Vi sjunker som en sten mot havsbotten
Förlust mot bottenkollegan Mainz igår med 2-0. SC Freiburg är nu på kvalplatsen, och jag har aldrig varit så pessimistisk i min tro på framtiden för klubben från Schwarzwald.
Elände. Ren och skärt elände. Det går i dagsläget inte att beskriva den nuvarande situationen för SC Freiburg med något bättre ord. Ekonomin är visserligen fortsatt stabil, och ungdomsverksamheten går starkt framåt, men för A-laget är det en helt annan verklighet.
Efter att igår på kvällen ha bevittnat debaclet i Mainz, som slutade med en 2-0 vinst till motståndarlaget, steg jag upp i morse med den där gnagande känslan av att det är något som äter mig inifrån. En slags supporterbaksmälla man får efter somliga förluster som jag tror de flesta supportrar vet vad jag pratar om. Det är en känsla som jag naivt nog trodde att jag inte längre kunde få som supporter. Som en före detta Newcastle-supporter (nu endast sympatisör) har jag genomlidit likgiltigheten som ägaren Mike Ashley har svept in klubben från norra England med. Jag har för det mesta även lärt mig ignorera uppgivenheten som finns i mig som supporter till IFK Göteborg. Och jag har också tagit mig igenom Hamréns tragiska tid i landslaget. Med andra ord har jag, precis som majoriteten av alla supportrar, härdats rejält i mina känslor. Således har jag med åren blivit bättre på att sortera känslorna under och efter matcherna. Jag har därför sedan 2012 kunnat känna glädje, ilska, eufori, lycka och besvikelse när jag sett SC Freiburg - laget i mitt hjärta – spela fotboll. Men när domaren har blåst av matchen har jag inte låtit klubben påverka mitt sinnestillstånd – oavsett resultat. Jag är efter matchen tillbaka i verkligheten, vilket tack och lov nu för tiden är en lycklig verklighet. Därmed blev jag på ett sätt väldigt förvånad när den där gnagande känslan var tillbaka i morse. På ett annat sätt var jag dock inte speciellt överraskad.
Under de sex åren som jag har följt SC Freiburg har man nästan alltid spelat underhållande. Vissa matcher har varit mer defensivt präglade och andra mer offensivt, men det jag menar med underhållande är att man alltid har spelat med en passion och en vilja att åtminstone ge sig själv chansen att vinna över motståndaren. Men nu är det helt andra tider, och jag tror det är det som till slut har skapat den där gnagande känslan inom mig. Passionen är borttappad och det finns bara en paralyserande håglöshet kvar i laget. Vi spelar inte längre någon frejdig offensiv, och defensiven är för det mesta kännetecknad av passivitet. Detta är inte längre SC Freiburg som springer runt på fotbollsplanen, det är bara en dålig kopia. Det är ganska tydligt att det spelmässigt finns en identitetskris – för vi ger oss själva inte längre chansen att vinna matcherna.
Så som jag ser det ligger problematiken i Christian Streichs taktik. Han vill eller kan inte se att fembackslinjen inte fungerar för Freiburg. När laget ska försvarar sig faller man i knät på egen målvakt, vilket innebär att man måste tjonga iväg bollen när man väl återerövrar den. Taktiken har också inneburit att det inte längre finns någon tydlighet i vilka ytor som varje spelare har. Man vet inte vem som ska pressa eller ge understöd i försvarsspelet, utan alla står på hälarna och förväntar sig att någon annan ska göra skitjobbet. Offensivt finns det heller inga riktlinjer. När man väl har bollen är det ingen som söker kombinationsspel, utan alla gömmer sig eller tittar åt sidan.
Det finns även en problematik kring att Streich inte inser att truppen inte är anpassad för att spela 5-2-3. Stenzel fungerar inte som wingback. Höfler är alldeles för långsam för att täcka den ocean av yta han har ansvar för som defensiv mittfältare, och han är heller inte snabb nog i skallen som playmaker. Koch är talangfull, men han har inte erfarenheten av att spela på innermittfältet, utan han passar bäst som mittback. Haberer och Höler har inga passningsfötter eller någon flärd för att på egen hand kunna ge sig själva eller sina medspelare skottlägen. Och Petersen är bra, men han blir alldeles för isolerad på topp när det inte finns en tydlig anfallspartner kring honom. Samtidigt är det heller ingen av spelarna som tar ansvar för situationen och försöker skapa något lugn åt laget. Det är för många spelare som tappar huvudet och gör saker i frustration utan att tänka på lagets bästa.
Om man inte har sett Freiburg spela den senaste tiden är det bara att kolla lite snabbt på statistiken för att bli övertygad om det är ett kritiskt läge i klubben. I och med förlusten mot Mainz har Freiburg förlorat fyra matcher i rad, vilket är något som tidigare aldrig har hänt under Christian Streichs tid som huvudtränare. De senaste nio matcherna har laget vunnit en match och förlorat sex, och under denna period har man dessutom endast gjort fyra mål, och Nils Petersen har gjort tre av dem. Utöver Petersen har resten av laget alltså gjort ett mål på nio matcher! Och för att göra saken ännu värre har Freiburg endast vunnit en av de 18 senaste bortamatcherna i Bundesliga. Formen är alltså även på pappret usel, och målproduktionen är under all kritik. Jag skulle vilja säga att vi tyvärr just nu är Bundesligas sämsta lag. Med andra ord skulle jag vilja säga att vi i dagsläget till och med är sämre en Hamburg och Köln, även om tabellen inte håller med.
Christian Streich brukar metaforiskt prata om att han ska kasta i sina spelare i havet och se om de kan simma. Han är alltså i grund och botten inte rädd för att testa nytt och ge spelarna ansvar. Men när Freiburgs tränare glömmer att ta bort stenen som är knuten runt spelarnas fötter blir det jävligt svårt för dem att ta sig någonstans. De trampar endast vatten, och vi supportrar kan bara plågsamt se på när laget till slut tappar tron och sjunker mot botten för att drunkna. Jag brukar vara optimistisk i mitt supporterskap till SC Freiburg. Jag brukar tro på det bästa för laget. Men just nu är jag mer orolig för att Hamburg ska komma ikapp oss än vad jag är optimistisk att vi ska ta oss förbi Mainz och Wolfsburg. Vi har nämligen sjunkit så långt att jag inte längre kan se solen över havsytan. Spelmässigt är allt becksvart. Spelmässigt är allt bara ett stort elände.
