Gästkrönika: Bländade av brasiliansk briljans
En nation som badar i solljus för att glömma månskenet, en annan som ser sin världsordning störas av den vackra fotbollen. Drömfinalen blev en uppvisning - nu väntar det riktiga elddopet för briljanta Brasilien.
Det är en av de bästa halvlekarna jag sett. Visst var vi många som hoppades på Brasilien, men vi var färre som verkligen trodde. För motståndet stod stora, starka Spanien - orubbliga och med sin systematiska automatik som förprogrammerar varje buckla till deras. När laguppställningarna rullade fram skakade vi på huvudet igen. Hur skulle medelmåttan Fred ha någon chans mot Pique och Ramos? Var skulle Neymars nerver ta vägen när han för första gången ställdes mot överjordiskt motstånd? Svaren vi fick: Fred behövde en enda chans för att göra två mål, Neymar förvandlade sig själv till överjordisk innan han omfamnade planeten.
Den brasilianska helplanspressen var befriande för publiken, bedövande för spanjorerna. För första gången på evigheter kunde vi skönja ordentlig oro i Xavis kroppsspråk och tvärstopp i Iniestas ringlande räder. Laget som kritiserats för att vara för ungt och oerfaret använde publikens dundrande dån som tändvätska. De glödde och brann för varandra, och de tillät inte Spanien få lukta på sedvanligt spelövertag. Doften av guld var för genomträngande, och Neymars näsborrar snappade upp skarpast aromer. Det är en av de bästa halvlekarna jag sett. I den hann Fred skyffla in 1-0 och Neymar skjuta den spanska flottan i sank. Det skulle bli ett till, det skulle bli en straffmiss och en spansk utvisning. Och när vi summerar uppvisningen ploppar frågorna upp, trots att vi precis fått svar på vad "o jogo bonito" kan göra mot tiki-takan. Handlingen är tydlig, konsekvensen luddig. Var det här bra eller dåligt för brasiliansk fotboll?
Triumfen är så tvetydig att jag både gläds med och oroar mig för brassarna som landslag, fotbollsnation och nation. När VM 2002 gick av stapeln var Argentina så förkrossande stor favorit att de kunde välja mellan tre bra spelare på nästan varje position. De åkte ut i gruppspelet. Många argentinare såg det ändå som något positivt. Nu kunde ingen VM-pokal smeta över landets djupa kris, nu var nationen tvungen att se verkligheten i vitögat. I Brasilien har demonstrationerna avlöst varandra. När kassakistan tömts för att bygga fotbollsarenor rasar nationen över att den uppåtgående utvecklingskurvan böjer sig själv mot avgrunden. Hur ska folket avnjuta solens segersken när natten tränger in med en måne som skildrar den bistra verkligheten? Vad spelar det för roll om Neymar utsmyckar palatset med präktiga ädelstenar när det inte ens finns väggar som skyddar mot fattigdomens vindar?
Å andra sidan sa ingen det bättre än Tupac: verkligheten är fel, drömmar är på riktigt. Igår blev drömmen förvisso verklighet, men behöll fortfarande sin förtrollande aura. Maracana ekade från start till slut, sände ut signaler över de sju haven att kronan återigen satt på rätt huvud efter femton dagars kamper mellan kontinenter. Det är dock för tidigt att säga så. I fem år har Spanien spelat ut motståndare, tystat tvivlare, packat hem pokaler i resväskorna. Trots att gårdagskvällen var vacker rubbar den inte världsordningen riktigt än. Spanien är fortfarande ensam härskare på tronen. Deras titlar väger tyngre och de har regelbundet presterat på en osannolikt hög nivå. De gulgröna? Det här var nog lika bra som dåligt för brasiliansk fotboll.
Det finns fog för folkets misstro. Försvaret håller världsklass, men från innermittfältet och framåt har skeptikerna gaddat ihop sig. Hur ska en bunt inbillande småbarn föra Brasilien till guld i hemma-VM? Småbarnen bryr sig inte. De pepprar in mål, följer den utomordentlige Scolaris spelidé och kombinerar utsökt presspel med obevekligt bolltrillande. Men ändå. Det finns en risk att brassarna blir övermodiga, att ungdomens entusiasm slår över till högmod. Varför vässa knivarna till VM när de redan sprättat upp världsfotbollens mest dominanta landslag? Brasilien måste behålla fötterna på Jorden. Man måste gå balansgången mellan eufori och realism, och fortsätta tämja sambaspelet med disciplin och oknutna nerver. Samtidigt kommer Scolari hålla ett vaksamt öga på Barcelona. Neymar måste finna sig tillrätta i klubben där han inte kommer vara superstjärnan, och hans första år i Europa blir brännande viktigt för hans prestationer i kommande VM. Han måste lyckas. Då, och bara då, kan Maracana lätta från marken igen om ganska exakt ett år.
När vi summerar det brasilianska bombardemanget ser vi en spansk flotta skjuten i sank. Och när striden om de sju haven nått sitt slut fattar Brasilien pennan för att rita om fotbollskartan. Det borde de inte göra riktigt än. Men nog fan ska de vara stolta över sin uppvisning. Det var sannerligen en av de bästa halvlekarna jag sett, och när brassarna slits mellan solens leende och månens ilska väljer de att dansa under stjärnorna.
