Ryssland runt med Wollin: Det förunderliga paradiset
Idrottsstaden Sotji växer så det knakar och även om det finns en del som förbryllar vår VM-reporter har han överlag bara positiva saker att säga efter sitt besök där.
Det var några dagar sedan jag lämnade Sotji bakom mig för att fortsätta mitt mästerskapsäventyr i Jekaterinburg. Trots det har jag ännu inte släppt den förbryllande kuststaden, som av någon anledning föll mig i smaken.
Solens första strålar hade börjat leta sig upp över bergstopparna när mitt flyg susade in över de folktomma stränderna. Dagarna dessförinnan hade jag spenderat i Nizhny Novgorod, och längtan var stor efter att få sätta min fot i Rysslands sydligaste stad.
Eftersom jag anlände mitt i natten var jag tvungen att ta en taxi ner mot centrum, där mitt boende var beläget. Det första som mötte mig när jag klev ut genom flygplatsens skjutdörrar var en gigantisk OS-logga.
För den som inte kan sin idrottshistoria var det i just Sotji som vinter-OS hölls för fyra år sedan, och det mästerskapet ligger till stor grund för att staden ser ut som den gör i dag – vilket jag kommer komma in på längre fram i texten.
Efter att ha fått sova några timmar gjorde värmen sig påmind och istället för att ligga och dra mig snörade jag på mig skorna och begav mig ut för att se vad staden hade att bjuda på.
Exotiska växter och fasader med flagnande färg gick att skåda i vilken riktning jag än tittade, och det påminde mer om en slumpvald stad vid medelhavet än det Ryssland jag tidigare sett i form av Moskva och Nizhny Novgorod.
Ett stenkast från mitt boende tornade de milslånga stenstränderna upp sig, vilket osökt fick mig att minnas tillbaka till min vistelse i Nice för två år sedan. Om det inte vore för språket och skyltarna skrivna med det kyrilliska alfabetet hade jag aldrig trott jag befann mig i Ryssland om jag blivit placerad i staden utan vetskap om var jag var någonstans. Och faktum är att det är precis att Sotji tillhör Ryssland, då det gränsar till Georgien och den krigshärjade republiken Abchazien.
Förutom svenskar och tyskar fanns det gott om inhemska turister på stränderna och det intilliggande promenadstråket med sina många barer och restauranger. Sotji har sedan långt tillbaka i tiden varit ryssarnas semesterparadis, och det är fullt förståeligt varför det vimlar av hotell. Dock har en stor del av dem tillkommit under de senaste tio åren i och med att både vinter-OS och fotbolls-VM anordnats i den förhållandevis lilla orten med strax över 400 000 invånare.
I samma sekund som det stod klart att Sotji tilldelats de olympiska vinterspelen före sydkoreanska Pyeongchang påbörjades en rejäl upprustning av hela staden och de närliggande områdena. Över 80 miljarder kronor spenderades på att få Sotji i gott skick nog för att stå som värdstad och aldrig tidigare har ett mästerskap varit så bekostat.
Helt problemfritt har det inte heller varit, och stora protester har genomförts av lokalbefolkningen – men det utan något gehör. Istället har de fått inrätta sig efter det ryska herraväldets önskemål och många familjeliv har slagits i spillror.
Det är dock inget som märktes av under min tid i staden, utan det mesta kändes frid och fröjd. Samtidigt har det passerat över tio år sedan upprustningen tog sin början och även om det fortfarande byggs friskt har troligtvis de flesta förlikat sig med att det gamla Sotji är och förblir ett minne blott.
Än finns det platser och byggnader som härstammar från förr, men överlag är det en helt ny stad som växt fram. Åtminstone i området vid namn Adler, som jag höll till i, som är ett av fyra distrikt. Istället för att växa inåt i landet sträcker sig staden längs med kusten och har fått smeknamnet ”världens längsta stad” då den är över 15 mil lång.
Huvudsakligen är det buss som gäller för att ta sig runt om man vill nyttja kollektivtrafiken, men det finns även tågförbindelser mellan tre av distrikten.
Förutom de många idrottsmonumenten och anläggningarna är sevärdheterna överlag få. Jag förmodar att det grundar sig i att staden som sagt mer eller mindre är ny då det tidigare i stort sett endast fanns stränder och hotell.
Sevärdheter klarar man sig dock utan, för det är inte i första hand därför folk beger sig till staden. Det tropiska klimatet och de magnifika miljöerna med inbjudande stränder och storslagna bergskedjor räcker gott och väl att vila ögonen på, och jag hade mer än gärna tagit mig upp till bergsorterna där omgivningarna tydligen ska vara något utöver det extra.
Så även om det är en ofärdig stad som håller på att ta form, och som sannerligen är förunderlig, föll den mig väl i smaken. Med över 300 soldagar om året och sällan så mycket som en snöflinga att skymta känns det som att det är en fridfull tillvaro för invånarna som bor där året om.
Jag återvänder mer än gärna i framtiden för att se hur mycket staden hunnit förändrats, såvida det inte är en fasad Vladimir Putin försöker bygga upp om att Ryssland är på frammarsch, för att sedan efter sommarens fotbollsfest låta den förfalla likt många andra mästerskapsstäder gjort världen över. Det får framtiden utvisa, men jag lämnade i alla fall Sotji med en positiv känsla och måsta säga att den gjorde ett väldigt gott intryck på mig.
