Favorit i repris: Copa América 2011: ojos urugayos

Fjärde juli 2011, 21:45 lokal tid. Uruguay i grupp C ska alldeles strax gå in i turneringen och motståndet är Peru. 

 

Nationalsången drar igång. Diego Lugano drar igång för full hals: Orientales, la Patria o la Tumba! Libertad o con gloria morir. Stolta uruguayaner står uppställda på planen för att spela för sitt fosterland, och en viss självsäkerhet finns inom mig.

 

90 minuter senare hade självsäkerheten förvandlats till oro. Uruguay spelade inte uselt, men nära på. 1-1 mot Peru, gruppens väntade slagpåse, är långt under förväntan. Redan här kändes det som att den här turneringen skulle bli något av det ovanliga slaget...

 

Fyra dagar senare var la Celeste tillbaka på arenan i Mendoza, inte långt ifrån Chile. Vilket syntes, då hela arenan var röd. Tråkigt i det läget var att motståndet hette just Chile och de hade en stor fördel med publiken.

 

Matchen drog igång. Uruguay stod bra upp och skapade några chanser. Men så tog Chile över. När domaren blåste av för halvtid så drog jag en lättnadens suck. Chile hade pressat oss så långt bak att de kunde skapa farligheter i princip varje minut.

 

Ett nytt lag kom in på banan. Efter en kvart slet sig turneringens bästa spelare, Luis Suárez, fri. Han serverade Àlvaro Pereira som gjorde 1-0. De några tusen celestes på arenan exploderade. Äntligen! Nu har det lossnat.

 

Optimistiska tankar och stora leende fanns bland alla uruguayaner. Då förstörde Udineses förde detta målspruta. Alexis Sanchez behövde inte mycket yta för att göra mål. 1-1 och ångesten var tillbaka. Skulle vi bli utslagna nu?

 

Tur var lyckades inte Chile göra 2-1 och Uruguay hade nu två poäng med sig till den sista matchen.

 

Den här gången spelades den i la Plata, några mil ifrån huvudstaden Buenos Aires. Nu gick det lätt att känna igen spelet från fjolårets VM-slutspel. Man spelade enkelt och snabbt, och framför allt: skapade målchanser. Så många att det borde blivit tvåsiffrigt. Det blev 1-0. 

 

Men det räckte. Nu var det kvartsfinal, men inte mot vilka som helst. Det var mot värdnationen, och även Uruguays största rival: Argentina.

 

Under de fyra dagar som gick innan matchen slipade lagen på formen. Argentinas stjärnor behövde hitta målformen och Uruguays lagmaskin ville få fram den lagmoral som Uruguay är kända för.

 

Matchdag. 16/7, 21:45. Spelplats var Santa Fe och bara för den som satt vid tv:n kunde man känna den galna stämningen. Rio de la Plata-matcherna är så heta som det går att bli. Ett krig inom fotbollen där varje man kämpar för sitt liv och för sitt fosterland.

 

Uruguay började bäst. Man tryckte tillbaka Argentina rejält och när Diego ”el Ruso” Perez, den stentuffe innermittfältaren, gjorde 1-0 via nick trodde jag inte mina ögon. Det var kanske för bra för att vara sant? 

 

Svaret var ja. För inte långt senare briljerade Messi och helt plötsligt hade Higuain kvitterat på straff. 

 

Fem minuter kvar av den första halvleken. Uruguay har hörna som håller på att sluta i en farlig chans. Istället kontrar Argentina. Man gör det snabbt, men plötsligt tar det stopp. Det är målskytten Perez som på ett ojuste sätt satt käppar i hjulet för sin motståndare. Han får sitt andra gula kort och nu firar den argentinska publiken som om de redan vunnit. Men det kanske viktigaste jag lärt mig i fotboll är: ta aldrig ut segern i förskott.

 

Den uruguayanska lagmaskinen kämpade som djur och istället för en lång anstormning från Argentina skapade Uruguay flera chanser att avgöra. Det gjorde man inte, men Argentinas lagkapten Mascherano hann att bli utvisad.

