska technomusiken dunkade som aldrig förr. Drygt en timme innan avspark började vi röra oss bort mot arenan och hamnade bredvid några gladlynta Stuttgart-anhängare som pratade med bred schwabisk dialekt. Ännu något jag älskar med Tyskland, att folk är sociala och inte räds för att ta kontakt med främmande människor.
Målkalas och stämning i världsklass
Det var med vanda steg jag tog mig upp till pressläktaren och blickade ut över den soldränkta planen. Äntligen var jag tillbaka på anrika Volksparkstadion och skulle för första gången på över ett år få se mitt älskade HSV. Hamburg bjöd dagen till ära på ett milt höstväder med en temperatur närmare 20-strecket. Desto stormigare skulle det snart visa sig bli på planen.
Nog var jag väl medveten om att saker och ting hade förändrats i anslutning till uppladdningen inför matchen. Ändock kändes det fel och märkligt att den gamla klassiska hymnen ”Hamburg, meine Perle” inte längre spelades. I stället var det Abschlachs dänga ”Mein Hamburg lieb ich sehr” som det rådde allsång till strax innan avspark.
Stämningen och atmosfären höll högsta klass och det gick inte att skymta en tom stol. Arenan var för första gången den här säsongen utsåld och Stuttgart hade ett stort bortafölje med sig som gav allt vad de hade för att mäta sig med Nordtribüne.
Vid det här laget känner nog de flesta som läser den här texten till att HSV vann mötet med hela 6–2 (!) och det känns onödigt att gå in på några detaljer. Mig veterligen har jag aldrig varit med om något liknande live och även om fotbollen inte var speciellt högklassig rent kvalitetsmässigt var underhållningen stor. Dock kan jag inte låta bli att uttrycka mitt missnöje gentemot VAR. Vid tre tillfällen valde domaren att använda sig av ”hjälpmedlet” och två av gångerna dömdes mål. Rätt ska givetvis vara rätt, men det är märkbart hur känslan med fotbollen försvinner. Således kan jag en gång för alla slå fast att jag är en motståndare till VAR så som det fungerar i dagens läge.
Förutom de tillresta Stuttgart-anhängarna och grannen snett framför mig på pressläktaren – som vid Martin Harniks mål fick en öl kastad rakt över sin dator – var det endast muntra miner på folks ansikten. 20 grader, en överkörning utan dess like och en helkväll framför sig i Hamburg – kan det bli mycket bättre än så? Jag skulle inte tro det.
En magnifik helg och återkomst
Christian och jag sammanstrålade utanför arenan och snackade igenom matchen på väg tillbaka mot tåget. En öl och en ny shot på samma bar som tidigare inne på Hauptbahnhof innan vi skiljdes åt då han skulle träffa några av sina tyska släktingar samtidigt som mina kompisar bokat bord på Altes Mädchen för att fira segern.
Otaliga öl, otaliga barer och otaliga skratt senare var jag fram mot småtimmarna tillbaka på mitt hotellrum där jag somnade med ett leende på läpparna. Under förmiddagen dagen därpå satte jag mig på bussen och lämnade Hamburg lika glad som jag varit när jag gick till sängs.
Jag hade inte kunnat önska mig en bättre återkomst till Volksparkstadion och trots att det blev en kort vistelse i Hamburg den här gången kan jag inte vara annat än helnöjd. Hamburg är staden i mitt hjärta och det känns alltid lika bra när jag får sätta min fot där.
Trots att jag inte träffat några av mina vänner på över ett år var det precis som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det enda jag kunde märka av var att min tyska blivit ringrostig, men det dröjde inte länge förrän den kom igång och snart kunde jag konversera nästan precis som under tiden jag bodde där.
De senaste dagarna har jag varit på ovanligt gott humör och känt att hela världen ler mot mig. Miljöombyte är oerhört viktigt för mig har jag lärt mig, och inte skadade det heller att HSV pulvriserade sin största konkurrent i striden om uppflyttning. Men bara en sådan sak som att folk efter en hel arbetsvecka självmant väljer att spendera sin fredagskväll med att se en match i fjärdedivisionen säger så himla mycket om Tyskland. I Sverige får man nästan tvinga folk att komma ut från sina hem, medan det i Tyskland uppfattas som ett konstigt beteende att sitta hemma, fastklistrad framför teven kväll ut och kväll in. I stället stöter man ständigt på människor man känner ute, vilket får mig att minnas tillbaka till min barndom när man bara behövde kliva ut genom ytterdörren för att snabbt finna sina kompisar som även de var ute och roade sig.
På torsdag bär det åter av till det förlovade landet. Då med destination Berlin för att dagen därefter åka till München för fotboll och gott sällskap. Planen är att jag ska skildra även den resan, men då med bilder – som jag dessvärre var dålig att ta under min tur till Hamburg.
