Gästkrönika: Luis Suárez är fotbollens Josef K.
Uruguays anfallsstjärna Luis Suárez stängs av i nio månader från all fotbollsaktivitet efter ett idiottilltag mot en italiensk försvarare. Straffet saknar motstycke i den internationella fotbollens solkiga historia. Suárez hade aldrig någon chans och dömdes i en domstol utan rättvisa eller juridisk trovärdighet. När FIFA talar om »Fair Play« och »goda förebilder« kräver världen en syndabock. Alla kunde givetvis enas om Suárez.
I det världsomspännande fotbollsorganet FIFA:s diktatur är det svårt att vara en ensam spelare med egna argument. FIFA:s historia säger åt oss att veta bättre. Att inte vädra åsikter. Likt i diktaturer där ingen opposition är tillåten behöver FIFA inte deklarera sina inkomster, FIFA har aktivt motarbetat enskilda spelares försök att bilda oberoende fackförbund och utnyttjat VM-slutspelen likt vilken vara som helst och på deltagarnas – spelarnas – bekostnad. I Mexiko 1986, USA 1994 och nu, Brasilien 2014, har spelare tvingats spela matcher under stekande sol mitt på dagen för att blidka tv-industrin. Att fotbollsspelare är omkringspringande reklampelare är inget FIFA skäms för att erkänna.
Att spelarnas tillvaro är att likna med fångens som i några fall råkar vara mångmiljonär kan spåras tillbaka till den ideologi som härskar i FIFA:s högkvarter, i Schweiz. Mellan 1961–1974 styrdes FIFA av Sir Stanley Rous, en före detta brittisk domare som hyste stora sympatier för apartheidregimen i Sydafrika och slet hund för att få in brittiska privatkolonier som Rhodesia och Nordrhodesia i idrottsvärmen.
Rous efterträdare, brasilianaren João Havelange, var förvisso inte lika förälskad i sydafrikansk apartheid, men väl en man med fasta principer och inställningen till FIFA som en envåldshärskare har till sina undersåtar. Under Havelanges ledning förvandlades FIFA till en politisk maktfaktor med ett invecklat men effektivt nätverk av penningtvätt och korruption.
En av Havelanges närmaste allierade i den politiserade idrottsvärlden var spanjoren Juan Antonio Samaranch, nära allierad med Spaniens fascistdiktator Francisco Franco och senare ordförande för OS-organet IOK. Den brittiske journalisten Andrew Jennings vittnade 2011 inför den brasilianska senaten om korruptionen inom FIFA: under sina år som FIFA-pamp hann Havelange samla på sig mer än 50 miljoner dollar i mutor genom fuskbolaget Sicuretta.
FIFA:s solkiga händer är väldokumenterade och till och med blodiga i Latinamerika: inför VM-slutspelet i militärdiktaturen Argentina 1978 fick amiralen Carlos Alberto Lacoste uppdraget att arrangera spelen. FIFA var väl införstådda med »det smutsiga kriget« i värdlandet, att människor (däribland spädbarn) torterades och dödades i koncentrationsläger var nödvändiga, dessa saker riskerade störa fotbollsfesten.
Argentina städades således med FIFA:s goda minne rent från subversiva element, och när värdnationen vann finalen över Holland med 3–1 kunde de politiska fångarna vid flottans koncentrationsläger höra segerjublet från arenan två kilometer därifrån. Som tack för väl genomfört arbete med det lugna VM-mästerskapet belönade FIFA amiral Lacoste med posten som vice-president.
FIFA var väl införstådda med de glädjekalkyler som den brasilianska regeringen presenterade i samband med att landet tilldelades 2014 års VM-slutspel. Att arbetare dött i arbetsplatsolyckor, arbetat för svältlöner och att myndigheter med fotbollen som ursäkt rensat hela kvarter och bostadsområden på invånare för att bereda plats för motorvägar och nya arenor har inte varit någon väl bevarad hemlighet, inte ens för FIFA. Därför torde ingen ha varit gladare än den nuvarande FIFA-potentaten Sepp Blatter när protesterna i São Paulo och Rio de Janeiro mojnade efter det att det började sparkas fotboll på svartbyggena i Brasiliens storstäder. Mest nöjda borde organet ändå ha varit över att världens medier köpte FIFA:s syn på problematiken: protestanterna var problemet, fotbollen var frälsaren och glädjespridarna.
