Lagbanner
Ryssland runt med Wollin: Krigskorrespondent som framtidsyrke?

Ryssland runt med Wollin: Krigskorrespondent som framtidsyrke?

I dag har vår VM-reporter, Filip Wollin, utforskat Moskvas utkanter samt råkat ut för det ryska herraväldet.

I över ett dygn har jag nu befunnit mig på rysk mark, och det känns som jag aldrig gjort något annat i mitt liv. För även om det är minst sagt svårt att kommunicera med människor samt fullständigt omöjligt att läsa skyltar går det att sig fram hyfsat problemfritt. Ett tydligt bevis på hur anpassningsbar människan är, vilket jag upptäckt de senaste åren i egenskap av nomad.
 
Efter en välbehövlig natts sömn slängde jag samman en snabb plan som gick ut på att försöka hinna utforska så mycket som möjligt av Moskva innan kvällens öppningsmatch – som jag hade tänkt bevittna på fanzone beläget vid Moskvauniversitetet.
 
Så jag snörade på mig mina skor och började traska västerut. Fortfarande utan tillgång till internet, vilket gjorde att jag än en gång behövde förlita mig till mitt lokalsinne.



Till skillnad från gårdagen gick det inte att skymta många tillresta fans, utan människorna jag passerade var till övervägande del bofasta i huvudstaden. Snabbt blev jag varse om att det fortfarande finns arbete kvar att göra när det gäller VM-utsmyckningen av staden, som flertalet arbetade flitigt med för att få klart innan premiären gick av stapeln. Samma sak minns jag att det var i Paris för två år sedan inför EM.
 
Gatorna i Moskva är breda och byggnaderna resliga. En hel del av dem är uppseendeväckande, men som stad i helhet påminner den delvis om en mix av bland annat Paris, Berlin, Frankfurt, Warszawa och Krakow. Det märks att Moskva håller på att moderniseras, och inte minst de många skyskrapor som under de senaste åren rests är ett tecken på det. Jag skulle tro att staden kommer se ganska annorlunda ut om tio års tid om byggnationen fortsätter i samma takt.



Ständigt finns det något nytt som lockar en att kolla närmare på när man vandrar runt på gatorna, och det är precis så jag vill det ska vara i en storstad. Så jag bara fortsatte promenera och plötsligt hade jag kommit ut i de ruffigare utkanterna, där byggnaderna var sjaskiga och där de stereotypiska gängen med ryssar iklädda träningsoveraller stod lite varstans samtidigt som schäferhundar vaktade och skällde ilskt när man gick förbi.
 
Det fanns en hel del jag egentligen hade velat föreviga på bild där för att visa er läsare, men när man reser på egen hand gäller det att agera förnuftigt och försöka minimera riskerna. Därför låtsades jag i stället som att jag varje dag gick längs med de här gatorna samtidigt som jag tog sikte på nästa destination att spana in. Dessutom tror jag mig smälta in ganska bra eftersom det inte verkar existera hårvax i Ryssland, vilket gör att min frisyr numera påminner läskigt mycket om den schablonmässiga ryska med luggen hängandes för pannan.


Luzjnikistadion betraktad från andra sidan Moskvakanalen.

När det inte återstod mer än två timmar till avspark letade jag mig ner mot Moskvakanalen för att strosa längs med den bort mot fanzone. Plötsligt tornade det mäktiga Moskvauniversitetet upp sig och det ser mer ut som ett palats än ett lärdomssäte. Mittemot den pampiga byggnaden, på andra sidan kanalen, är Luzjnikistadion belägen och det var där öppningsmatchen mellan Ryssland och Saudiarabien skulle spelas.
 
Det kan inte ha varit mer än en halv kilometer kvar när en militär på häst red fram till mig och började gorma på ryska. Självfallet behärskade han engelska lika lite som jag pratar ryska, men hans gestikulationer gick inte att ta miste på och det var bara för mig och de andra som var på väg mot samma mål att vända om. Två av dem var en pappa och hans dotter, som ställde sig längs med räcket av kanalen och blickade drömskt bort mot arenan där man hörde den entusiastiska speakern ropa i högtalarna. Förhoppningsvis hade de möjligheten att se matchen någon annanstans trots att de var så när den, fast ändå så långtifrån.
 
För egen del missade jag den inledande halvtimmen efter att ha irrat runt på ett närliggande köpcenter i jakt på en bar eller restaurang utrustad med en tv-apparat – vilket tydligen var för mycket att begära trots att själva byggnaden samt dess interiörer andades lyx. Men till slut hittade jag en uteservering där de visade matchen, som ryssarna lekande lätt gick segrande ur. Glädjen var stor hos de inhemska fansen, som jublade högt när målen trillade in ett efter ett.



Så ja, det var min dag det, lite hastigt sammanfattad. Nu har jag fått lära känna Moskva aningens bättre och jag har mest gott att säga om den – även när det kommer till de ruffigare delarna som jag anser har sin charm. Som sagt finns det ständigt något sevärt att spana in och mer av den varan hade jag tänkt få i morgon, då det inte spelas någon match i staden. Men jag hade ändå tänkt göra ett nytt försök med fanzone, även om det kanske krävs att jag nyttjar kollektivtrafiken för att lyckas ta mig dit.
 
Avslutningsvis vill jag bara dela med mig av en tanke jag fick under min långa promenad, och det är att jag kanske borde blir krigskorrespondent i framtiden. För jag märker ständigt hur jag suktar efter spänning och nya utmaningar, samtidigt som jag vill göra något nyttigt och vettigt. Vad passar då inte bättre än att rapportera från krigshärjade områden, där jag delar med mig till omvärlden vad som pågår där ingen människa egentligen vill vara? Nåja, än så länge får det förbli en tanke.
 
I morgon är jag tillbaka med en ny avstämning om livet i mästerskapslandet. Förhoppningsvis med lite mer fotbollsrelaterat, men även fortsatta rapporter om vad Moskva har att erbjuda.
Och förresten, är du på plats i Moskva de kommande dagarna? Tveka då inte att höra av dig om du har lust att hänga med mig på mina utflykter i huvudstaden.

Filip Wollinfilip.wollin@svenskafans.com@W0llin2018-06-14 22:30:00
Author

Fler artiklar om Fans Corner VM 2018