Confederations Cup-bloggen: VM för vem?
När jag funderade på var jag skulle se första matchen i Confederations Cup tyckte jag att São Paulo lät som en bra idé. Storbildsskärm i största staden som dessutom kommer att inviga VM nästa sommar. Kommunen skrev på sin hemsida att man väntade sig 50.000 åskådare till Vale de Anhagabaú.
Upplagt för fest? Nja, inte riktigt. När verkligheten inte är som man tänkt sig blir man lätt lite besviken. Men det är ju det som är så kul med verkligheten och som gör att det finns anledning att lämna TV-soffan. São Paulo är inte som andra städer, den är lite mer av allt. Sydamerikas metropol stannar inte en lördag för en landskamp mot Japan i första gruppspelsmatchen. Det var glest med gula tröjor och på TV sade dem visst att det var 25.000 på storbildsområdet även om jag är lite skeptisk. Euforin var i vart fall inte på plats, även om det förmodligen blir bättre under turneringens gång?
I fredags däremot stannade trafiken på stans paradgata, Avenida Paulista, under protester mot arrangörsskapet i VM. Under parollen Copa para quem? (VM för vem?) tågade ett demonstrationståg genom staden i protest mot att människor vräks för att man ska kunna bygga nya arenor och de stora summor som läggs på mästerskapet när det pengarna behövs till så mycket annat. Även i Brasília med sin vansinniga arena för alldeles för många miljarder brann det bildäck och i övrigt ganska städade demonstranter tågade för samma ändamål.
På plats i Vale de Anhagabaú var det publik från en annan socialklass än de jag träffade på invigningen av Maracanã för ett par veckor sedan (om vi bortser från en kille som kommit lite vilse och frågade mig ”vilka är det som spelar”. Jag såg honom lite senare när vakterna försökte få honom att gå därifrån). Det var många som tydligt inte har råd med årliga tandläkarbesök och kanske tagit en eller annan drink för mycket under sina dar för att komma från armodet och det tuffa livet. Det var nog ganska många som kände sig väldigt långt från de glättiga TV-bilderna med skrikande medelklassungdomar på Estádio Nacional och en frejdig kommentator som hejade på: Olha a alegria do povo (titta på folkets glädje).
På tunnelbanan kom två småungar på i fem-sexårsåldern. De delade ut lappar där de bad om pengar eller matbiljetter för att kunna köpa ris och bönor till sina småsyskon. ”Gud betalar er dubbelt tillbaka. Det är bättre att tigga än att stjäla.” På vägen tillbaka genom vagnen glömde de kvar en lapp innan de kilade vidare. Lappen får representera kontrasten mot de storstilade miljardprojekten jag skrivit om i andra artiklar.
VM är inte för dem.
