Frankfurt - Shakhtar Donetsk4 - 1
Skogen brann, Eintracht Frankfurt vann
Pang, pang, pang. Dra åt h*lvete, Peter Beuth.
Just efter besvikelsen kring det bortflugna tifot tystnad och börjat lägga sig började istället regnet falla över den ovala spelplatsen i Stadtwald. Ännu mer besvikelse gjorde tittare på alla plattformer oroliga inför vad som komma skulle. Men detta var bara början. Början på en ikonisk insats, början på en legendarisk kväll på Waldstadion.
Blicken flackade ut mot de strömmande folkmassorna. Det kändes i luften, kändes i marken att någonting extraordinärt skulle hända. Någonting kom, någonting skulle få tiden att stanna. Galenskapen laddade för att knocka Shakhtar ur verklighetens värmande barm, Shakhtar skulle vänta sig det största tifot arenan sett sedan den byggdes. Staden förberedde sig, UF 97 och Droogs var redan redo. Klisterlappar satt uppe, en sjuhelsikes stämning skulle komma att bevisa var vi stod i världsordningen. Vi skulle kunna omdefiniera den, våra fans skulle kunna komma att omdefiniera vår klubb. Dessvärre hände någonting annat.
På grund av händelser innan matchen, som en annan artikel kommer gå genom att ta ställning till, ställdes tifot in bara en timme inför match. Timmar, ja dagar, av arbete blev till sopsäcksfyllning och det var som om luften gick ur. Som tur var kunde fansen ta ett till andetag. I Andra andningen lyckades de framföra sitt Magnum Opus, en stämning utöver någonting alla sett. Hela staden var en klack, arenan var capo, Shakhtars knän skallrade av rädsla.
En pass snett inåt bakåt betydde 1-0, staden skrek av njutning. En handssituation mitt framför spanske domaren betydde straff. 2-0, Sebastien Haller, staden rymde från sina löften om ordning. I euforin hade alla glömt bort det dundertifo som skulle varit, den koreografi som försvann. I euforin betydde bara en sak någonting, Eintracht fucking Frankfurt och den kärlek som ömsesidigt delades på läktarna i Stadtwald denna torsdagskväll.
Andra halvlek började lite trevande. Fansen nådde inte riktigt upp i samma nivå som under stora delar av första halvlek, men det var vidare aktiv ståplats runt hela arenan. Om det fanns någon som frivilligt satt ner skulle den fått onda ögat av stående supportrar. Ett stående stigma skulle komma att definiera kvällen hela arenan var klack och Nordwestkurve var klackledare.
Så dök de upp på vår planhalva. Brasilianerna som med kvicka fötter och EXTREMT svaga ryggar (kalcium, ever heard of it?) skapade chanser. Vi kunde inte röra dem, för då blev det frispark. De lyckades skapa en press och ett momentum. De utnyttjade till slut detta och gjorde mål på Kevin Trapp, som eventuellt kunde ha tagit målet med lite tur. 2-1 och nu började paniken dyka upp hos fansen.
En ödesmättad stämning gav de flesta kalla kårar. Shakhtar fortsatte pressa, Eintracht försvarade tappert. Donetsk träffade ribban, Donetsk träffade ribban igen. Chocken hos fansen var total, man hadee ju detta i en säck. Eller? Sebastien Haller höll med. Efter en klockren korslöpning med bollhållande Kostic spelade han bort försvarare och den klappkassa Pyatov i Shakhtar-målet och gjorde 3-1 med drygt 10 minuter kvar. Den tryckta stämningen bröts av ett gutturalt avgrundsvrål som hade kunnat ta ner himlen, om den bara velat. Skriket hördes till Offenbach, men Kickers var inte där för att lyssna, då de spelade match i undersköna (?) Baunatal.
Ante Rebic tystade alla tvivel som fanns med 4-1 mitt framför Nordwestkurve. Saligheten var förkunnad, Eintracht Frankfurt var hemma.
En magisk kväll som bara kunde överträffas av en åttondelsfinal på Waldstadion. Staden laddar redan för att dra ner Inters pastaluktande pantaloner. Skogen brann, alla tvivel försvann. Eintracht Frankfurt vann.
