Ryssland runt med Wollin: En dos av verklighetens Ryssland
Vår VM-reporter återger sitt besök i Nizhny Novgorod, som bjöd på en hel del insikter och gav en mer rättvis bild av hur verklighetens Ryssland ser ut.
När jag skriver den här texten sitter jag på Moskvas södra flygplats i väntan på mitt nattflyg till Sotji – semesterparadiset på den ryska rivieran intill Svarta havet. Därmed har jag lämnat Nizhny Novgorod bakom mig, och tänkte därför i den här texten avhandla min upplevelse från Rysslands femte största stad.
För den som inte hängt med i svängarna tog min resa sin början i Moskva för nästan exakt en vecka sedan innan jag begav mig till Nizhny Novgorod. Jag blev positivt överraskad av huvudstaden och kommer inom en väldigt snar framtid göra en detaljerad sammanställning av min sejour där. Men först ska jag alltså introducera er för Nizhny Novgorod – som gav mig en mer rättvis bild av Ryssland.
Fram mot kvällskvisten i söndags landade mitt flyg och förutom mig var det säkerligen minst 30 andra svenskar ombord, som också tagit sig till staden för att dagen därpå bevittna Sveriges premiärmatch mot Sydkorea. Mina reflektioner från min vistelse därifrån går att ta del av HÄR.
Fast än jag av en kompis fått tips om att införskaffa mig ett ryskt SIM-kort till ett bra pris för att kunna använda mobildata hade jag ännu inte tagit tag i det, och fick återigen klara mig med hjälp av skärmdumpar från Google Maps samt mitt upptränade lokalsinne när jag skulle ta mig från flygplatsen till mitt hotell. Jag var den enda som valde att nyttja kollektivtrafiken, och skippade således att hoppa in i första bästa lediga taxibil som resten av svenskarna gjorde. Istället tog jag plats vid busskuren och inväntade buss nummer 46 som jag visste skulle ta mig från flygplatsen till närheten av hotellet.
Efter några minuter rullade en orangefärgad Trabantbuss upp jämsides med mig, som utan den minsta tvekan varit i bruk sedan Sovjetunionens glansdagar.
Som ensam passagerare bar det iväg och jag kunde inte låta bli att leka med tanken att busschauffören skulle köra ut mig i vildmarken för att avsluta mitt liv när vi färdades på ödsliga och ojämna grusvägar som fick hela bussen att studsa upp och ner. Men efter ett tag kunde jag böja skymta civilisation och efter några stopp var bussen plötsligt knökfull.
Att påstå mig bli överväldigad av det jag fick se genom bussens rispiga rutor är till att direkt ljuga, däremot blev jag väldigt fascinerad och kände att jag nu fick ta del av det riktiga Ryssland efter att tidigare bara vistats i storslagna Moskva. Det här var som jag kommit till en helt annan värld, och även om jag innan min ankomst hade mina föraningar om att det här skulle vara en betydligt ruffigare stad hade jag nog inte kunnat föreställa mig att det skulle vara på den här nivån.
Gatorna hade stora gropar och hål, och vägrenarna fyllda med diverse vildvuxet ogräs. Husen vi passerade kan enklast beskrivas som rivningsobjekt och flertalet av bilarna som körde förbi saknade delar samtidigt som det sprutade ut svart rök ur avgasrören. Smutsigt var det överlag också, precis som om det hade gått ett år sedan det senast regnat.
När bussen körde in på gatan där mitt boende var beläget började jag spana efter husnummer för att veta var jag skulle kliva av. Den metoden fungerade utmärkt och plötsligt stod jag framför hotellet – även om det var omöjligt att utläsa då det inte fanns så mycket som ett laminerat A4-papper med hotellets namn i latinsk skrift på. Men jag förstod att jag kommit rätt då det var lokaliserat en bra bit utanför stadskärnan.
Efter att ha spenderat fyra dagar i min ensamhet såg jag enormt mycket fram emot att få socialisera mig med min barndomskompis Oscar, som också tagit sig till staden. Så efter ett snabbt besök på rummet för att dumpa väskan och bestämma tid och plats med Oscar kilade jag ner till receptionen för att få hjälp med att boka en taxi.
Utanför hotellet stod jag och väntade på en taxibil med det nummer jag fått berättat för mig skulle pryda bilen, men kunde inte se röken av den. Efter ett tag kommer det en vältränad man med tatuerade armar fram till mig och säger något på ryska. Av någon outgrundlig anledning förstod jag att han frågade om det var jag som väntade på en taxi, så jag följde efter honom bort till en helt vanlig personbil som alltså var den taxi jag spanat efter.
