Förvånande förlust - för vem?
Innan gårdagens match var det många som undrade varför jag inte var segerviss - “Costa Rica blir väl en munsbit” har det låtit. De som känner till La Celeste och dess historia, vet bättre än att bli överraskade av gårdagens förlust.
Det finns egentligen inget sämre läge för Uruguay än när vi ska möta den här typen av lag. Lagen som hela världen betraktar som transportsträcka. Då underpresterar Uruguay konsekvent.
Men Costa Rica är ingen transportsträcka. Det är ett bra lag. De gjorde ett bra kval till detta VM. Jag var själv på plats när Uruguay playoffade sig vidare till VM 2010 mot just Costa Rica. Uruguay vann borta med 1-0, och kryssade sen 1-1 hemma på Centenario. Ett tillfällighetsmål och vi hade missat den magiska turneringen i Sydafrika. I min mening fick vi även lite hjälp från domare Busacca som inte stod emot trycket från den uruguayanska hemmapubliken. Speciellt när Abreu knoppade in 1-0 för Uruguay genom att klättra på en försvarare. Igår kom revanschen för costaricanerna.
Costa Rica = Uruguay 2.0
Ett väl genomfört taktiskt upplägg. Hårt och solitt arbete där ingen boll är förlorad. Kvalitet och skärpa i avgörande lägen. Det var nästan som att Costa Rica tagit Uruguays kännetecken de senaste åren och förädlat dem.
Joel Cambells 1-1 är ett tydligt exempel på detta. En boll som ser ut att rulla till uruguayanskt inkast jagas upp av costarican som slår inlägg mot ett lojt uruguayanskt försvar. Bollen hamnar vid Campbells fötter som distinkt avslutar. Ett mål som bär stora likheter med Luganos reducering mot Argentina i VM-kvalet 2008.
För att inte tala om Duartes 2-1 mål. Visst, Duarte är offside när frisparken slås. Men hur många gånger har vi inte sett Uruguay förvalta den här typen av fasta situationer? En inåtskruvad frispark in mot Lugano eller Godín som med kraft och vilja nickar in ett mål. Sinnebilden av ett uruguayanskt mål. Opportunt. Forcerat. Rättvist.
Allt detta skedde i minut 55-57. Och det är väl ingen med ljusblått hjärta som vill späka sig själv med en genomgång av tafatt agerande, dåliga passningar och håglöshet. Heller ingen uruguayo som vill ha en frame-by-frame repris av 3-1 målet som plågsamt rullar in bakom Muslera. Klart står att förutom den taktiska och poängmässiga förlusten, är 1-3 mot Costa Rica ett psykologiskt slag av stora mått.
Vårt stora hopp - Kniven mot strupen
Nu väntar ett England som också måste vinna. Dessutom utan en Maxi Pereira som tar VM:s potentiellt mest korkade röda kort - tidigt i gruppspelet när det är en minut kvar av en redan förlorad match. Med ett spel som haltar i varenda lagdel. Vad talar då för la Celeste?
Det skulle i så fall vara lagets enighet och rutin, och att man tagit sig ur kniviga situationer tidigare. Som i de senaste kvalen där laget samlat sig efter en drös med förluster och plockat poäng när varje match haft finalkaraktär.
Efter kollapsen i Fortaleza kommer vi inte att vara favoriter mot England. Och nog för att man som uruguayan lackar för att ingen räknar med oss när det tippas VM-segrare. Men matchen igår gjorde det smärtsamt tydligt, att det här med favoritskap, är något som vi med varm hand räcker över till andra lag.
Det är det vi får hoppas på….
… och på Suarez.
