Besten är borta...
Smärtan efter förlusten genom straffläggning mot Australien i play-off kvalet 2005 har äntligen släppt taget.
Den där morgonen den 16:e november 2005, när returmötet mot Australien skulle kicka igång har förföljt mig och många andra uruguayaner/fans i över fyra år nu. Att vara så nära VM, endast för att åka ut på straffar är en känsla som är obeskrivlig. Man har suttit uppe natt efter natt för att se på/bevaka samtliga livsviktiga kvalmatcher under en period på över två år. Obeskrivlig glädje vid vinst, frustration över oavgjort och deprimerad vid förlust. Laget kämpar sig till en play-off plats, vinner första mötet hemma och andra mötet spelas borta. Spelarna kämpar som om det vore för deras liv, det blir sammanlagt oavgjort efter 180 minuter spelade. Förlängning sker, inget mål där. Det är straffar som gäller, det mest brutala av alla avgöranden. En miss här, en miss där, allt går så fort. Under den sista, avgörande straffen rullar dessa två års fotbollstittande förbi ens ögon, allt blod, svett och tårar. Sekunden senare är allt över, två års slit resulterade inte i ett VM-slutspel. Sånt tär på en.
Under fyra år nu har jag inte kunnat se tillbaka på VM-kvalet till VM 2006 utan att jag grämer mig. Så många toppspelare som inte fick vara med i VM den gången; Recoba, Forlán, Montero, Pablo Garcia, Dario Rodríguez etc, det kändes otänkbart men ändå var det ett faktum. Det har varit som en stor klump i magen som vägrat försvinna, en best som är fast besluten att hålla sig kvar hur mycket man än vill bli av med den, som en finne i röven. Alla dessa ”Tänk om?”-frågor man ställt till sig själv. Tänk om vi satt den chansen, tänk om vi vunnit den matchen etc, en mörk tunnel som aldrig blir ljus.
4 år senare...
Chansen fanns ju att det inte skulle gå vår väg denna gången också, då hade nog besten varit tvungen att bilda en fackförening. Men nu slutade play-off kvalet som det gjorde denna gång, det finns inga ”Tänk om”-frågor att ställa. I onsdags natt släppte besten ofrivilligt taget, den stora klumpen i magen är borta. Vinsten mot Costa Rica fick mig att kunna se framåt med glädje istället för bakåt med sorg, och väljer jag att kolla bakåt kommer jag nu istället ha goda minnen av just det här VM-kvalet, inte minst den avgörande matchen mot just Costa Rica. Vi är äntligen i VM igen. När Abreu gjorde målet samt när matchen blåstes av skrek jag som en galning, både av glädje och lättnad. Jag viftade med flaggan, tog mig för bröstet där AUF-symbolen var fastsydd på landslagströjan, till slut blev man tårögd..
Med tanke på att detta skedde när klockan var ungefär 2:00 på natten så finns ju alltid chansen att man blir vräkt av hyresvärden. Men en sak ska ni ha klart för er, kära läsare; Det skiter den här skribenten fullständigt i! Ty Uruguay är i VM, och inget, absolut inget i denna helt plötsligt vackra värld kan slå den känslan. Nu blickar vi framåt till VM 2010 hermanos y hermanas, det har vi gjort oss förtjänta av.
Hay que saltar!
Hay que saltar!
El que no salta!
No va al mundial!