Summering: Inte vår vår
Summeringen fortsätter och vi kan sakteligen konstatera att säsongen verkligen inte gick som vi i januari väntat.
"Allt började med en skada." Låter som början på en väldigt skev roman av Peter Englund om slaget vid Poltava ur en sjukvårdares synvinkel. Men det handlar inte om Poltava, inte om Ukraina och bara på ett litet vis om någonting svenskt. Eintracht Frankfurts säong var egentligen aldrig påväg utför. Inte ens efter den komiska missen för Hradecky mot Leipzig, inte ens efter 0-3 i samma match. För matchen efter visade vi vilka vi var när vi slog Schalke med 1-0 på Veltins Arena. Matchen efter den vann vi hemma mot Darmstadt. Vi låg trea i Bundesliga och vi drömde väl alla någonstans om en säensationell vår och Champions League. Jag skrev artiklar om att det var nu vi skulle drömma, för vem vet när chansen kommer igen. Kovac tystade ner media och sade att man tar match efter match och så får vi se var vi slutar. En generell medvetenhet rådde i truppen, man visste hur snabbt allt kunde vända och att media snabbt skulle följa strömmen och glömma den fantastiska hösten. Sen kom skadan.
Vallejo låg ner och kved. Satan, tänkte vi väl alla, men nåväl- Hector kvitterade ju mot Hertha i slutminuten, han kan väl göra bra ifrån sig även framöver. Vi tänkte att bra nog back-up fanns och att vi åtminstone komfortabelt skulle nå Europa League. Likväl, min och de flestas naivitet inför Bundesligas osäkra natur straffade oss och vi började sakteligen falla. Och falla. Och falla. Och falla. Det fanns en tidpunkt då jag genuint var övertygad om att det fanns en grov risk för playoff ånyo. Det kändes genuint oklart och overkligt. Oklart., eftersom de flesta inte visste vad det var som hade hänt. Overkligt, eftersom det var en rak motsats till hösten. Vi funderade och klurade på vad som kunde ha gått fel. Inget svar fanns att finna, kanske fanns det inget svar alls. Kanske hade bara verkligheten kommit ikapp och istället för att supera på slottet med de fina gentlemännen satt vi i en vadderad cell, åt bröd och vatten oh fick diagnosen "bipolär".
En magisk höst och en självmordsbenägen vår ledde till en ganska medioker elfteplats och många fans hade totalt gömt alla goda tankar och glömt allt vad Kovac hjölp till med. Det fanns under en lång tid negativa röster angående hans framtid, någonting jag inte förstod ens ett uns av, ty vad han gjort för klubben under det knappa år är mer än vad många tränare klarar av under ett decennie.
Exakt vad var det som gick fel då? Främst handlade det om att vi inte bara tappade en mycket kapabel mittback, utan även tappade vår uppspelsfot från försvaret. Utan en duktig uppspelsfot i försvaret finns en stor risk att en 3-4-3, som vi spelat under stor del av säsongen, haltar betänkligt. Då saknar man länken mellan och det blir således ett glapp mellan försvar och anfall. Istället foick vi spela oss längs med kanterna, men där hade vi bara en spelare per kant. Så, när dessa spelare längs kanterna tappade bollen öppnades det upp bakåt och lagen hade ofta ett övertag i anfallet. Detta, tillsammans med fler skadir på försvar och mittfält, speciellt Abraham och Mascarell, gjorde oss sanslöst svaga i mitten och längs kanterna. Naturligtvis var det inget positivt att både Marco Fabian och Alex Meier samtidigt var skadade.
Uddlöst framåt och svagt bakåt, samt ingen som kunde hålla boll - ingen bra kombo.
En taktisk miss, skador på egentlgen alla nyckelspelare förutom ytterbackar och målvakt, samt en rigorös mängd otur ledde till en ond spiral och en hemsk vår. Men läget är vad det är, och vi är ju trots detta i en cupfinal...
