Confederations Cup-bloggen: Den svårbedömda statusen
Jag såg senaste avsnittet av Eurotalk där turneringen jämfördes med italienska sommartitlar i försäsongsturneringar. Det är en svårbedömd turnering och även i Brasilien, eller framför allt i Brasilien, finns det alltid två sidor av myntet.
Å ena sidan är det ju en generalrepetition (läs om förberedelserna här). Å andra sidan en generalrepetition där inte målarfärgen på kulisserna hunnit torka, där det fortfarande sitter nålar i scenkostymerna och orkestern knappt fått sina nothäften. Å ena sidan är det inte på riktigt. Å andra levererar tidningar och magasin specialbilagor med allt inför turneringen.
Det som först och främst gör parallellen till att italienska, småtrevliga, kvasiturneringar orättvis är att Brasilien invigt nya arenor för 15 miljarder kronor. Femton MILJARDER kronor! Det har man aldrig gjort till någon åttalagsturnering förut, nej förmodligen inte till någon turnering alls. Det är dyrare än totalen för arenorna till både VM i Sydafrika 2010 och VM i Tyskland 2006. Helt vansinnigt såklart, men så är det. Brasilien är en federal republik där fem delstatshuvudstäder och det federala distriktet har möjligheten att visa upp sig från sin vackraste sida. Till VM nästa sommar ansluter ytterligare sex arenor som inte heller kostar gratis.
Statusen rent fotbollsmässigt är inte heller okomplicerad. Å ena sidan är det en internationell titel och flera tunga fotbollsnationer kommer på besök. Traditionen väger tungt här och att hälften av lagen är världsmästarnationer är inte oviktigt även om det var ett tag sedan Uruguay vann senast. Brasiliens dubbla titlar från Tyskland 2005 och Sydafrika 2009 höjer naturligtvis statusen i brist på tyngre titlar. Det är alltid viktigare när man vinner, fråga alla svenskar som bryr sig mindre om pingis idag än för tjugofem år sedan.
Å andra sidan är det en testturnering. Brasilien sparkade sin förbundskapten Mano Menezes som skulle ha VM-laget mer eller mindre klart till i sommar. Med Luiz Felipe Scolari, alias Felipão, började man om och laget jobbar fortfarande på att hitta rytmen. Nu får de träna ordentligt tillsammans för första gången under Felipãos ledning.
Jag har känslan att ju närmare vi kommit turneringen, ju mindre har det blivit på riktigt. Ju mer är det bara ett test. Med tiden har det blivit allt tydligare att allt inte skulle bli klart i tid. Det blir liksom enklare att leva med att man står med bara nästan klara arenor för femton miljarder och otränad personal om det ändå inte är nu det gäller.
Men i slutändan kommer städer att stå stilla och gatorna kläs i gult och grönt. Tror jag. För å andra sidan är det lite svårt att veta hur det kommer bli.
