Tahiti eller hur hamnade vi här?
Förbundskaptenens mål är att hålla nollan i en halvlek, i någon av matcherna. Hur hamnade Tahiti i Confederations Cup?
En av de första gångerna jag stötte på Tahiti i fotbollssammanhang letade jag information om varför Paris norra förorters egen ”modfather”, Bertrand Burgalat, hade ett kompband som hette A.S. Dragon. Någon gång kring millennieskiftet bör det ha varit. Namnet visade sig komma från ett fotbollslag i Papeete, på Tahiti. Jag kom inte så mycket längre då.
Ett dussintal år senare, när nyheten om att Tahiti vunnit oceaniska mästerskapet pumpades ut förra sommaren, gick tankarna till 2009 års U20-VM i Egypten. Där var ju Tahiti med. Är den generationen på väg att slå igenom internationellt som seniorer?
Riktigt så vackert var det nog inte. Av de tidigare vinnarna i turneringen har Australien lämnat för att spela asiatiska mästerskapet istället. Nya Zeeland fanns kvar men åkte överraskande på pumpen i semifinalen mot Nya Kaledonien. 1-0 och en parkerad buss i finalen skickade Tahiti till Confederations Cup för att möta Nigeria, Uruguay och Spanien.
Åtta spelare från U20-VM finns med i truppen som rest till Brasilien. Alla i gruppen – utom en – är amatörer och spelar i det nationella seriesystemet på Tahiti.
- Matcherna håller CFA 2-nivå (franska division fem). Mellan Tefana och A.S. Dragon blir det något bättre, berättar franske världsmästaren från 1998, Lionel Charbonnier, för France Football. Han var förbundskapten för Tahitis U20-lag i Egypten och fortsätter:
- Några av spelarna arbetar, andra studerar. Att leva på fotboll finns inte här.
17 av de uttagna tillhör antingen A.S. Dragon eller Tefana.
Inför den förmodade festen börjar det smyga sig in en gnagande oro, det är lätt att se när spelare och ledare nu uttalar sig. Uppgiften riskerar att bli övermäktig. Vårens VM-kval slutade med fyra raka förluster. Tahiti parkerar på en 138:e plats på Fifas världsranking. Genrepet häromveckan, mot Chiles U20-landslag, blev till en mindre katastrof (0-7).
- Vi är de första amatörerna som deltar i en så stor världsomspännande turnering. Vårt mål är att lyckas hålla nollan i en hel halvlek, i någon match. Kan vi göra ett mål också så vore det fantastiskt, berättar nuvarande förbundskaptenen Eddy Etaeta.
Det finns många anledningar att följa underdogs. Själv har jag en speciell den här gången. 1999, samma år som jag flyttade till Frankrike, debuterande en ung anfallare i Nantes. Marama Vahirua har aldrig spelat i något lag jag håller på, men ändå varit en favorit som jag följt genom åren.
Inte så mycket för att hans mål gav Nantes titeln (2001) eller för att han räddade samma lag från nedflyttning året innan. Det har mer handlat om inställning.
Ett sjuhelvetes humör utanför planen – man minns särskilt ett par episka gräl med den koleriske förre Nice-tränaren Antonetti – kombineras alltid med ett oantastligt lagtänk på planen, trots att han är anfallare och förväntas stå för den sista gesten. Sånt sitter i generna om man är skolad i Nantes kollektiva fotboll.
Och så var det där med målgesten – den han egentligen är känd för.
(Här 2011 i Monaco-tröjan.)
I 14 år, efter vartenda mål, har Marama Vahirua gått ner på ett knä och paddlat fram sin målglädje. Allt som en hälsning till sina rötter och kanotkulturen på Tahiti.
Karriären är dalande och anfallaren har gått från den ”supersub” han var till bara ”sub”. Förra året lämnade han Frankrike och spenderade säsongen i Grekland och Panthrakikos.
I tidernas begynnelse gjorde han ett halvdussin U21-landskamper för Frankrike (hans kusin Pascal Vahirua spelade EM 1992 i Sverige med Les Bleus), men Marama är född i Papeete, på Tahiti.
Nu gör den 33-årige anfallaren sin första och sista turnering för Tahiti. Han är truppens enda proffs. Landet kommer inte att vinna någon match i Conderations Cup. Det är inget vågat tips. Frågan är om det ens kan klassas som ett tips? Om man lyckas hålla nollan i en halvlek spelar mig ingen större roll.
Skulle däremot Marama Vahirua någon gång få anledning att paddla fram sin glädje i Brasilien kommer det att falla åtminstone en liten glädjetår i en fransk tv-soffa. Det vore en nästan för perfekt avslutning på en lång och brokig karriär.
