Ryssland runt med Wollin: Den perfekta VM-upplevelsen
Vår VM-reporter var på plats under matchen mellan Japan och Senegal – där han fick besöka den remarkabla kortsidläktaren samt komma in på VIP-avdelningen utan behörighet.
Min första dag i Jekaterinburg inleddes som en ren och skär mardröm, men skulle vända tvärt och istället sluta i eufori.
Efter bara några timmar i staden hade det blivit dags för mig att bevittna min tredje VM-match på plats i Ryssland, och det mellan Japan och Senegal på mästerskapets mest spektakulära arena.
Min kompis från Hamburg hade anlänt efter att spenderat ett par dagar i Moskva, där han bland annat sett Belgien köra över Tunisien. Ben – som är hans tilltalsnamn – är en så kallad ”groundhopper”, vilket för den som inte är bekant med begreppet innebär att man reser världen runt med målsättningen att sätta sin fot på så många arenor som möjligt. Det här skulle bli hans fjärde arena under VM att besöka, och eftersom mitt boende var beläget drygt en halvtimme därifrån till fots valde vi att promenera för att samtidigt få en skymt av Rysslands fjärde största stad.
Innan avresa hade jag kollat upp lite kring staden, och bilden jag fick var att det skulle vara en grå och ganska dyster sådan. Men faktum är att det finns en hel del spektakulära byggnader att vila sina ögon på, och jag blev allt mer sugen på att göra en upptäcktsfärd under de kommande dagarna.
Väl framme vid arenan gick det inte att ta miste på vad det är som gör den till mästerskapets mest uppseendeväckande – och kanske till och med en av världens. För aldrig tidigare har jag sett en arena vars läktare på kortsidorna är byggda utanpå själva resten av arenan. Det påminner väldigt mycket om när en mindre klubb tvingas utvidga sin hemmaplans publikkapacitet och då reser en provisorisk läktare som enkelt kan monteras ner.
Eftersom vi var på plats i god tid innan avspark tog vi ett varv runt spektaklet. Själva huvudentrén har nästan en antik känsla över sig, medan resten av arenan liknar ett gigantiskt parkeringshus. Stora kontraster alltså, precis som med så mycket annat i det här landet.
Att gå och titta på fotboll i Tyskland innebär per automatik att man måste dricka öl både innan, under och efter matchen. Fast än att vi nu befann oss i ett annat land fanns det ingen anledning att rucka på traditionerna – förutom det faktum att det rådde alkoholförbud i hela Jekaterinburg från sen eftermiddag fram till strax innan midnatt. Dock gällde förbudet inte inne på arenan, och i kioskerna gick det utmärkt att införskaffa sig öl.
Solen sken på den klarblå himlen och temperaturen låg på runt 25 grader. Perfekt fotbollsväder, och humöret blev inte direkt sämre av den senegalesiska klack som tagit plats på den ena långsidan. I sina färgglada utstyrslar höll de igång under hela matchens gång med både sång och dans, vilket var ett uppfriskande element.
Jag och Ben hade våra platser på den ena kortsidan, men dessvärre inte på den utbyggda delen utan inne på själva arenan. Jag hade hoppats att vi skulle hamna på den externa läktaren för att kunna visa upp hur vrickad sikten är därifrån. Det skulle dock visa sig gå att genomföra efter att slutsignalen ljudit.
Själva matchen bjöd på stor underhållning med ett böljande spel och flertalet målchanser. Det var ständigt något som skedde och inte för en sekund kände jag tristess. Helt enkelt en perfekt mästerskapsmatch och upplevelse.
Eftersom vi båda ville ta oss upp på den externa läktaren gjorde vi också det. Längst uppe på läktaren ställde vi oss och blickade ut över vad som såg ut att vara en stor projektorduk samtidigt som staden tornade upp sig på sidorna. Utan tvekan den mest surrealistiska vy jag varit med om på en arena.
När vi kände oss klara med att knäppa bilder och bara insupa atmosfären och utsikten tog vi oss ner på markplan igen. Dock var vi inte färdiga med vår vistelse på arenan. För först skulle vi också besöka VIP-avdelningen där det serverades plockmat och dryck utan kostnad.
Hur vi gick till väga? Jo, utanför utgången stoppade vi ett par japaner och frågade om vi kunde få deras armband – som ger tillträde till VIP-avdelningen – som en souvenir. Det fick vi också, och med ett sådant runt handleden var det bara att traska in utan några som helst problem.
Det kändes nästan för bra för att vara sant, men ibland är saker och ting inte svårare än så.
Därefter hamnade vi bland annat på ett möte för volontärerna samt hos säkerhetsvakternas central innan det bar vidare ut i Jekaterinburg-natten. Förvånansvärt många hanterade engelskan riktigt bra, vilket förvånade mig med tanke på var staden är beläget och hur det tidigare varit i de andra städerna.
Hur som haver kan jag inte beskriva det hela som något annat än en perfekt VM-upplevelse. Matchen var sevärd, arenan spektakulär och att få tillgång till att besöka både den remarkabla kortsidan och VIP-avdelningen var som grädden på moset.
Utan tvekan den roligaste dagen under min vistelse i Ryssland, som dessvärre lider mot sitt slut. Men än är jag på plats och efter att ha fått sova ut en aning kommer jag framöver bli mer frekvent i min rapportering härifrån. I morgon är det som bekant dags för Sveriges sista gruppspelsmatch när man ställs mot Mexiko, men innan dess ska jag utforska staden och se vad den har att erbjuda förutom en arena som minst sagt sticker ut från mängden.
