Confederations Cup-bloggen: Brasilien kräver segrar och svenska politiker
Det har varit en tumultartad vecka i Brasilien. Minst sagt.
De största demonstrationerna sedan 60-talet har rullat över landet. För det mesta har det gått lugnt till trots över en miljon människor i rörelse, men en del tråkiga scener gjorde att det italienska landslaget funderade på att åka hem.
Veckan har också bjudit på Neymars islossning i gulblå dress, en Fred som bröt en kort måltorka med två mål mot Italien och ett landslag med starkt självförtroende som åker till Belo Horizonte för att spela semifinal på onsdag mot (förmodligen) Uruguay efter seger mot italienarna som valde att stanna kvar.
Även om det i skrivande stund rullar helikopterbilder där kravallpolis avancerar i Belo Horizontes centrum efter dagens demonstrationer ser jag redan fram emot matchen. Jag skulle egentligen varit där idag också för att se Japan-Mexiko, men för alla er som tänker åka till VM nästa sommar: Underskatta inte Brasiliens avstånd och överskatta inte infrastrukturen.
Jag befinner mig i Pouso Alegre knappt halvägs på den nästan raka motorvägen mellan två av landets viktigaste städer. Ändå kunde jag inte hitta en förbindelse för att ta mig fram och tillbaka samma dag. Jag prövade alla tänkbara alternativ med byten och bil till närliggande städer. Även om jag lade in en övernatting med morgonbuss gick det inte ihop. Visst är det roligt med idrott, men totalt 36 timmars resa med hotell för att se 90 minuters betydelselös fotboll var över min gräns den här gången. 90 betydelsefulla minuter på onsdag är något helt annat.
Efter massprotesterna i flera hundra städer talade president Dilma Rouseff i tio minuter till nationen. Som ledare för en av världens ledande oljenationer lovade hon i ett svagt ögonblick bort varenda oljekrona till utbildningsväsendet. Dilma passade även på att be folk ta det lugnt under VM. Det brasilianska folket har tagit VM som gisslan och om inte politikerna tar tag i situationen har man visat vad som kan vänta nästa sommar.
På lördagsmorgonen var det demonstrationsdags i Pouso Alegre. Politiska partier är inte förbjudna, men högst oönskade i manifestationerna. Alla brasilianska flaggor jag saknat under Confederations Cup hade dammats av. Målen är otydliga och kraven på plakaten liknar ibland önskelistor. På skyltarna såg jag allt från krav på skolor med fifastandard (som syftar på Fifas dyra arenakrav) och import av svenska politiker (något som verkar ha blivit mode här då jag sett det flera gånger).
Det var lite samma känsla som efter ett praktgräl där luften rensats om man kan gå vidare. Det var skönt att se alla som högljutt proklamerade att VM kostat alldeles för mycket pengar. Sedan var det enklare att fokusera på matchen. Med grillat, chopp (fatöl) och i glada vänners lag. På arenan sjöng publiken nationalsången så att det dånade och laget visade upp den garra (glöd och motivation) som folket kräver. Alltid, utan plakat.
Trots allt kommer det ju ett VM så småningom.
