Colombia - Argentina del 2
Man kan tycka att rivaliteten mellan dem inte borde vara så hård. Länderna ligger på var sin ände av kontinenten och megaklassikern här är ju mellan Brasilien och Argentina. Dessutom borde Colombias största rivaler vara Ecuador och Venezuela, två grannländer som fotbollsmässigt är av samma storlek. Men så är det inte.
Matchen blåses igång och Argentina rivstartar. Med de offensiva megastjärnorna Messi, Tevez och framför allt Riquelme (fyra mål på tre matcher i kvalet, varav tre på frispark) samt defensiva spelare av högsta klass i form av Gago, Cambiasso, Zanetti, Milito och Demichelis spelar ”Los Celesteblancos” säkert i passningarna och med vassa djupledsbollar på framför allt Messi. Redan i första minuten testar han Colombias nummer ett ”San” Agustin Julio med ett vasst skott. Sen fortsätter dominansen – och Argentina visar varför de är nummer ett på FIFA:s ranking. Tevez skjuter utanför. Colombia spelar nervöst. Laget är ungt, de flesta spelarna spelar i de olika latinamerikanska ligorna. Dessutom är den nya ”rising star” Falcao, som spelar River Plate skadad efter Venezuela-matchen. Hans förmåga att göra sin gubbe centralt på plan saknas. Argentina fortsätter att rulla runt och publiken gör allt för att störa argentinarna – utan någon större inverkan. Argentinarna spelar nästan alla i europeiska storlag och är vana vid det här. De är alla för professionella för att psykas ut. Eller?
Minut 24 och plötsligt vinkar linjemannen på andra sidan plan. Han tillkallar huvuddomaren och säger ett par ord. Domaren går med bestämda steg ut mot Manchester United-stjärnan Carlos Tevez - och visar upp rött kort! Linjemannen har sett något ingen annan hade sett då bollen var på andra planhalvan, nämligen att Tevez gjort en Zidane, fallit för den colombianske högerbacken Bustos´ psykningar och slått denne i ansiktet. Omöjligt att se från där vi står men domaren är obeveklig. Carlos Tevez får lämna stadion till 50.000 människors burop och nidramsor. Publiken vädrar medgång och visslingarna som hittills dominerat byts ut mot Colombia-ramsor.
Men Argentina är fortfarande Argentina och fortsätter att trumma på. I 37:e minuten får då världens bäste spelare (?) bollen rättvänd och med fart. Messi bryter in i straffområdet. Med små kroppsrörelser och överstegsfinter gör Barcelonaspelaren bort tre colombianska försvarare och sätter bollen kallt bredvid den colombianske kaptenen Agustin Julio. Ett drömmål signerad en superstjärna. I tre sekunder blir El Campin knäpptyst innan publiken fortsätter att sjunga ”Olé Olé, Olá Olá – Que mi Colombia va a ganar!” ”Mitt Colombia kommer att vinna”. Men det ser ärlig talat mörkt ut. Argentina spelar av första halvlek och de få gånger Colombia attackerat har yttermittfältarna vikt inåt och tappat boll. Spelet är ängsligt och saknar geist. Trots att det är Argentina vi möter så är publiken missnöjt. Spelet är för dåligt. Tränaren ”profesor” Pinto får glåpord för att ha startat med spelare utan rutin och utan huevos (cojones). Under halvlekspausen är stämningen allt annat än vänligt. Den lilla klick argentinska fans som finns på läktarna bombas av föremål och svordomar. Den ljusblåvita-tröjan är som ett rött skynke för frustrerade fans. Och inte långt ifrån oss får kravallutrustad polis undsätta ett par vilsegångna argentinare som hamnat på fel läktare samtidigt som hela stadion ilsket ropar ”Fuera, fuera, fuera!” ”Ut med packet”. Jag tycker synd om de argentinare som rest så långt för att stödja sitt lag och får utstå det här, men som sagt: inte en jävel ska känna sej hemmastad här.