Så vad att göra när en enskild spelare har mage att förstöra denna frälsning och glädje som tagit värdlandet Brasilien med sådan storm? Armbågar i ansiktet, dobbar i knävecken och skallningar av andra skallar förstörde tydligen inte spelet. Åtminstone renderade dessa tilltag inte tillnärmelsevis det straff som Uruguays Luis Suárez fick efter att ha bitit en italiensk försvarare.
Den som letar andra bevis för saken kan betänka det straff som brassen Leonardo fick efter att ha skickat amerikanen Tab Ramos med ambulans i ilfart till sjukhus för bruten käke (fyra matcher), Zinedine Zidanes skalle mot en annan italiensk försvarare i VM-finalen 2006 (tre matcher) och italienaren Tassottis brutna näsa av spanjoren Luis Enrique i VM 1994 (sex matcher).
När FIFA läste upp sin dom mot Suárez – det var en snabb juridisk process, helt värdig en regim utan opposition – spreds snabbt känslan att hans brott var långt grövre än en urspårad närkamp på en fotbollsplan. Känslan var att en krigsförbrytare mötte sin bödel. Straff efter straff, paragraf efter paragraf, förbud efter förbud – allt lästes upp av ett språkrör för världsfotbollens bestämmande organ inför världspressen. Kan en organisation med en sådan tvivelaktig juridisk historia som FIFA verkligen komma undan med påståendet att det är Suárez som fläckar ned fotbollens anseende?
I SVT:s VM-sändningar har det talats om förebilder, någon som barnen ser upp till får inte bete sig som Suárez gjorde, sägs det. Det är måhända en behjärtansvärd inställning, men den är ingalunda hållbar i en argumentation där fotbollens anseende står på spel. I så fall bör Luis Suárez rättegång liknas med Josef K:s dito i Franz Kafkas dystopiska roman »Processen«. Där finner sig huvudpersonen Josef K åtalad för ett brott utan att kunna försvara sin sak. Domstolens – eller snarare rättvisans – dörr är stängd för honom. Till maktens boningar äger han icke tillträde.
Ett gammalt ordspråk säger: »Den utan skuld kastar första stenen.« FIFA har i fallet med Luis Suárez valt att spela ett högt spel. Insatserna är höga, inte bara fotbollorganets eget anseende, utan även framtida generationers inställning till fotbollens politiska avigsidor. I ett läge där mutor och köpta röster inför VM-slutspelet i Qatar 2022 har börjat uppdagas väljer FIFA att göra Luis Suárez idiottilttag till synonymt med omoraliskt beteende, icke-Fair Play, något som inte står i förbund med fotbollens sportsliga direktiv. Frågan är alltså inte bara huruvida Luis Suárez brott var värre än en armbåge i halsen (Neymar, Brasilien), skallning (Pepe, Portugal) eller ett knä i bakhuvudet (Mario Balotelli, Italien).
Det intressanta är huruvida den urguyanske anfallarens brott bör döma honom till fyra månaders exil från fotbollen medan domaren i målet – FIFA – skrattar hela vägen till banken och nästa svartbygge till VM-slutspel i en ökendiktatur.
Det är lätt (och kanske kittlande) att raljera och döma Luis Suárez för dennes ytterst märkliga och motbjudande tilltag mot Italien. Men samma personer borde betänka vilka som utfäste domen och kontrollerar fotbollsjuridiken. Vi kan alla plötsligt finna oss i Josef K:s kläder – inte bara Suárez.
Krönikan skrivan av Klas Lundström, frilansjournalist och författare
www.klaslundstrom.com
