Ryssland runt med Wollin: Himmel och helvete
Samtidigt som segerrusiga svenskar och mexikaner firade slutspelsavancemanget var det inte lika muntert hos vår VM-reporter efter Tysklands överraskande uttåg.
Gårdagen... En dag fotbollstokiga svenskar sent kommer glömma efter att Sverige stod för en formidabel insats när man fullständigt körde över Mexiko och tog sig vidare i mästerskapet. Inte heller jag kommer kunna förtränga den i första taget, men det av en helt annan anledning.
Återigen bjöds det på strålande sol och klarblå himmel med en temperatur på runt 30 grader. Perfekt fotbollsväder, och de centrala delarna av Jekaterinburg kryllade av mexikaner och svenskar som från tidig förmiddag laddade upp inför kvällens ödesmatch.
Eftersom jag stod utan biljett gjorde jag ett sista tappert försök att jaga tag på en, men det skulle visa sig vara lönlöst då jag var allt annat än ensam om att försöka få tag på en dyrgrip.
Främst folk iklädda gröna tröjor med sombreros som huvudbonad och en Mexiko-flagga över axlarna dominerade stadens gator. Runt 20 000 mexikaner väntades vara på plats och jag vet inte om det var en skarvning eller inte, men att de både syntes och hördes var det åtminstone inga tvivel om och det var verkligen upplagt för fotbollsfest.
En hel del svenskar hade också tagit sig till mästerskapets mest östbelägna stad, och flertalet av dem hade komiskt nog en god stund innan avspark samlats i en tysk ölkällare för att ladda upp med mat och öl. Därefter väntade en gemensam marsch bort mot arenan och det kan säkerligen ha varit ett par tusen gulklädda som deltog i den. Dock skulle jag tro att det var fler svenskar på plats under de två matcherna dessförinnan, och det är inte förvånande med tanke på var Jekaterinburg är beläget någonstans i Ryssland.
Det sjöngs och dansades friskt, och det verkade inte som särskilt många var nervösa trots att matchen var av en enorm betydelse. Istället gick ramsorna om att Mexiko skulle få åka hem varma och de mexikanska supportrarna svarade med liknande ramsor, fast på spanska då naturligtvis.
Det är ändå en hel del svenskar som tagit sig till Jekaterinburg för att heja fram Sverige till slutspelet! pic.twitter.com/JgnvfA1xO5
— SvenskaFans.com (@SvenskaFans) 27 juni 2018
Som bekant skulle det i slutändan visa sig att äventyret fortsätter för båda länderna, medan det för Tyskland ofattbart nog skulle ta ett abrupt slut.
De båda matcherna såg jag på en restaurang i centrum då det inte heller utanför arenan gick att hitta någon att köpa biljett av – vilket jag i grund och botten är en stor motståndare till. Att vara så nära men ändå så långt ifrån är sannerligen ingen rolig känsla, och speciellt inte under ett mästerskap över 300 mil hemifrån. Men jag hade inte mycket till val och fick ta plats med den inhemska befolkningen som inte heller de haft möjlighet att införskaffa sig plåtar.
Av någon anledning verkade samtliga heja på Mexiko då det suckades högt varje gång det missades ett läge medan det var knäpptyst vid samtliga av Sveriges mål.
Personligen höll jag tummarna för en svensk seger samtidigt som jag både trodde och hoppades på att Tyskland skulle göra slarvsylta av Sydkorea, så att båda nationerna skulle ta sig vidare till slutspelet.
Så skulle fallet inte bli, och jag hade svårt att tro det som utspelade sig på den ena skärmen var sant när koreanerna gjorde både ett och två mål på ett handfallet Tyskland. De regerande världsmästarna slog därmed alla tiders rekord i uselhet och det finns nog ingen som inför mästerskapet på fullaste allvar trodde det skulle bli respass redan i gruppspelet.
Jag märkte på mig själv att jag hade svårt för att veta hur jag skulle reagera. Det kändes fullkomligt bisarrt att ”Die Mannschaft” för första gången på 80 år inte lyckats kvalificera sig för slutspel och jag kunde inte förmå mig göra något annat än att bara sitta och stirra ut i det tomma intet.
Precis som när det tog stopp i EM-semifinalen mot Frankrike för två år sedan kände jag mig genuint olycklig. Ett totalt mörker hade omfamnat mig och mitt sinne var nattsvart. Samtidigt visste jag att det bara ett par kilometer bort var tusentals landsmän till mig som upplevde en av sina lyckligaste stunder när det kommer till svensk landslagsfotboll. För det är inget annat än ett stordåd att Sverige går och vinner gruppen efter att ha pulvriserat Mexiko i den avgörande matchen.
När jag väl samlat kraft till mig för att ta mig ut på gatorna strömmade mexikaner och svenskar fram. Det var dock ingen som direkt firade, utan det var mer som att alla kände en gemensam lättnad av att ha gjort det som många på förhand trodde var en omöjlighet. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat dela glädjen med dem, men det gick bara inte efter Tysklands förödelse.
På vägen hem till mitt boende ville jag förgöra allt som kom i min väg. Ibland frågar jag mig själv hur mycket fotboll verkligen betyder för mig, men efter de senaste sex veckorna där både HSV degraderats från Bundesliga och Tyskland slagits ut i gruppspelet är jag väl medveten om fotbollens innebörd i mitt liv. Det här har utan tvekan varit det värsta fotbollsåret i mitt liv och jag har svårt att förstå alla de som hörde av sig till under kvällen för att häckla mig istället för att fokusera och njuta av glädjen efter Sveriges största bedrift på många, många år. För inte gjorde jag mig lustig över att Tyskland bara några dagar innan hade besegrat just Sverige, men jag antar de i grund och botten är bittra och skadeglada själar. Eller är det bara jag som i skrivande stund är väldigt vek och sårbar, jag vet inte.
Bättre blev det inte av att den enda toalettstolen på hostllet jag bor på var trasig samtidigt som det inte fanns något varmvatten i duschen. Men samtidigt motsvarade det precis hur jag kände mig och att tvingas gå till den närliggande McDonalds-restaurangen för att uträtta mina behov blev ett signifikativt avslut på gårdagen.
Hur som helst har mästerskapet nu nått sin vägs ände för min del. Det här blir min sista hela dag i Ryssland innan jag i morgon flyger hem, och efter Tysklands uttåg känns det både passande och skönt. De två veckorna jag varit här har varit givande, underhållande och lärorika på en och samma gång, och jag är överlycklig att nu få bocka av att ha upplevt ett världsmästerskap på plats.
Givetvis ska jag sammanställa mina upplevelser och sätta ord på alla känslor jag förvärvats med, och det kommer således dyka upp några texter till innan jag låter pennan vila på obestämd tid.
Avslutningsvis hoppas jag alla svenskar som var på plats i Jekaterinburg hade en fantastisk kväll och natt, samt att de skyddade sig och slipper vakna upp varken bakfulla eller med ångest. För efter gårdagens bravader förtjänar de inte att känna någonting annat än genuin lycka och stolthet över vad deras nation åstadkommit.