När lagen åter inträder på plan möts trikoloren åter av sång och av ramsan ”Si se puede”, ”Det är möjligt”. Publiken försöker ingjuta i sina hjältar att allt är möjligt. ”El profe” Pinto har dessutom gjort två byten. Ut med den tröge innermittfältaren och den inåtvikande högermittfältaren och in med kreatören Macnelly Torres och kämpen och ledaren Freddy ”Totono” Grisales. (När kommer vi få se Lars Lagerbäck byta ut Taco-Anders och Nicklas Alexandersson i halvlek mot Kennedy och Chippen?!?) Bytena har den inverkan som Pinto hoppats på. Colombia sätter igång ett kraftigt tryck som pressar ner argentinarna och ett skott går strax utanför stolpen. Men Argentina sätter igång bollen snabbt och Abbondanzieri hittar Messi på djupet som med all sin speed bryter in i straffområdet för att sedan göra ytterligare en kroppsrörelse mot mitten som helt ställer försvararen och ensam med målvakten skjuter han – utanför. Hela stadion pustar ut för att sedan håna Messi för sin miss. Hade han gjort mål där hade matchen varit slut. Men så blev det inte och Colombia fortsätter sitt snabba one-touch-spel, ut på kanterna och in mot mitten i luften och på fötterna. Stor regissör är inbytte Grisales. Chanserna avlöser varandra.
Publiken är i extas. ”Poropo-pon-pon el que no salte es argentino maricón”, hela stadion står på fötter och hoppar. Ingen vill vara en bögig argentinare, som ramsan säger. En dryg kvart in i andra halvlek får då plötsligt Colombia en frispark 25 meter från målet, ungefär vid målvaktens högra stolpe. Perfekt läge för en högerskytt. Har Colombia en sådan? Ja, brasilianska Gremio’s Rubén Bustos. Högerbacken som fick Tevez utvisad. Högerbacken som i lördags skruvat in matchens enda mål mot Venezuela från 30 meter. Inte en jävel bland publiken är tyst nu. Alla står upp och ropar ”Bustos, Bustos”. Bustos lägger upp bollen. Tar sin korta ansatts. Hela nationen står stilla, det känns som om ingen vågar andas… PANG! Över muren, skruvad utåt, precis vid krysset. ”El Pato” Abbondanzieri ser faran och kastar sej – men frisparken är alldeles för bra slagen. Han har ingen chans och bollen går i mål. Estadio Nemecio Camacho ”El Campin” exploderar i ett glädjerus. Hela Colombia exploderar. Folk kastar sej över varandra. På vissa håll ser man de ökända avalanchas – folk som kastar sej framåt på de som står nedanför, som i en snöskred.
Folk hoppar som galningar. Jag kommer på mej själv skrikandes “GOOOOOOOOOOL, GOL GOL GOL GOL!!!” Främlingar kramar om varandra. Lyckan är total. Vi har kvitterat mot Argentina. Publiken ställer sej upp och fortsätter med ramsan ”Si se puede”, ”Det är möjligt”. Jag trodde faktiskt att folk skulle vara nöjda med ett lika-resultat mot Argentina, men nej, publiken vill ha vinst. Vi är Colombia och vi spelar hemma. El Campin är vår hemmaborg och i bakgrunden ser man de mäktiga Andernas vackra siluett. Bogota ligger 2.600 meter över havet. Vilket land som än kommer på besök får det tufft att ta poäng. (Undantaget Bolivia som spelar på 3.700 meters höjd, fast de får ju utstå fansen i alla fall.) Allt detta vet publiken och de vet att matchen nu vänt till vår fördel. Argentina spelar med tio man och den tunna luften är inte lätt att handskas med. Jag har själv joggat i Bogota. Jag hann med ett halvt kvarter innan knäna kändes som bly och lungorna som eld. Dessutom har colombianska landslaget 50.000 extasiska fans på plan som aldrig tystnar, som bär fram laget med sina röster och 47 miljoner som sitter framför TV:n eller vid radion och lyssnar. Landslaget berör hela nationen. Fotbollen berör hela kontinenten. För en kort stund kan människor glömma sin tuffa vardag och sjunga, dansa, svära och skrika.
fortsättnng följer