Under färden fick jag se ytterligare delar av staden och det var knappt så jag trodde det var på riktigt när jag såg några av byggnaderna vi susade förbi. Men precis som tidigare blev jag också väldigt betagen då det som sagt kändes som det var en mer rättvis bild av Ryssland som tog form framför mina ögon.
Resan varande i en kvart och jag hade inte en susning om vad det skulle kosta. När jag fick veta att det gick på 16 kronor var det nästan så jag skämdes med tanke på vad en taxiresa kostar på hemmaplan. En av många kontraster jag fått uppleva under min dryga vecka på rysk mark.
Varken jag eller Oscar hade ätit något på hela dagen och bestämde oss för att leta upp en restaurang där vi i lugn och ro kunde sitta och ta igen allt som skett sedan vi senast sågs. Det skulle dock visa sig bli svårare än vad vi hade trott då det inte gick att skymta en servering så långt ögat kunde nå. Detta trots att vi hade tagit oss över till andra sidan floden Volga där det var betydligt mer livat än på den sida våra hotell var belägna på.
När vi började tro att allt hopp var ute hittade vi plötsligt till stadens stora gågata, och där var det redan många gulklädda svenskar på plats som intog diverse alkoholhaltiga drycker.
Vi valde att besöka en restaurang där ljudvolymen var något mer dämpad, och det skulle visa sig att vi hamnade på samma ställe som bland annat Silvana Imam och tvillingparet Elizabeth och Victoria Lejonhjärta, som vi växlade några ord med.
Killen som serverade oss kunde tack och lov göra sig förstådd på engelska, och strax innan vi skulle lämna frågade han om han fick ta en bild tillsammans med oss då vi tydligen var hans första engelskspråkiga gäster. Som den nyfikna journalist jag är kunde jag inte låta bli att ställa lite frågor om staden och hans tillvaro, och fick bland annat reda på att han har en timlön på nio (!) kronor. Återigen var det nästan så jag kände skam även om jag inte på något sätt och vis rår för att det är som det är.
Dagen efter var det dags för match och jag tog mig ut till arenan med hjälp av tunnelbanan. Om det skumpade mycket när jag åkte buss var det inget jämfört med vad det gjorde här, och det var ett par gånger jag trodde tåget skulle spåra ut – men lyckligtvis höll det sig kvar uppe på rälsen.
Det märktes klart och tydligt att arenan är sprillans ny, och det går inte att säga något annat än att den håller högsta klass både in- och utvändigt. Speciellt färgmönstret på stolarna gillade jag skarpt, som är en symbolisk hyllning till floderna som rinner intill.
Sverige gick som bekant segrande ur striden och att det skulle bli livat i centrum rådde det inga tvivel om. De gula tröjorna totaldominerade och troligtvis var det fler som pratade svenska än ryska på gatorna.
Jag och Oscar valde att besöka samma restaurang som under gårdagen, som betydligt fler svenskar nu också hittat till. Över en timme tog det att få in maten, och det var tydligt att stadens restauranger inte var förberedda på den anstormning av svenskar då flertalet ställen fick slut på både mat och dryck. Lika glada var svenskarna för det, som långt in på småtimmarna firade den fina öppningen på mästerskapet. En av dem var Djurgårdens sportchef Bosse Andersson, som smajlade stort när han gick runt på stadens gator.
Dagen därpå, det vill säga i går, var det dags för mig att ta adjö av Nizhny Novgorod och i ärlighetens namn kändes det skönt att komma därifrån.
Jag vill inte såga staden helt och hållet, men jag lär ju aldrig få en anledning att åka dit igen – och det kommer jag garanterat inte sörja heller. Nizhny Novgorod är en klassisk öststatsort som inte hängt med i utvecklingen till fullo sedan Sovjetunionens fall. Staden var faktiskt stängd för utomstående fram till dess, och jag kan bara tänka mig hur solkigt även stadens centrala delar såg ut på den tiden. I dag finns det ändå en del toppmoderna byggnader med glasfasad som lika bra hade kunnat prytt Manhattan, men det finns desto fler ruckel som sett sina bästa dagar för ett bra tag sedan.
Prata engelska var det än färre som behärskade än i Moskva, och troligtvis var det få som ens kände till det latinska alfabetet särskilt väl. Som skåning är jag van vid att ha svårt för att göra mig förstådd, men det här är på en helt annan nivå. Jag dock fullkomligt älskar att man på något sätt och vis ändå lyckas nå fram till varandra, även om det ibland krävs att man kommunicerar via Google Translate.
Med tanke på att Nizhny Novgorod ändå valts ut som en av de elva spelorterna under VM, samt är landets femte största stad kan jag bara fantisera om hur det ser ut i de mindre städerna. Men det lär förbli en fantasi åtminstone några år till, och istället får jag nöja mig med att ha upplevt Nizhny Novgorod – som gav mig en dos av det riktiga Ryssland.