 

Lika många spelare och förlängning. Ett stort hopp fanns nu hos spelare och fans. Den första kvarten gick bra men i den andra hälften av förlängningen tryckte Argentina på för full fart. Man borde ha avgjort matchen flera gånger om, men istället visade Fernando Muslera upp vasst målvaktsspel.

 

Straffar. Det borde egentligen varit en länge paus nu, för de med dåligt hjärta. Så de skulle hinna stänga av tv:n. Men även om man var nervös, så kunde man mellan andetagen tänka sig hur stor pressen är för Argentina.

 

De hade hemmafördel samtidigt som laget skulle reparera för sin insats i VM då Uruguay kom fyra.

 

Messi – mannen med störst press i hela världen för tillfället – klev fram. Han satte bollen som en stjärna ska göra. 1-0.

 

Forlán tog första straffen för Uruguay. Han tog några meters sats och sköt bollen otagbart för den argentinske målvakten. Uruguay och Argentina turades om att göra mål tills det stod 2-2. Då klev Tevez fram. Stjärnan som redan haft det jobbigt med Silly Season dagar innan turneringens start hade nu ett nytt: han var tvungen att göra mål för att inte låta Uruguay, före detta lillebror, få ett försprång.

 

Han klev fram, och Muslera räddade. Straffen var absolut inte den sämsta på länge, men Muslera läste bra.

 

Nu hade vi fördel. 3-2 efter Scottis mål. Pastore behövde göra mål nu för att inte Uruguay skulle kunna avgöra. Straffen var dålig. Muslera hann tid, men bollen gick under hans arm. Lika igen.

 

Uruguay gjorde 4-3 och nu fick inte Higuain missa. Han sköt hårt i ribban, ner på Musleras rygg, upp i ribban och via linjen in igen. En turlig straff av dess like, men fortfarande kunna Uruguay avgöra.

 

Martin Caceres, straffskytt nummer fem för Uruguay. Han tog sats till straffområdeslinjen. Försökte höra domarens signal bland alla busvisslingar. Sprang fram – och sköt bollen i krysset. Skrällen var ett faktum. Lillebror Uruguay var nu storebror.

 

Semifinal mot Peru, och Uruguay kunde inte vara i bättre form. Varken spelmässigt eller i moral. Vinsten mot Argentina hade redan gjort la Celeste till stolta spelare. Vad som än hände.

 

Det enda som hände efter 90 minuter var att Uruguay visat hela världen vilka som spelat bäst fotboll. 90 minuter i gruppspelsmatchen och jag hade en stor oro. 90 minuter i semifinalen och jag trodde på guld. 

 

Det sista hindret, från 15 titlar, var nu: Paraguay. Det största hotet där var vasse Villar i målet.

 

Finaldags. Finalen spelas i Buenos Aires mellan ett övertygande Uruguay och ett ganska tråkigt Paraguay.

 

Från avspark till då domaren blåste av matchen tillhörde kampen bara ett lag. Och det var Uruguay. Segern var rättvis på alla sätt.

 

1-0 gjorde Luis Suárez. Några minuter innan borde man också haft straff. Men det spelade mindre roll då.

 

I slutet av den första halvleken brös Rios bollen högt och fick med sig båda Suárez och Forlán. Han valde att spela den sist nämnda som gjorde 2-0. Nu var väl ändå saken klar?

 

Arenan kokade och de över 35 000 uruguayos som var på plats sjöng. Paraguay hade i början av den första halvleken ett skott i ribban men det var också det enda man lyckades skrapa fram. Istället avgjorde spelarnas spelare matchen. Cavani till Suarez och Suarez till Forlan. Sedan var det 3-0.

 

Uruguay är nu bäst i Sydamerika med sina 15 titlar genom tiderna. På gatorna i Montevideo firades det i flera dagar efter, och till och med än idag. 

 

Och som sagt. Uruguay är nu, trots att man till yta är mindre än Argentina, storebror. En titel mer i Copa América. Men det viktigaste för mig var inte titeln. För mig var det ett bevis på att fotbollen fortfarande lever. Uruguay bevisade att ett sammansvetsat och kämpade lag kan vinna mot de största stjärnorna i världen.

 

Vamo la Celeste!