Tahiti - Ett bestående minne
Nästa år kommer Confederations Cup vara en bortglömd turnering och man kommer knappt komma ihåg vilka som vann, men ett minne som lär bestå är Tahitis deltagande.
Confederations Cup är, och kommer troligtvis alltid att betraktas som, ett reklamjippo där värdlandet visar upp sin nation och sina arenor inför stundande världsmästerskap. Jag kommer knappt ihåg vilka som vann turneringen i Sydafrika 2009 trots att jag själv skrev det här referatet från finalmatchen. Men i år har vi fått se något utöver det vanliga, något som bryter av på ett fint sätt mot den i övrigt pengastinna fotbollsvärlden. Tahitis landslag, med endast ett heltidsproffs, ställde upp i Grupp B och blev stora publikfavoriter direkt.
Det var nästan så att jag blev lite rörd när Tahitis spelare, iförda sina röda bortaställ, och även ledare, grät när nationalsången spelades inför premiärmatchen mot Nigeria på Mineirão i Belo Horizonte. Just nigerianerna höll på att inte komma iväg alls på grund av bråk med förbundet om bonuspengar för att delta. Detta står i skarp kontrast till tahitierna som just då stod inför den största upplevelsen deras liv förmodligen kommer bjuda dem på. De var glada att bara vara där och deras glädje och kärlek till sporten märktes under premiären, och under hela Confederations Cup. Den brasilianska publiken jublade så fort de kom över till den offensiva planhalvan, och så fort målvakten lyckades göra en kvalificerad räddning. Stämningen kulminerade när Jonatan Tehau, en av tre bröder i truppen, nickade in reduceringen till 1-3 tio minuter in på andra halvlek. Sann fotbollslycka när den är som allra mest gripande och stark.
Nigeria vann senare som bekant med 6-1 men Tahiti hade vunnit publikens hjärtan och hyllades även inför matchen mot regerande världs- och europamästarna Spanien på självaste Maracanã. Fernando Torres skulle göra fyra mål när spanjorerna tog den största segern någonsin i För-VM då man vann med 10-0. Det är även den största segermarginalen i en officiell turnering arrangerad av FIFA. Trots det kom matchens största jubel när samme Fernando Torres slog en straff i ribban. Även i den avslutande matchen mot Uruguay, som Tahiti förlorade med 8-0, missade motståndarna en straff. Då var jublet om möjligt ännu större på grund av det faktum att Scotti inte missade målramen, utan det var istället målvakten Gilbert Meriel som räddade.
Förbundskaptenen Eddy Etaeta hade inför Confederations Cup lovat att alla hans spelare skulle få känna på att spela. Därför startade han med tre olika målvakter, varav alla lyckades imponera. Något annat som var roligt att se var att laget aldrig backade hem, utan istället satsade man allt framåt så fort bollen erövrades. Framförallt var de båda kantspringarna Steevy Chong Hue och Marama Vahirua, till vardags proffs i grekiska Panthrakikos, en fröjd för ögat.
Sällan har jag hållit på ett annat landslag, och glatt mig åt deras framgångar och lidit under dess motgångar, så intensivt som under Tahitis tre matcher i årets Confederations Cup. Glädjen vid målet mot Nigeria nådde ända hem genom TV-rutan, precis som empatin med den olycklige lagkaptenen Nicolas Vallar, som orsakade lagets första baklängesmål, som skadade sig senare i premiären mot Nigeria, och som orsakade straffen som, förvisso, den uruguayanske försvararen Andrés Scotti brände. Det var även stort att se de stående ovationer publiken på Arena Pernambuco i Recife bjöd mittbacken Teheivarii Ludivion på sedan han fått sitt andra gula och utvisats mot Uruguay.
Oavsett vilket lag som till slut vinner årets turnering kommer Tahitis insats vara det mest bestående minnet för mig. Fotbollen lever fortfarande trots att den styrs av pengar. Någonstans finns det fortfarande en passion och en kärlek till sporten som förhoppningsvis aldrig dör. Denna sommar gav Tahitis landslag mig hopp inför framtiden.
