Ryssland runt med Wollin: Förbjuden lycka i natten
Vår VM-reporter är tillbaka och delar med sig av sina upplevelser från lördagens batalj mellan Tyskland och Sverige i Sotji.
Det blir inte alltid som man tänkt sig – både i positivt och negativt avseende.
För min del har de två senaste dygnen varit turbulenta och tiden till att skriva har inte funnits där, vilket fört med sig att jag halkat efter aningens i min rapportering från Ryssland. Men jag är lyckligtvis fortfarande på banan och nu redo att ta igen det jag inte kunnat förmedla.
Senast jag skrev befann jag mig i Sotji och laddade upp inför den spännande bataljen mellan Tyskland och Sverige. Till skillnad från de tidigare dagarna var vädergudarna inte på lika bra humör i lördags, och under natten hade regnet vräkt ner över kuststaden samtidigt som åskan dånade så fönsterrutorna skallrade. Regnet hängde i luften även på dagen, men trots det var stränderna fullpackade med folk och stämningen god bland både de tyska och svenska fansen som såg fram emot kvällens match.
Arenan är belägen bara ett stenkast från vattnet och jag tog mig dit till fots via den förträffliga strandpromenaden. Överallt var det människor klätt i antingen gult eller vitt och min marinblåa t-shirt stack verkligen ut, vilket inte brukar höra till vanligheterna.
Första stoppet för min del blev på en uteservering i Olympiaparken där ett hundratals tyskar hade samlats. Ölen flödade, men någon vidare stämning att tala om var det inte.
Något jag lagt märke till är att majoriteten av de tyskar jag träffat på är medelåldersmän, och de verkar föredra att i lugn och ro sitta och njuta av sin öl istället för att hoppa, sjunga och skräna – vilket svenskarna fullkomligt älskar att göra.
Även om energin inte var på topp var de jag samtalade med positiva och gav ett självsäkert intryck. Att det skulle bli lekande lätt var det nog ingen som trodde, men att Tyskland skulle repa sig efter det överraskande nederlaget i öppningsmatchen mot Mexiko var samtliga eniga om.
På andra sidan arenan hade svenskarna sin största samlingspunkt och några tecken på att det dagen innan firats midsommar gick det över huvud taget inte att se. Istället var det fullt drag med sånger som ekade över området, och som lockade till sig allt fler sångfåglar och nyfikna själar som inte ville missa uppladdningen.
När det återstod drygt en timme till avspark tog jag mig in på arenan, vars utsida påminner om ett sköldpaddskal med de resliga bågarna som löper över långsidorna. Att den inte har mer än fem år på nacken både syns och märks tydligt, och det i positiv bemärkelse. För jag måste säga att det är en av de mest spektakulära arenorna jag besökt och det var svårt att inte häpnas av det jag såg när jag slog mig ner på min plats.KANNA PÅ, KANNA PÅ! ???????????? pic.twitter.com/Dg1RE4a7Rt
— SvenskaFans.com (@SvenskaFans) 23 juni 2018
Det var en helt annan stämning som rådde på läktarna jämfört med matchen mot Sydkorea, och det gick inte att ta miste på hur stor betydelse den här matchen hade för båda nationerna.
Tyskland riskerade att i egenskap av regerande världsmästare tvingas ta adjö av VM redan under gruppspelet medan Sverige hade chans att kvalificera sig för slutspel i och med Mexikos vinst över Sydkorea ett par timmar tidigare.
Även om det nog var många svenskar som innerst inne kände stor nervositet och självtvivel hindrade det inte dem för att häckla tyskarna genom att gång på gång hänvisa till att äventyret snart kunde vara över för Joachim Löws manskap.
När spelarna tågade in fanns det inte en tom stol att skymta och det var en mäktig syn att halva arenan var färgad i gult och den andra i vitt. En minnesbild som kommer leva kvar länge hos mig.
Personligen trodde jag på ett Tyskland taggat till tänderna och med en vilja så stark att svenskarna inte skulle ha en chans. Istället var det ett Sverige som visade framfötterna och påhejade av de röststarka supportrarna visade man omgående att man inte hade några som helst planer på att låta sina motståndare styra och ställa.
När Ola Toivonen lobbade bollen över Manuel Neuer trodde jag inte mina ögon och ville bara sjunka genom marken. En kompis till mig hade dagen innan oironiskt tippat att Sverige skulle vinna med uddamålet, och att det var just Toivonen som skulle göra det – vilket jag bara hade skrattat åt. Nu såg det helt plötsligt ut att kunna bli till verklighet då Tyskland hade makalöst svårt för att komma upp i sin fulla kapacitet och skapa giftiga chanser.
Under halvtidsvilan knackade en rysk man mig på axeln och frågade varför jag såg så nedstämd ut då han kunde se på mig att jag var från Sverige. Jag förklarade hur det låg till, att jag är född och uppväxt i Sverige men är bosatt i Tyskland och har mitt hjärta där. ”Jobbig situation för dig”, fick jag till svar samtidigt som han på ett tröstande vis dunkade mig i ryggen.
Lyckligtvis skulle den andra halvleken bli en lyckligare historia för mig och mina likasinnade. Marco Reus tidiga kvitteringsmål fick mig att börja hoppas på att Joachim Löw fått sina spelare att vakna till liv och att de nu var eld och lågor över att få motbevisa alla tvivlare. Men därefter såg det återigen trögt och fantasilöst ut, och jag var övertygad om att det inte skulle bli mer än en poäng när jag i den 90:e minuten reste mig och gick för att hinna ta mig till flygplatsen där mitt nattflyg till Jekaterinburg väntade.
Således var jag inte på plats när min favorit Toni Kroos bombade in den där frisparken med bara ett fåtal sekunder kvar. Jag antar jag inte behöver säga hur mycket ångest jag känner för det, men ändå var det en enorm våg av glädje och lättnad som sköljde genom min kropp när jag såg de sista minuterna på mobilen i taxin. Lycka som av många betraktas som förbjuden då det tydligen är en skymf att inte hålla på Sverige trots att mina känslor för laget är obefintliga.
Givetvis kan jag inte låta bli att känna en smula medlidande för både de svenska spelarna och fansen, som hade gjort sig förtjänta av åtminstone en poäng. Men än en gång visade Tyskland att man är som bäst när det väl gäller och under loppet av några sekunder förvandlades slutspelschanserna från minimala till hyggligt stora.
Det var därmed en Filip med ett stort leende på läpparna som slog sig nere inne på Sotjis flygplats – ovetandes om vad som skulle vänta honom under de kommande 36 timmarna. Mer om det i nästkommande inlägg.
