Confederations Cup-bloggen: Fotbollsklassiker innanför brinnande spärrar
Alldeles strax är det fotbollsmatch igen, Italien-Spanien och sällan kommer TV-soffan kännas så mjuk.
Igår var det hårdare tag. Fotbollen som har tjänat som undanflykt från politik och korruption i alla år har plötsligt hamnat i centrum för veckor av hetsiga protester. Även om det på arenan snarast var teaterpublik var inramningen hardcore.
Det var med blandade känslor jag satte mig på bussen för de sex timmarna till den brasilianska stormens öga Belo Horizonte och den sydamerikanska klassikern Brasilien-Uruguay på Estádio Mineirão. Självklart ställde jag mig frågan: Vad är det värt för att se en fotbollsmatch?
Ganska mycket kom jag fram till.
Under hela tisdagen hade motorväg BR-381 som förbinder storstäderna São Paulo och Belo Horizonte stängts av brinnande vägspärrar som invånarna i förorterna satt upp. Det fanns inte på kartan att det skulle bli lugnare på matchdagen, men jag räknade med att min buss skulle vara framme innan folk hann vakna på fel sida. På SvenskaFans låg nyheten att matchen kanske skulle stoppas av polisen. Vad gör man om drygt 100.000 arga människor står utanför arenan och väntar efter matchen?
Beslutet var ändå inte så svårt i slutändan, går det åt skogen så har jag ändå varit med om ett historiskt ögonblick i Brasilien. Skadorna, vill jag inbilla mig, har trots allt varit mest av materiell art i ett land i mer eller mindre uppror. Även om det på sina håll varit konfrontationer mellan demonstranter och militärpolis där gummikulorna viner friskt.
Polisen hade lovat att demontrationerna inte skulle nå arenan och ett stort område runt Mineirão var avspärrat med krav på matchbiljett för passage. Folk kom timmar innan match för att inte fastna i manifestationerna och stämningen i det strålande solskenet var glad på barerna innanför polisens spärrar. Senaste landskampen på Mineirão mot Chile präglades av en (omogen) lokalpatriotism där supportrar från hemmalagen Atlético Mineiro och Cruzeiro buade år varandras spelare. Det sjöngs en del klubbsånger även på barerna, men på arenan höll man ihop. Även om det största jublet efter hemmamålen och Forlans missade straff kom när Atléticos lille supertalang Bernard byttes in.
Det väntade inga 100.000 på oss efter matchen. Organisationen var förberedd och 57.000 åskådare leddes ned till baksidan av arenan där bussar snirklade sig via småvägar för att komma undan våldet. Längst Avenida Antônio Carlos som vi undvek hade plåten och spånskivorna framför banker och butiker som jag såg innan matchen upp rivits bort och det brann på sina ställen.
Väl i trygghet tog jag mig ned på stan för en välförtjänt cervejinha (öl). Spänningen var spänd med ett halvdussin militärpoliser med gevär i vart och varannat gathörn. En karavan arméfordon rullade förbi. Men jag fick mig min öl till slut på en av stans mysiga små barer.
Min anspänning släppte, men Brasilien kommer vara på tårna länge än.
